Vad krävs för att veta?

      Det är en relevant fråga. Speciellt i en tid av besserwissrar och andra experter som gör anspråk på vetande eller kanske ännu värre - de som finns i umgängeskretsen och hela tiden vet bäst.

     Jag kan inte låta bli att fascineras av dessa personer. Hur vet dem?

     Är de säkra på det dem vet. Alltså vet de med säkerhet att det dem säger stämmer. Hur kan man överhuvudtaget vara säker på någonting?

     Jag kanske har en aning skeptisk hållning för mitt smått anspråkslösa antagande är att jag inte med säkerhet kan yttra mig om någonting utanför mina intryck och upplevelser.

     Ändå säger ju så många människor att de vet annat. Vet mer. T ex om tillstånd, om andra människor och om upplevelser hos andra.

     Min ståndpunkt är att det är omöjligt att med säkerhet veta någonting utanför sig själv.

     Däremot kan man ha goda skäl att hävda att man tror sig veta någonting. Den observante ser med tydlighet skillnaden, men ändå kan ett illustrativt exempel vara på sin plats:

     En kompis säger att hon ska gå på stan i några timmar kl.12, kl.14 frågar en annan vän dig om du vet om hon fortfarande är kvar på stan? Ja eller nej, om man nu inte svarar att man inte vet – men då vet man inte heller, är svarsalternativen man har att välja på. Ingen rationell människa skulle hävda att hon med säkerhet kan svara på den frågan.

     Kompisen skulle exempelvis kunna ha nöjt sig efter en timme och tröttnat på sin stadsrunda. Eller hon kanske träffade någon annan på vägen och ändrade planer. Eller vad som helst kan ha inträffat bortom vår vetskap.

     Däremot skulle man kunna säga att man på goda skäl kan anta att vännen är kvar på stan. Att det är rimligt. Vännen sa det och hon brukar hålla vad hon säger

     Jag är på väg någonstans. Tålamod.

     Likadant är det med andra företeelser. Den där bergfastheten hos någon som harklar sig och ska förklara hur det verkligen ligger till kan man bli galen på.

    I diskussioner om invandrare brukar jag förr eller senare stöta på argumentet att de är mer kriminella än svenskar. Om vi bortser från det illaluktande faktumet att debattörerna i påståendet på fullaste allvar menar att brottslighet handlar om etnicitet (begrunda) och istället koncentrerar oss på vetandet.

    Hur kan de hävda det, hur vet de att det förefaller så?

    De brukar mena att det bara är att titta på fängelsestatistiken så ser man att det finns en procentuell skillnad. Alla som har läst statistik vet hur lättmanipulerad den är. Jag tror visserligen inte att den är det i det här fallet, men vad visar den egentligen?

    Jag brukar fråga om Johan Svensson, hockeyspelare i Gnesta, som gjorde 24 mål förra säsongen är en bättre hockeyspelare än Mats Sundin som gjorde 19 mål?

    Varför skulle alla sportintresserade svara nej på den frågan?

    Stödjer procentsatsen tesen om kulturell tillhörighet som en orsak till kriminalitet?

    Eller så brukar mina opponenter säga att de har hört det. Av vem i så fall?

    Vänner, vad vet de och var har de fått det vetandet ifrån? Media, hur sanningsenlig och objektiv är deras bild – se gårdagens länk?

    Eller så säger de att de vet för att de själva har sett det! De har sett hur invandrare på deras skola eller i deras stad har betett sig illa och drar en generaliserad slutsats. Snyggt, och representativt?

    Eller så använder de andra argument.

    Vad kan man veta när allt kommer omkring?

    Man kan självklart inte gå runt och vara osäker, vela och aldrig hävda att man inte vet något. Däremot tror jag att man bör förhålla sig ödmjuk inför sitt vetande.

    Det är inte okej att gå ut i tidningen, som en insändare igår, och hävda att miljontals muslimer inte är kapabla till kärlek på grund av koranen. Hur kan den svenske snubben med säkerhet veta någonting om någon annan utanför sig själv? Det är svårt att med säkerhet fastslå en enda grej om tre personer i sin omgivning – hur kan man då räta på ryggen och säga att man med säkerhet vet något så grundläggande om ett helt folk?

     Jag tror fler människor skulle behöva inse det som gjorde Sokrates till en erkänt klok man: jag vet att jag inte vet, sade han.

    Ord att ta med sig.

    Ord att ha i bakhuvudet när man möter en besserwisser.

David – ska iväg på semester ett par dar. Bloggen kommer således eka tom t o m söndag.