Här kommer del 2 på det jag inledde igår. Alltså samma manus men en ny inledning. Jag uppskattar kommentarer.

Den till hårfärgen röda mannen slog upp ögonen med en släpande och betungande känsla av trötthet. Pillade bort ögonkletet. Nattens drömmar hade hållit mannen vaken om vartannat och nu balanserade tröttheten på den sköra skiljelinjen mellan att förbli vad den var eller att övergå till det angränsande tillståndet - utmattning. Han hade inte haft en behaglig natt på flera veckor. Därför hade det blivit så att det som kändes mest avlägset var känslan av att vakna upp och känna sig pigg och utvilad, det som egentligen är det mest normala var för mannen en tanke fjärran från att anknyta med verkligheten. Sedan omkring en månad tillbaka hade han kommit in i en fas i livet där tröttheten aldrig tycktes avta. Den var konstant på ett sätt han aldrig tidigare kunnat föreställa sig.

       Med den sömndruckna blicken sökte han efter klockradion. De röda siffrorna uppenbarade sig i en suddig formation. 07.12 Mannen drog det varma täcket om sig, höll det hårt med sina knutna nävar, och önskade samtidigt inget hellre än att få sluta ögonen och åter falla i sömn. Mer begärde han inte av livet denna morgonstund. Men livet begärde mer av honom. Arbetet väntade, det visste han, likaså väntade kollegor, klienter och inbokade möten och förutom alla dessa väntande människor skulle hunden Zeke rastas och barnen bli lämnade på Saffranet.

       Mannen reste sig motsträvigt upp, satte sig på sängkanten och gnuggade sig i ögonen. Tog bort ytterligare lite torrt ögonklet. På det från gårdagen dammsugna golvet tycktes en hop av dagens alla bestyr uppenbara sig. Ett av morgontimmens spratt?

        Han tog sats, andades in djupt - som för att fylla sig själv med tillräcklig energi för att klara ansträngningen - och ställde sig upp. Trädde in fötterna i den senaste farsdagspresenten, ett par gråa fårskinnstofflor, som han hade fått av sin fru. Därefter började han trampa runt i rask takt på golvet, runt, runt, på samma ställe, en kvarvarande dammtuss yrde in under sängen och andfåddheten blossade upp. För en utomstående, kanske en morgonpigg fönstertittare, borde förloppet sett ut som ett ostyrigt försök till dans eller bara som gammal hederlig morgongymnastik.

       Mannens något egendomliga beteende fick frun att vrida på sig, han stannade omedelbart upp och synade ner på golvet, hängde kvar med blicken en stund, som om han försökte se något särskilt, för att sedan ta på sig morgonrocken och lämna sovrummet.

       Väl utanför sovrumsdörren stannade han upp, insöp den nya dagen, och för all del, han kände sig välkomnad av den, men han var för egen del full av ovilja till att stiga in i den öppna famnen som generöst erbjöds.

        Han sneglade mot det gamla badrummet som ständigt var föremål för diskussioner om en närstående renovering och tänkte att dörren symboliserade en portal till total hängivelse för den nya dagen. Där inne skulle han noggrant borsta tänderna, ta en snabb kall dusch, och därefter fylla sin välvårdade kropp med godluktande dofter och styla sitt hår med blänkande vax. Alla dessa förberedelser utgjorde en del i ledet till att prestera en bra dag. Bli ett med dagen. Han ville inte stiga igenom portalen och bli ett med dagen. Inte än, inte bärandes på denna ihärdiga trötthet som tömde honom på all energi.

       Jävla fan, tänkte mannen, ursäktade högt sin svordom och fortsatte mumlandes:

      - Somnar trött och vaknare ännu tröttare. Vad är det frågan om?

        Som från ingenstans lade sig tröttheten tungt över tinningen och ockuperade långsamt del efter del i hela kroppen, på sedvanligt nonchalant maner föstes alla andra tankar och emotioner undan. Den rödhåriga mannen kände hur sin ständiga följeslagare spred sig ända ut till fingerspetsarna och han bröt till följd av den oerhörda kraften som tröttheten gjorde sig gällande med sin plan på att starta dagen. Inom loppet av ett fåtal sekunder såg mannen sin frus bruna hår på huvudkudden. Mannen ställde om väckarklockan och kröp ner i den varma sängen, la sig tätt intill sin fru och somnade snart om igen.

I samma stund den rödhåriga mannen somnade om igen slog Henry upp ögonen på den genom folkmun omtalade Skillingegatan. Omtalad därför att historier om lyckoflickor, lyckopojkar, lyckopiller och andra lyckoting florerade bland stadens omättliga skvaller. Det tisslades och tasslades över telefonlinjerna, över kontorsborden, över de nymålade staketen och inte minst över middagssteken.

      Han stirrade upp i det nakna taket, det rakt igenom vita landskapet, där fanns ingen taklampa som utsmyckning utan bara en steril kalhet så när som på en liten smutsfläck. Henry vred en aning på nacken och fick i periferin syn på en för honom okänd man. Till kroppshyddan enorm, mer valross än människa.

       Den något oväntade synen föranledde en mer tilltagen vridning av nackmuskulaturen och den valrossliknande mannen förflyttades från periferin till det visuella centrat. Bröstkorgen, som var full av lockiga små hårstrån, svarta, blev ömsom utspänd ömsom hopsjunken beroende på den tunga andningen.

      Henry försökt rekapitulera gårdagens kväll och natt för att klura ut var de hade träffats eller ännu hellre vem mannen var. Han misslyckades. Gårdagen var ett blankt kapitel. Förvisso var situationen föga ny för Henry men för den sakens skull trivdes han inte i den. Henry ville inte ha mer med besökaren att göra, det var samma visa varje gång, karlarna eller kvinnorna som övernattade vägrade vakna och Henry fick ligga och vänta, och vänta, och vänta, på att få sin lägenhet för sig själv igen. Det var en evighetslång väntan.

     Henry sneglade för första gången på den okända mannens ansikte, det genererade en omedelbar besvikelse. Synen var inte på något vis tillfredställande. Att detta ansikte nu låg på en av Henrys huvudkuddar kunde bara vara slutresultatet av en redlös fylla. Allt annat vore katastrof till den grad att en etikett med texten dåraktig inte vore olämplig att fästa vid pannan.

      Ögonen såg direkt elaka ut, de satt för tätt ihop, vilket var det värsta anletsdrag Henry visste, och de mörka ögonbrynen var buskigare än en allt annat än fåfäng öststatsbilmekaniker. Näsan var stor och fylld med synliga pormaskar, Henry kom att tänka på sin favoritförfattare Charles Bukowski när han såg den, och inte nog med denna vämjeliga upptäckt ty även läpparna var sårigt torra. Eventuella tankar om var de kunde ha hållit hus igår avfärdades lika fort som de uppstod. Ändå var priset för att avfärda tankarna tvunget att betalas med en hulkning. Henry blundade och lade sig åt andra hållet. Det var lika bara att försöka somna om tills den okända mannen vaknat, lämnat lägenheten och för all tid försvunnit ur Henrys liv och åsyn.