Överpackad möbelkartong står på övervåning i det vi barn kallar asylrummet i mitt föräldrahem. Den förre detta bananfraktarlådan vittnar om att nästan 3 års samboskap ofrivilligt har ett uppehåll. Vi räknar ner 1 långt år tillsammans på skilda håll för bortom den tidsramen väntar varandras närvarande. Det är jobbigt. Fast vad som är jobbigt är förstås relativt.

        Kartongen. Den är fylld av böcker. Och genom böckerna är den också fylld av upplevelser, känslor, tankar, minnen och allt som kan tänkas medfölja.

        En bok som ligger med omslaget på en liten svartvit flicka uppåt fångar uppmärksamhet. Jag minns direkt. Skulle det kunna vara på något annat sätt när jag aldrig kommer glömma?

        Jag minns att jag först läste om boken i dags- och kvällstidningarna. I alla recensioner i alla tidningar jag bläddrade i stod det nånting. De skrev nått om att boken var tusen taggar rätt in i välmående. Eller det är i varje fall så jag skulle beskriva den. För författarinnan beskrev rakt uppochned om sin uppväxt och sitt liv. Om hur hon från småbarnsålder blev sexuellt utnyttjad, våldtagen, psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag har för mig att hon var 18-19 år när boken kom för nått år sen.

        Jag minns att jag tänkte att om läsaren får tusen taggar instuckna i sig av att bara läsa hur många taggar måste då inte hon ha upplevt?

         Köpte boken.

         Läste boken. Med klumpar överallt, en ensam tår på pösig kind och ett hjärta som kapitulerat för ännu ett offer för människans obarmhärtighet.

          Livets grymhet tar sig många uttryck och hennes erfarenheter gestaltade i lyrikform är ett exempel och boken är värd att läsa, att ta till sig. Inte för att man har en fakirisk dragning utan mer för att någon som har levt ett helvete förtjänar lyhördhetens och ödmjukhetens mjukgörande effekter.

          Så här står det att läsa på bokens insida:

          "Fialiten har en kniv som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller soc-tanterna frågar. Inte om mamma, inte om pappa eller hans polare, ingenting som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige. Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara den största tryggheten är den värsta fienden. Utan mellanväggar utsätter Sofia Rapp Johansson oss för det lilla skyddlösa barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld."

Jag tänkte återge ett kort utdrag ur Sofia Rapp Johanssons "Silverfisken", någon gång kring hennes födelsedag som fyra- eller femåring, och varnar för obehag och taggar i välmåendet. Rekomenderar därför bara att läsa vidare om du själv är kapabel att dra ut taggar.

"...Jag sitter i pappas knä med

 mina skära knästrumpor

 pappas kusin är här och kollar mej i rumpan

 dom säjer

 jag har någonting som är fel där

 någonting är inte som det ska här

 med kameror och röda och skära strumpor

 med tobak och skedar

 döden som slevar

 Jag känner andan rinna ur mej och

 hopplösheten som slår till

 dom slutar inte fast jag inte vill

 Jag hör filmkameran som surrar

 jag hör klirret från kalla instrument upphetsade mansröster

 jag hör min mus som springer in i råtthålet och gömmer sej

 silverfisken tröstar

 Jag har en luva över ögonen

 för att slippa se

 säjer pappa

 det gör nog lite mindre ont då

 lilla gumman säjer han

 och smeker mej över kinden

 Den gula vaselinburken står på golvet intill

 jag säjer att jag inte vill

 och då drämmer han till

 det kalla golvet blir genast mjukt och luddigt

 den röda luvan blir också suddig

 Någonting varmt och hårt

 någonting stort och svårt

 pressas in mellan mina lår

 jag börjar gråta för det svider så

 pappa lägger en hand för min mun

 och säjer åt mig att vara tyst en stund

 jag får svårt att andas jag börjar domna bort

 jag förvandlas till drömsk och fort

 Jag hör hur någon försiktigt viskar

 det är silverfisken som står och diskar..."

David - taggig

 

hh

8 oktober 2007 16:46

Just idag, efter en helg när barn har dödat barn, vuxna dödat barn och någon annan säkert blivit fialiten, känns det som att taggarna inte kommer kunna dras ut på ett tag. Men det är bara taggar.

Fin blogg. Fortsätt skriva.

 

My

8 april 2009 16:01

tack för att du gjorde ett utdrag av sofia rapp johanssons diktsamling silverfisken. jag blev väldigt rörd och tagen av hur bra och väl hon använder sina ord. gick rakt in i hjärtat. funderar starkt på att köpa hennes diktsamling och självbiografi.
ha en bra dag =)

http://birch.webblogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...