Idag är en dag när det finns extra mycket att orda om. Det finns alltid mycket att orda om. Men vissa dagar anländer som godhjärtade barnmorskor. Förlösande.

     Som idag.

     Polismord. Insändare om polismord. Midsommar.

     Bland viktigheterna och ansträngande kvasiklokheter att säga om ovanstående tränger sig istället ett annat minne upp. En maskros uppkommen ur asfalten. En råtta bland hermelinerna (vet inte om jag använder ordspråket korrekt – jag har nämligen det angenäma problemet att när jag ska göra mig märkvärdig och strö ordspråk omkring mig säger jag alltid lite fel: säger t ex man ska inte slänga glas i stenhus istället för vice versa.)

      Maskrosen är i det här fallet något så folkligt som en finlandsfärja.

      Trodde aldrig att jag skulle benämna Silja Line i samma mening som ordet folklig. Men jag tycker mig ha fog för att göra det. Varenda levande organism har snart åkt med på de där turerna.

     Jag backar bandet tre år, till de första dagarna i januari, och blir old- school:

     Färjan såg gigantisk ut från nära håll. Ändå visste erfarenheten att snart, när hamnen är bakom oss, skulle färjan kännas anorektiskt liten i förhållande till det kolossala blå vattnet.

      Det är snabba kast som passagerare. Premisser ändras.

      Vid första intrycket får man respekt för fordonet. Schabraket.

      Färjan är som en viss Johnny (namnet är fingerat) skulle man kunna säga. Jag tänker detta i termer av en jämförelse. Bara en vanlig hederlig jämförelse. Den är varken bra eller dålig, men det är jämförelse. Ofta när man ska tänka i liknelser eller dylikt hejdas man av prestationsångest. Kanske att en stor del av det beror på att folk alltid ska göra sig märkvärdiga och dra den värsta sortens jämförelse. Hyperboliska (fackterm i filmvärlden för överdrivet - en bil ska krascha och för att illustrera det voltar Forden nitton varv innan den fattar eld och sen exploderar i tusen bitar). Va fan, det jordnära går ju förlorat.

        Hur som helst var det Johnny, han som är som färjan, och han gick i min klass i årskurs fem. Han var störst, överlägset starkast och inte ett dugg snäll.  Egenskaper som inte bör kombineras i samma DNA.

       Dags att komma till saken (varför låter det bättre på eng: let´s cut to the chase?).

       Färjan och Johnny har mycket i gemensamt. För, nu börjar det bli intressant, i årskurs sex, det sista ljuva året på mellanstadiet när man äntligen är äldst och därför också automatiskt häftigast på skolan, började ett tvillingpar i vår klass.

       Hannes och Gustav hette de. De var större, överlägset starkare och inte ett dugg snällare än Johnny. I deras närvaro förlorade han sin respektingivande position. Premisser ändrades.

       Jämfört och klart (no more gastkramande drama).

       Hemligheten är att, förutom att släppa prestigen som en bra berättare, låta enkelheten vara ledmotivet.

       En sak som jag totalt hade glömt bort är att det alltid ska se glamouröst ut på färjor. Trots att det aldrig är det. Det rör sig snarare om glamour som inte räcker hela vägen fram och istället blir motsatsen.

        Det blir (och är) ett dåligt försök till att få folk att tro att de befinner sig i en luxuös tillvaro. Att färjan är extravagant. Vem som bedras till den grad att personen i fråga tror sig uppleva reell lyx kan räcka upp en hand?

        Utebliven handuppräckning är min gissning.

       Glamour och lyx upplevs för böveln lika för de flesta oavsett klasstillhörighet. På en vinglig finlandsfärja med röd mattbeläggning känner jag mig troligen inte som en mångmiljonär känner sig i sin specialdesignade yacht. Det är vad jag tror.

       Jag minns den äldre herren som kom i antågande med sin gumma i armkrok. Och jag tänker att många pensionärer på båtar av den här typentroligtvis ser sin chans att få leva upp en sista gång innan de åker hem och sakta närmar sig livets ände. Färjåkningen är en av ytterst få saker som de klarar av trots helvetiska ålderskrämpor. En kryssning utan de äldre är inte samma sak. Valfritt om man själv vill spinna vidare i tankar om kontrasten alternativt hybriden ungt/gammalt härifrån.   

       Själv känner jag mig manad att återgå till glamouren: jag tycker att inredningsansvariga för den finlandsfärja jag åkte med borde få foten. Om jag fritt får spekulera i hur denna specifika yrkesgrupp bäst kan beskrivas med ett adjektiv skulle jag tippa på koketta.

        Hur förklarar man annars prålet?

       Antingen inreder man det fullt ut i sin lyx och har man inte resurser för det, vilket fallet var på den här färjan, väljer man en annan linje. Förslagsvis med ett djungeltema eller ett avskalat 50- tals tema. För guds skull, eller egentligen för alla andras skull, deras yrke går ut på att vara kreativa och det finns en uppsjö av möjligheter.

       En annan viktig anmärkning var storleken på hytten, som var klaustrofobiskt liten. Med vassa armbågar lyckades jag precis vrida mig ett helt varv. Trehundrasextio grader. Annars var det bäst att inte röra på sig när man befenn sig i hytten. Man kunde välja på att sitta still, ligga still eller stå still. Det är ganska ledsamt i längden.

       Kan inte låta bli att fundera på om det är praktiskt genomförbart att idka samlag i en sån hytt? Ja, det skulle vara utan att jucka då. Folk som säger att de fått komma till när de varit iväg på kryssningar bör kategoriseras under mytomanfacket. Inget snack om den saken.

        Fan vad jag har sex i skallen hela tiden. Det besvärar mig, det hör ju tonåren till och jag ska ju föreställa stor nu. Fast jag antar att sex är en del av livet.   

        Nästan allt om man ska tro på Freud. Jag tror Freud är nöjd med mig. 

Fortsättning om resan på det väldiga havet fortsätter imorgon, om inget oförutsägbart dyker upp. Detta kan mycket väl röra sig om ett nytt epos i stil med Odysseus/Illiaden. Håll till godo!

David - blandar en smula vardagsrealism med fiktiva utsvävningar