Här kommer del 2 på det jag inledde igår. Alltså samma manus men en ny inledning. Jag uppskattar kommentarer.

Den till hårfärgen röda mannen slog upp ögonen med en släpande och betungande känsla av trötthet. Pillade bort ögonkletet. Nattens drömmar hade hållit mannen vaken om vartannat och nu balanserade tröttheten på den sköra skiljelinjen mellan att förbli vad den var eller att övergå till det angränsande tillståndet - utmattning. Han hade inte haft en behaglig natt på flera veckor. Därför hade det blivit så att det som kändes mest avlägset var känslan av att vakna upp och känna sig pigg och utvilad, det som egentligen är det mest normala var för mannen en tanke fjärran från att anknyta med verkligheten. Sedan omkring en månad tillbaka hade han kommit in i en fas i livet där tröttheten aldrig tycktes avta. Den var konstant på ett sätt han aldrig tidigare kunnat föreställa sig.

       Med den sömndruckna blicken sökte han efter klockradion. De röda siffrorna uppenbarade sig i en suddig formation. 07.12 Mannen drog det varma täcket om sig, höll det hårt med sina knutna nävar, och önskade samtidigt inget hellre än att få sluta ögonen och åter falla i sömn. Mer begärde han inte av livet denna morgonstund. Men livet begärde mer av honom. Arbetet väntade, det visste han, likaså väntade kollegor, klienter och inbokade möten och förutom alla dessa väntande människor skulle hunden Zeke rastas och barnen bli lämnade på Saffranet.

       Mannen reste sig motsträvigt upp, satte sig på sängkanten och gnuggade sig i ögonen. Tog bort ytterligare lite torrt ögonklet. På det från gårdagen dammsugna golvet tycktes en hop av dagens alla bestyr uppenbara sig. Ett av morgontimmens spratt?

        Han tog sats, andades in djupt - som för att fylla sig själv med tillräcklig energi för att klara ansträngningen - och ställde sig upp. Trädde in fötterna i den senaste farsdagspresenten, ett par gråa fårskinnstofflor, som han hade fått av sin fru. Därefter började han trampa runt i rask takt på golvet, runt, runt, på samma ställe, en kvarvarande dammtuss yrde in under sängen och andfåddheten blossade upp. För en utomstående, kanske en morgonpigg fönstertittare, borde förloppet sett ut som ett ostyrigt försök till dans eller bara som gammal hederlig morgongymnastik.

       Mannens något egendomliga beteende fick frun att vrida på sig, han stannade omedelbart upp och synade ner på golvet, hängde kvar med blicken en stund, som om han försökte se något särskilt, för att sedan ta på sig morgonrocken och lämna sovrummet.

       Väl utanför sovrumsdörren stannade han upp, insöp den nya dagen, och för all del, han kände sig välkomnad av den, men han var för egen del full av ovilja till att stiga in i den öppna famnen som generöst erbjöds.

        Han sneglade mot det gamla badrummet som ständigt var föremål för diskussioner om en närstående renovering och tänkte att dörren symboliserade en portal till total hängivelse för den nya dagen. Där inne skulle han noggrant borsta tänderna, ta en snabb kall dusch, och därefter fylla sin välvårdade kropp med godluktande dofter och styla sitt hår med blänkande vax. Alla dessa förberedelser utgjorde en del i ledet till att prestera en bra dag. Bli ett med dagen. Han ville inte stiga igenom portalen och bli ett med dagen. Inte än, inte bärandes på denna ihärdiga trötthet som tömde honom på all energi.

       Jävla fan, tänkte mannen, ursäktade högt sin svordom och fortsatte mumlandes:

      - Somnar trött och vaknare ännu tröttare. Vad är det frågan om?

        Som från ingenstans lade sig tröttheten tungt över tinningen och ockuperade långsamt del efter del i hela kroppen, på sedvanligt nonchalant maner föstes alla andra tankar och emotioner undan. Den rödhåriga mannen kände hur sin ständiga följeslagare spred sig ända ut till fingerspetsarna och han bröt till följd av den oerhörda kraften som tröttheten gjorde sig gällande med sin plan på att starta dagen. Inom loppet av ett fåtal sekunder såg mannen sin frus bruna hår på huvudkudden. Mannen ställde om väckarklockan och kröp ner i den varma sängen, la sig tätt intill sin fru och somnade snart om igen.

I samma stund den rödhåriga mannen somnade om igen slog Henry upp ögonen på den genom folkmun omtalade Skillingegatan. Omtalad därför att historier om lyckoflickor, lyckopojkar, lyckopiller och andra lyckoting florerade bland stadens omättliga skvaller. Det tisslades och tasslades över telefonlinjerna, över kontorsborden, över de nymålade staketen och inte minst över middagssteken.

      Han stirrade upp i det nakna taket, det rakt igenom vita landskapet, där fanns ingen taklampa som utsmyckning utan bara en steril kalhet så när som på en liten smutsfläck. Henry vred en aning på nacken och fick i periferin syn på en för honom okänd man. Till kroppshyddan enorm, mer valross än människa.

       Den något oväntade synen föranledde en mer tilltagen vridning av nackmuskulaturen och den valrossliknande mannen förflyttades från periferin till det visuella centrat. Bröstkorgen, som var full av lockiga små hårstrån, svarta, blev ömsom utspänd ömsom hopsjunken beroende på den tunga andningen.

      Henry försökt rekapitulera gårdagens kväll och natt för att klura ut var de hade träffats eller ännu hellre vem mannen var. Han misslyckades. Gårdagen var ett blankt kapitel. Förvisso var situationen föga ny för Henry men för den sakens skull trivdes han inte i den. Henry ville inte ha mer med besökaren att göra, det var samma visa varje gång, karlarna eller kvinnorna som övernattade vägrade vakna och Henry fick ligga och vänta, och vänta, och vänta, på att få sin lägenhet för sig själv igen. Det var en evighetslång väntan.

     Henry sneglade för första gången på den okända mannens ansikte, det genererade en omedelbar besvikelse. Synen var inte på något vis tillfredställande. Att detta ansikte nu låg på en av Henrys huvudkuddar kunde bara vara slutresultatet av en redlös fylla. Allt annat vore katastrof till den grad att en etikett med texten dåraktig inte vore olämplig att fästa vid pannan.

      Ögonen såg direkt elaka ut, de satt för tätt ihop, vilket var det värsta anletsdrag Henry visste, och de mörka ögonbrynen var buskigare än en allt annat än fåfäng öststatsbilmekaniker. Näsan var stor och fylld med synliga pormaskar, Henry kom att tänka på sin favoritförfattare Charles Bukowski när han såg den, och inte nog med denna vämjeliga upptäckt ty även läpparna var sårigt torra. Eventuella tankar om var de kunde ha hållit hus igår avfärdades lika fort som de uppstod. Ändå var priset för att avfärda tankarna tvunget att betalas med en hulkning. Henry blundade och lade sig åt andra hållet. Det var lika bara att försöka somna om tills den okända mannen vaknat, lämnat lägenheten och för all tid försvunnit ur Henrys liv och åsyn.  

 

Anonym

19 november 2007 20:06

Kul att du bjuder på läsning. Jag tyckte det du skrev igår var bättre. Man blev mer sugen på att veta vad som hände sen..

 

Pierre Hagelberg

19 november 2007 21:26

Jag gillar ditt sätt att skriva, trillade in här när jag sökte andras teorier om onda cirklar och liknande och fick läsa ditt inlägg om den livströtta lärarinnan..

Fortsätt i samma anda. Har t.o.m länkat dig för att jag tycker att du förtjänar det.

http://blogg.klappakatten.nu

 

Hh

19 november 2007 21:30

Modigt att lägga ut det här. Jag hejar på alternativ 2. Beror i och för sig mycket på hur historien fortsätter sen, men...

Jag tycker första alternativet är lite övertydligt och kantigt (rättframt säger du). Jaja, jag fattar snabbt att han funderar på att ta livet av sig. Men jag bryr mig inte riktigt, vet inget om honom. Jaha, han har vänner som han hyser stor kärlek till. Och han är rädd. So? För mig blir det inte en trovärdig skildring av känslorna hos en man som funderar på självmord. Jag blir inte engagerad. Ah.. det där lät kanske lite hårt. Men det är min högst personliga känsla när jag läser det.

I alternativ 2 bygger du däremot upp någonting! Man får små ledtrådar till hans liv och får på relativt få ord reda på massor om honom. Fru, barn, hund. Sover dåligt. Farsdagspresent. Jag kan relatera till hans trötthet, den är nog nåt de flesta känner igen. Och jag blir nyfiken. Varför sover han dåligt? Varför springer han runt sådär? Jag känner för och med honom, vill veta vad som händer sen. I alternativ 2 får jag lära känna en person. I alternativ 1 känns mannen mer som rekvisita.

Men som sagt, det är ditt manus, dina tankar. Så det är din egen magkänsla du ska lyssna till i slutändan. Lycka till!

 

D.I.N.

19 november 2007 21:43

Måste nog hålla med föregående läsare, gårdagens inledning är strået vassare. Det skapar många frågetecken direkt och man vill som sagt veta mer! Den andra delen är välskriven och skulle kanske passa in senare, beroende på vad du vill med din historia.

 

David

19 november 2007 23:19

Tack för kommentarerna och tankarna som ni väcker! Förstår att det blir svårt att bara läsa ett lösryckt avsnitt och få klarhet i vad det handlar om.

Hh - kul att du skrev lite längre om dina intryck.

 

David

20 november 2007 18:28

Ja just det. En grej till. Det första avsnittet, med självmordet, handlar inte om att hur han gör det eller att han gör det. Utan vem det är som gör det.
Men det kan ingen veta och ett intro ska greppa tag och kanske att det är på just den punkten den faller.

 

sara

20 november 2007 20:58

jimmy röstar på alternativ ett, jag gillar båda men röstar på alternativ två. Kanske för att man fick mer kött på benen där? Jag hoppas du tar tag i det här och skriver klart boken, det vore intressant! Lycka till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...