När man sitter framför datorskärmen kan man ibland få för sig att man inte tar del av det riktiga livet. Man tittar ut genom det för länge sedan rengjorda fönstret och låter blicken falla på några tjejer som leker en bekymmerslös lek i sommarvärmen. Det ser så glädjefyllt ut att man nästan trampar snett och börjar tänka i avundens distraherande banor. Sedan vrider man tillbaka blicken och låter några stillsamma sekunder passera och man inser att det är bäst att lämna tanken därhän. Den är i alla avseenden för omfattande i sin existentiella natur och då ids man inte ta tag i det där. Varför trassla in sig i det stora när man kan göra det tillräckligt bra i det lilla?

      Ändå kan jag, de få gångerna jag har energin, utmana mig själv och stanna kvar vid den löst formulerade frågan om jag verkligen lever på ett adekvat sätt. Här och nu. Framför skenet från skärmens lätt irriterande ljus. Är det meningsfullt?

      Jag brukar övertyga mig genom att slå upp Word- filen något slarvigt och vilseledande döpt till ”en röd man”. Om jag tillåts uttrycka mig pretentiöst är det något av en symbol för mitt eget livs sökande efter meningsfullhet eller åtminstone ett par filosofiska funderingar. Jag tror de flesta söker en sådan drivkraft – ni vet, när man försöker besvara frågan om vad som är meningen med sitt liv? Även om alla inte formulerar frågan så öppet finns den i många skepnader. Förklädd till att handla om dagens göromål eller tillvarons glädjeämnen.

     Dock är jag inte säker på att själva frågan eller det svar man får fram gör varken till eller från. Däremot tror jag att man känner sig själv mer meningsfull om man skapar och tror på någon sorts mening i, och med, livet. Med andra ord är det bättre att utgå från att det finns mening än att det inte finns mening.

      ”En röd man”     

       Där, bakom den tillfälliga titeln, göms ett manuskript. En novell eller kanske en bok håller sakteliga på att ta form. Dess fundament utgörs som jag redan nämnt av lekmannamässiga filosofiska funderingar om människan som sådan och dess egendomliga karaktär.

       Det fungerar som en oas i vardagens fåfänga.

       Jag kan lämna stekarnas backslick, tjejernas kortkorta kjolar, de coola minerna, den hårda attityden, de patetiska löpsedlarna, c- stringen och skapa min egen dockteater. Mina ord leker med marionettdockorna och jag kan göra precis som jag vill. Allt och inget kan hända.

     Att skriva är som att ha en sexuell fantasi: man kan göra som man vill. Det är bara ens egna tankar som sätter gränserna för var och hur man ska gå. Byta ut nån, byta in nån, ge nån andra fysiska attribut, ta in fler, ändra miljö, korrigera, modifiera, revidera.

     Enda stora skillnaden är att skrivandet tar tid.

     Så jag fortsätter skriva om mina karaktärer och deras tillvaro i deras och min låtsasvärld. Jag vill fylla de med verklighet, göra de mer levande och då är det oundvikligt att inte hamna där till slut igen: de måste ha ett syfte. En mening.

     Vilken?

-----------------------------------------------------------

Fick en intressant länk av Totte som den fattiga på läsning kan uppsöka, klart värt det:

 http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_15965354.asp