Nu ska jag ge er en tjuvtitt in i mitt självbedragande skönlitterärara leksaksliv. Under lång lång tid, den varar för övrigt fortfarande, har jag skrivit på ett bokmanus. Och för en gångs skull är jag nöjd med den bärande konflikten motorn drivkraften skelettet den bakomliggande storyn. Annars brukar min förödande starka förkärlek för att personporträttera annorlunda människor bli för stor. Det håller givetvis inte i längden. Så jag har skrivit skrivit skrivit och skrivit om, börjat om, ändrat justerat fixat och trixat och försökt fått ordning på manuset.

     Men jag har nu sent omsider insett att jag för tillfället inte lyckas klä upp storyn tillräckligt bra. Ribban ligger nån centimeter för högt. Kapaciteten finns inte än. Manuset står i detta skede ännu barbent och med magvisande linne, högröd i ansiktet av genans, trots att jag mätt klippt sytt om och allt det andra jag nämnde. Så ovärdigt en bra idé. Så jag har sen september, kanske augusti eller juli, tagit en time-out.

      Under tiden försöker jag utveckla mitt skrivande med en enklare och mer organiskt uppbyggd kärlekshistoria. Det går bättre. Innan jul är målsättningen att det första utkastet ska vara färdigt.

      Hur som helst tänkte jag döda mitt första introducerande avsnitt till det lediga manuset genom att skriva ner det här. Jag har börjat om två gånger, och har således skrivit två olika alternativa inledningar, som båda är bortsållade på grund av att de inte håller måttet. Men jag är ändå nyfiken på vilket ni hade föredragit. U´tifrån vad man kanske luddigt kan kalla ett rent karaktärmässigt perspektiv. Ett alternativ är nämligen mer åt det tillbakalutat filosofiska hållet medan det andra är mer rättfram. Idag skriver jag den senare varianten och imorgon skriver jag den stillsammare diton.

                                     Alternativ 1.

Han kunde se hur kraftfulla hjärtbultningarna var genom att iaktta det nystrykta bomullstyget över bröstet. Skjortan rörde sig vid varje slag. Kunde känna hur pannan fylldes med svettdroppar. Kunde se skakningarna i benen. Var det så här ångest tog sig sina fysiska uttryck?

      Fingrarna lirkade oavbrutet med det tjocka sträva repet, en tydligt omedveten handling för ögonens frånvarande blickar vittnade om att tankarna var någon annanstans. Inte här och inte nu.

      Kanske hade tankarna skyndat framåt i tiden och skapade ett utifrånperspektiv på det som komma skulle? Eller kanske hade tankarna nostalgiskt rest bakåt i tiden?

     Han bollade med alternativen i den frågan som etsat sig fast i hans tankeverksamhet och upprepades gång efter gång efter gång: leva som död eller dö som levande?

     Plötsligt, från ingenstans, återvände hans fjärran blickar till nuet, han slutade fingra på repet för en sekund, och tittade på bordet framför sig där han hade lagt fram ett svartvitt fotografi på de människor i sitt liv som han älskade högt, lågt, brett och smalt. Han studerade allesammans, en efter en, och när han passerade ansiktena, både visuellt och retrospektivt, kunde han omöjligt hålla igen tårarna. Det var oändligt mycket kärlek som fick plats och samsades på det suddiga lilla fotografiet. Märkligt, hur man flera år senare fortfarande kunde se det; se genom tid och rum och landa långt tillbaka i det förflutna och minnas glädjen och kärleken.

       När han hade hittat fram bilden på dammig och stökig vind, enkom för detta ändamål, hade han erinrat sig tillfället. En nyårsaftons sista timslag.

     Långsamt rann tårarna över kinderna för att sedan ta fart sista biten ner till läpparna. Den salta smaken spred sig i munhålan. Var det den sista smaken han skulle känna? Eller skulle det bli blodsmak? Han hade ingen aning och ville inte veta. Inte innan.

        Slog undan tanken med att åter fästa uppmärksamheten på fotot. Han urskiljde sig själv där i samlingen. Lycklig, frisk och i allra högsta grad levande. Det var länge sedan nu. Alldeles för länge sen. Nu, nu var det annorlunda.  

       Han reste sig från stolen. Han hade nått sitt svar.  

David - ger er alternativ 2 imorgon. Stay tune