Blev idag väckt av en telefonsamtalande rektor, från en skola där jag tidigare i somras sökte tjänsten som kurator. Nu undrade han om jag eventuellt kunde ta ett idrottslärarvikariat från och med måndag. Hårt som en Rocky Marciano uppercut kände jag att hur ogärna jag än vill springa runt i idrottshall kan jag inte heller gå runt sysslolös.

   Han ska återkomma på måndag.

   Hoppas chefen från det andra jobbet ringer snart och informerar om jag var vassast på arb.intervjun eller inte. Just nu är det min enda vettiga utväg från idrotthallen.

    Igår var jag och fikade på stans största galleria med trevligt sällskap. Där lade vi märket till människor runt omkring och varandra. Och summan av observerandet blev att de allra flesta av oss har en drös med underligheter för sig. T ex gick två män med paraply inomhus. Så när jag kom hem försökte jag tänka på några av mina egna märkliga förehavanden:

     1) När jag fikar micrar jag alltid chockladbollar för att få de mjukare och godare.

      2) Jag brukar stundom dansa breakdance utan att kunna dansa breakdance = låtsasthug? Nja, skulle snarare beskriva det som ett parodinummer på min oförmåga.

     3) Att be om en vägbeskrivning av mig är fullkomligt meningslöst då jag aldrig har lyckats lotsa någon till rätt adress. Det gäller andra områden också, jag har en spretig tendens att komma på andra förklaringar mitt i förklaringen.

      4) Jag är rädd för duvor som strövar på gator och torg och t-central. Får en obehaglig rysning längs ryggraden varje gång jag ser dessa fredens symboler. Tror att de ska attackera min hälsena. Det medför att jag går omvägar vid möten.

      5) Är rädd för igelkottar också. Igelkottar och fåglar (speciellt duvor som sagt) toppar listan över de djur/insekter/kryp som genererar mest obehagskänslor i mig.

      Efter att ha light-rannsakat mig själv kan jag inte låta bli att undra vad andra människor har för lustigheter/egenheter för sig?

 

David

12 oktober 2007 13:19

Just det! Kom på en till grej när jag klurade vidare samtidigt som lunchen letade sig ner i magsäck. Jag har en hang-up på öppnade chipspåsar. D v s jag äter inte chips om påsen har varit öppnade längre än en dag. Kanske därför jag max äter det 1 gång per år..

 

Maria

12 oktober 2007 15:02

Haha, vad kul! Nu började jag fundera på vad jag har... Jag hatar ju öron, eller rättare sagt mina egna. Ingen får röra dem, jag tycker att det är obehagligt. Gissa om jag har det jobbigt när jag är hos frisören... Ha en trevlig helg min vän!

 

Maria

12 oktober 2007 18:28

Jag kom på en till... Jag kan inte ta i vissa glas som har diskats i diskmaskin. De är sträva att ta i, jag fick panik då. Hemma hos mina föräldrar har jag en speciell mugg som jag dricker ur. Det här var kul David! Jag kommer säkert på fler... Kram

 

N-K

13 oktober 2007 01:44

Jag hatar torra frottéhanddukar som gnids mot tänder. Fråga mig inte när såna situationer uppstår... :D

 

old neighbour, stina

13 oktober 2007 22:07

tyckte du inte om idrott? gick du inte någon form av idrottsgymnasium, eller minns jag fel? du skriver fruktansvärt bra för övrigt. din blogg är min absoluta favorit! jo, och en sak till, när du uppträdde för länge sen på teatern, det var det mest tänkvärda och underbara jag sett i hela mitt liv.
take care*

 

David

14 oktober 2007 00:11

Tack stina. Dina ord värmer. Och, jo, du har helt rätt. Det var mycket idrott i mitt liv förr om åren. Numera är det något mindre av den varan. Det finns så mycket annat som betyder mer för mig nu, som de saker jag ventilerar här på bloggen.

Sköt om dig!

 

T

15 oktober 2007 13:07

Snart i stan min van. Ringer en signal nar jag trampar nykopingsmark.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...