Toner av vemod passerar trassigt slapp trumhinna. Det är The Perishers som sjunger in sin engelska text i hörselgångarna: "om allting är likadant imorgon när jag vaknar ger jag upp. Om ingenting har ändrats ger jag mig av."

     Tänk om det var så lätt. Att allting inte var just allting, i global mening -man kanske förstår vad jag menar längre fram, utan att det bara var en baksida full med plommonträd som man med lätta ben kunde fly ifrån.

     Medan mina öron är upptagna på musicerande håll tar blå ögon med mig till fiendeland.

     Kapitalismens hjärta.

     Jag läser överintellektuella termer om ekonomi; jag som slet sönder mitt röda hår i förtvivlan, som matadoren i tjuren ferdinand på julafton, vid blotta åsynen av matteböcker i skolan. Ingen tvekan om att mina ögon har tagit mig in i fientligt område. Eller liknelsen kanske gör sig bättre i en annan form. Denna utflykt känns precis som när man var liten och gav sig in på främmande tomter för att plocka otillåten frukt.

     "Dessa baksidor känner jag inte till."

     "Nån kan se mig!"

     "Äh, skit samma, lika bra att palla så mycket frukt jag bara kan."

     Jag har vid tidgare inlägg förklarat min ståndpunkt. Som kan verka som en bakgrund till varför jag inte hejdar mig i min okunskap inom detta område. Ståndpunkten lyder att när livets nav blir pengar sätts ekonomisk vinning före människor och det urholkar medmänskliga värden. Och egoism och kapitalinnehav blir obestridda herrar i dyra kostymer på täppan. Korrigering: täpporna.

     Känns följande exemplifierande påståenden igen?

     a) Vi tjänar hellre pengar än reglerar koldioxidutsläpp för att rädda miljön och jordklotet (se t ex Al Gores "En obeväm sanning").

     b) Vi tjänar hellre pengar på olja än tjänar/räddar liv genom att ge oss in i storskaliga krig. (se dagliga nyhetsrapporteringar från Irak)

     c) Vi tjänar hellre pengar på privatiseringar än att bygga på välfärdssytem. Vilket naturligtvis gynnar herrarna på täppan (se valet av den nya regeringen som ett ex.).

     d) Vi tjänar hellre mycket pengar till egen ficka än att sprida utdelningen till fler än en person (se fallskärmshoppare som Percy Barnevik och big shots i sv. näringsliv).

     e) Vi tjänar hellre pengar än att investera i familj och vänner (se gammal artikelserie i DN om hur man ska få tiden att räcka till).

     f) Vi tjänar hellre pengar och blir utbrända på kuppen än att lyssna på den egna kroppens signaler (se faktumet att vi är "världens sjukaste land med världens bästa sjukvård" Jörgen Oom).

     Listan kan givetvis göras längre men illustrationen syftar till att visa hur pengaåtrån genomsyrar alla nivåer. Jordklot. Världsdel/Land. Samhälle/struktur. Företag. Familj/Vänner. individ.

     För all del - man behöver inte hålla med. Det här är inte sanningen. Det är bara mitt sätt att se på något så oöversiktligt stort som vår tids ekonomi och dess konsekvenser.

     När jag sitter med bok i frusna händer och försöker förstå mig på dessa termer får jag en bild på näthinnan. Det brukar ju bli så när man läser.

     Det jag framkallar är en stor bondgård med klassisk svensk falurödfärg längs stickiga träplankor som ramar om innehållet. Vita knutar förstås. Ängar, fält och hästhagar tätt intill de vilda djurens skog. Och så några meter från ladugårdens främre kortsida står en vulgär reklampelare, som ett fuckfinger i idyllen eller som en svordomsharang i kyrkan under högmässan.

     Från bilvägen, varifrån jag sett skylten, ser man att det är ett telefonbolag som "ser till at du och dina vänner håller kontakt".

     Jag torkar av mig spottloskan med baksidan av handen.

     Just varumärkeslansering, nu blir det marknadsföringkunskap 2 p, som är företagandets a och o och säkert mer därtill visar hur profit går före allting annat idag. Så här nånting:

      I dagens ekonomisamhälle har storföretagen förstått att det mest väsentliga för att dra in storkovan är att satsa på varumärkets image. Produktionen kommer betydligt längre ner på prioriteringslistan. Den här satsningen gör att produktionen till största del (eller helt - som t ex Tommy Hilfiger) läggs ut på entrepenad. Helst till länder, som sydostasien, där det görs billigt och utan att ifrågasättas.

     Där är arbetarna utan rättigheter och får knappt någon lön. En filipinsk 13 årig flicka kan ägna sitt liv åt att göra vinterjackor, vilka hon aldrig i hela sitt liv kommer bära, som ett exempel.

      Medan fattiga slavar, kolonialiserade av storföretag, sliter under förtärande förhållanden satsar kolonialisatörerna på marknadsföring. I arbetsrum med aircondition och bubbelvatten och kaffeautomat och dataskärm och headset och assistenter. Om nån undrade.

      På grund av den satsningen är inte en sko längre en sko - det är en livsstil. En tvål är inte en tvål - det är en mjukgörande ungdomskälla. Det är också därför man ibland kan se en reklamfilm utan att fokus är på produkten. Helheten produkten representerar är viktigare. Stilen, känslan, imagen.

      Och framförallt blir det så när företagen har en princip som säger att "vi måste synas". Den eggar varandra till mer och mer reklam och annorlunda marknadsföring. Kampen om utrymmena river ständigt nya barriärer, och var det slutar får stå kvar som en obesvarad fråga.

      Ser reklamskylten på bondgården igen.

      Så nära..

Ps. Det syns också i att storföretag sponsrar idrottslandslag. Vissa undersöknings- forskningsuppdrag sponsras också av företag. Till och med skolor finansieras av storföretag. Osv osv osv

David - hittar inte ut från baksidan