Morgonklockan ringde.

     Ringde är egentligen ett mycket dåligt ordval då alarmet mer överensstämmer med djur från discovery channel som är brunstiga och ger ifrån sig parläten som inget annat djur svarar på så parlätena tilltar i styrka och ihärdighet och just detta oljud utspelar sig två centimeter från örat - en tisdagsmorgon.

     Vad ska man kalla oljudet man blir väckt av egentligen? 
     Väckningen skedde tidsenligt men var i tidigaste laget för motoriken och för all del även för Överjaget, Jaget och Detet. Den psykodynamiska trions trötthet åstadkommer en slags dysfunktionalitet hos mig på morgnarnas egna timmar och tvillingsekunder.

     Mer konkret innebar det att det tog sin tid att kamma sina fem obligatoriska kamdrag för att få fram sin självliggande fantasilösa sidbena som sett ut på samma sätt i fem eller fler år.

     Att inget som stod i morgontidningen fastnade. Etc etc

     Varför jag var uppe före tupparna hade med ett inbokat möte med en rektor att göra.

     En sån man var livrädd för när man var liten. Precis som med Cato i Mio min Mio kändes det för mig som om rektorer tillhörde Darth Vaders sida. Den mörka.

     Nu är jag inte lika rädd - även om det där med den mörka sidan fortfarande känns aktuellt med tanke på sovmorgonsmarodörtendenser.

     Jag vågade mig dit.

     08.15 knackade jag på vanlig vit tråkig dörr och vi språkade och bytte information med varandra en stund. Träffade en klassföreståndare också, vi skakade varandras händer och bytte också medelformella meningar med varandra lite som barnen på skolgården byter hockeybilder.

     Sen sa vi alla att "det här blir nog bra" och sen åkte jag därifrån.

     Av det ovan skulle man mellan otydliga rader kunna förstå att jag har fått in första foten i den terapeutiska branch jag tror mig vilja spendera 30-40 år i. Det är en tolkning jag kan rekomendera då den stämmer.
     Så jag har äntligen efter utbildningar, slit, jobbansökningar, intervjuer, andra jobb och ännu mer slit fått en tjänst. Visserligen bara på 25% i några månader. Fast 10 timmar i veckan öppnar nya dörrar lika bra som vilken portvakt som helst. Och just nu är det det som betyder nått.

David - socialpedagog/kurator 25% och timvikarierande idrottlärare 75%

 

UP

27 november 2007 19:04

GRATTIS!!

 

Mary

27 november 2007 19:44

Grattis! Jag sa ju att det skulle lösa sig till slut!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...