Jag har blivit en gammal farbror som sitter och ruskar på huvudet medan orden "dagens ungdom" letar sig ut mellan tandproteserna. 25 år och redan farbror - det kanske är vad jag borde bekymra mig för.

      En torsdag har spenderats i syrefattig gymnastiksal med livfulla energiska charmiga stojiga ungdomar. Det var fullt hus. Ändå fattades några. Nån var förkyld, nån hade pms, nån hade haft besök på skolan av sin äldre pojkvän som knarkade och agerade hotfullt, nån hade slatter i knän, nån dök bara inte upp.

       Det brukliga med andra ord.

       I det fulla huset fanns elever som pratade högt högre eller högst, några som hamnade i slagsmål, några som skrek könsord till varandra, någon som tacklade omkull någon.

       Det var som vanligt med andra ord.

       Min torsdag som idrottslärare har varit bra. Inledningen kanske gav fel intryck. Tro inte alltid på första intrycket. Det har rullat på; presterats, svettats och skrattats. Problem missförstånd knutna nävar har lösts upp. Fast det är just på grund av att denna dag var bra som jag skriver detta, för jag kan inte låta bli att undra lite försiktigt småpetande över hur det ser ut långt därborta på andra motsatta sidan.

      Hur har eleverna det när dagarna är dåliga, när skratten blir till hån, svetten blir tårar och det enda som presteras blir onda gärningar?

      När högsta volym inte är tillräckligt.

      När könsorden inte blir ord utan känslor uppfattningar självbilder istället.

      När slagen inte upphör.

      När knarkande pojkvän inte kommer till skolan utan spårar ur fullständigt i ensammaste flickrummet och det inte finns föräldrar syskon lärare elever i närheten att gömma sig bakom.

      För såna dagar finns det gott om också. Speciellt i den ständigt puttrande förvaringsboxen av ångest. Ja, högstadiet alltså.

      Ångesten har satt sina klor djupt in i illa färgade korridorsväggar. Hur mycket är det inte man har att oroa sig över  som 13- 14 och 15 åring? Man vet kanske att en bråkdel ser ut ungefär så här: man ska passa in och tillhöra men ändå sticka ut lagom, man ska se bra ut, vara bra cool hipp, få bra betyg, vara välutvecklad, man ska ha gjort saker - snusat rökt festat haft pojk- eller flickvän haft sex och allt det där. Hur ser alla andra bråkande delar ut?

      Hela tiden på spänn, hela tiden övervakad av sina samtida och lärarna och medan hela havet stormar ser man ruskande huvuden och hör "Dagens ungdom".

       De är så stora och de är så små och de är så mycket och de är så lite och fan vad jag vill att det ska gå bra för allihopa när ungdomen överlappas av tidig vuxendom och de blir fria att lämna sin förvaringsbox. Fast det kommer inte gå bra för alla - det finns såna dåliga dagar också.

         Pessimist? Farbor? 

         Farbrorn i mig torkar mungipan och sväljer "Dagens ungdom" och tänker att det kanske vore lämpligare att med Werthers Original-röst säga "Dagens tid" när problembilder flimrar förbi en sån här vanlig bra torsdag.

David - målar blogginlägg i mörk nyans idag. November i sinnet månne?