Jag är uppfödd med hiphopiga beats och nastradamus whiskeyröst och rännstenspoetiska textrader och händer i luften och veva dem som om man inte bryr sig och säckiga pösigheter.

    Rap föddes fyra år före mig i fattigdomens kvarter i New York. Bara en sån sak: född och uppfostrad på bortglömda vaggande bakgårdar i pulserande storstad. Däri ligger antagligen en förklaring till att rap ständigt får skaka hand med omdömen som likformad ensidig och pratig. Den är enkel till sin natur, men det enkla är en chimär en synvilla en täckmantel. Det är hur man säger vad när och varför i vilka sammanhang som komplexa framställningar blir till enkla låtar.

    Jag skriver i allmänna termer medveten om dess felaktighet. Undantagen är som i alla musikgenrer regel och mångfald är regelns bästa kompis. Men jag skriver allmänt först och främst på grund av slöhet och därefter för att fördomarna om hiphop är generaliserande och motförsvaret gör sig bäst i samma form.

    1978 spelade dj:s på stora fester och började i liten skala rapa fram enkla fraser och meddelanden medan vinyllåtarnas sista trumslag bearbetades med fingerfärdigheter så att beatsen upprepades och blev längre och längre.

    Den största orsaken till att rapen tog fäste sägs vara att dj:s ville börja medla mellan rivalisernade gäng som slogs mot varandra och istället försöka ena massorna och slåss mot störra problem. Mot överheter. Vilket skulle kunna tolkas som en motsvarighet till svensk facklig klasskamp. "Bara om vi är tillräckligt många med en enad röst kommer vi att kunna tala så högt och kraftfullt att vi blir lyssnade på".
    Eftersom jag hyser stora känslor för musiken och har skrivit en subjektivt vinklad socialpsykologisk uppsats om maskulinitet inom rap kan jag skriva många långa ord om detta. Men jag ska skriva om musik som påminner om samma förlossning och uppväxt som rap men som ändå är annan musik som gjordes av annan artist som har levt liv som liten sparv på stora scener.
    Fast innan fågelåskådning begär mina impulser att jag skriver ner en mästerlig text av den kloka harvardföreläsande rapfarbrorn Krs-one. Texten påminner om ett Jean-Paul Sartres citat som jag har läst på insidan av nån tjock filosofibok och som jag med möda har för mig löd så här: "hos alla människor finns en människa och hos varje människa finns alla människor":

      "This is not the first time I came to the planet
       But everytime I come, only a few could understand it
       I came as Isis, my words they tried to ban it
       I came as Moses, they couldn't follow my commandments
       I came as Solomon, to a people that was lost
       I came as Jesus, but they nailed me to a cross
       I came as Harriet Tubman, I put the truth to Sojourner
       Other times, I had to come as Nat Turner
       They tried to burn me, lynch me and starve me
       So I had to come back as Marcus Garvey, Bob Marley
       They tried to harm me, I used to be Malcolm X
       Now I'm on the planet as the one called KRS"
  
     Krs i all ära men en människa som levt liv som får mina ögonbryn att sitta lika högt som hennes målade motsvarigheter är Edith Piaf. Vilken otrolig kvinna. För två tre år sen var jag på Rikard Wolfs föreställning om "Den lilla sparven". Avskalat med brummande mansröst och berättelser om händelser i hennes liv drejade han fram en fascination och placerade den inuti mig. Den kommer alltid sitta kvar.
    Igår såg jag filmen La vie en rose och blev ånyo påmind.

    Vilken tacksam uppgift att göra film om liv som innehöll inget och precis allt. Det kan omöjligt bli dåligt om hantverkaren som sådan kan sitt yrke. Mitt betyg blir att hennes liv överträffar filmen, som givetvis är nödgad till en del bortprioriteringar och dessutom kan man inte i filmernas världar stanna upp i bildrutornas hastiga växlingar och begrunda vissa skeenden, men filmen är sorglig intressant och med musik man kapitulerar inför och älskar om man vet hennes bakgrund.

       Non, je ne regrette rien är tyngre än vad all rap någonsin har varit.

       Respekt. 

David - tipsar om fåglar