Det här är baserat på en verklig händelse och handlar om tvättstugetanter.   

     Ni vet säkert.

    För enligt rätt säkra källor finns de i varenda trappuppgång i mellersta och norra Sverige. Hur det är söderut är av mer oviss natur.

    Händelsen utspelar sig i Umeå (men som redan påpekats skulle den kunna ha inträffat var som helst norr om, låt säga, Norrköping och därmed kvalificerar sig det inträffade till något större. Något upphöjt. Lite som moraliska principer eller gud. Kanske rör det sig om ett särskilt state-of-mind, vad det nu betyder).

     It goes a little something like this:

     I det osmakligt höga hyreshuset där jag oftast återfinns bor åtminstone tre sura, gamla klimakteriekärringar.

     Jag är väl medveten om det nedvärderande och bitska ordvalet fast ibland kan man inte väja för sanningen och nu är ett sådant tillfälle.

     Det handlar om en trio, om det nu inte är fler, ondsinta ensamstående mödrar vilka antagligen anser att livet inte är gott nog åt dem. När de inte skriker med gälla röster på deras tio- till elvaåriga stackars kärleksbarn organiserar de sig samman för att göra mitt liv outhärdligt. Oftast lyckas de på ett enastående bra sätt.

     Det de framförallt gillar att gadda ihop sig kring är, enligt deras utsagor, min nonchalanta och slapphänta städning av tvättstugan. Varje gång jag har avslutat min tvättid och, observera, städat undan efter mig kommer en armé ilskna tvättstugefacister och bultar med skogshuggarnävar på min ytterdörr. Det slår aldrig fel.

      Jag har en känsla av att om jag inte öppnade skulle de till slut hämta varsin yxa och slå sönder dörren enkom för att ha möjlighet att framföra deras budskap. 

    Därför öppnar jag alltid efter en stund och varje gång låtsas jag bli lika förvånad.

-    Nämen Svedlund, Johansson och Nilsson. Varför denna ära?

-    Spela inte oskyldig, smattrar dem igång medsamma, tvättstugan ser rent ut sagt förjävlig ut. Du ska inte tro att nån här i huset kan tvätta när det är så skitigt där. Se genast till att göra rent!

    Som en parantes avskyr jag översitteri, pedanteri och fjanteri. Jag vet att tvättstugan är klinisk ren. Det är nämligen alltid rent där. Folk skitar i regel inte ner där de ska få sina saker rena. Den regeln stämmer även i vårat hus.

   Därför har jag infört en princip som lyder i ungefärliga ordalag att jag inte ska ge vika när gardet kommer. Det är upp till kamp när lynchmobben startar `beef` med mig.

-    Jasså, svarar jag och låtsas vara ännu mer förvånad, vad är det då som är skitigt?

     Mina motståndare tappar dubbelhakorna, maken till fräckhet har de då aldrig varit med om.

     När de lyckats förstå att det är den hårda linjen som gäller smattrar de igång igen.

-    Oj, det är mycket du. Du måste naturligtvis torka av ovanpå tvättmaskinerna efter dig och du har missat en stor, äcklig damtuss bakom en av maskinerna. Och torkskåpet kan du inte ha ägnat en tanke åt, säger de unisont och skakar på huvudena så mjällen snöar ner på golvet och färgar det vitt. Nej, du får allt ta och göra rent omedelbart.

     De vänder alla på klacken och lämnar mig fylld av svordomar som aldrig hann hitta ut ur mig. Jag sväljer dem. Det smakar surt som fan.

     Vanligtvis ids jag inte gå ner till tvättstugan för att åtgärda något som inte finns att åtgärda. Det skulle vara urbota dumt enligt min mening.        

     Det är faktiskt lite lustigt för faktum är att de aldrig klagar en andra gång. Jag har en vag misstanke om att det har att göra med att det alltid är rent i tvättstugan och tanterna tror helt enkelt att jag direkt efter deras givna order har skurat, svabbat och putsat bort deras klagomål. De märker helt enkelt inte skillnaden på före och efter deras attackliknande visit.   

     Den här gången gick jag emellertid ner till den rena tvättstugan och när jag insåg att den var precis så ren som jag alltid tyckt höll jag på att få ett psykiskt sammanbrott.

     Arma grannjävlar, tänkte jag medan jag resolut gick mot närmsta kombattant tants dörr. Hon öppnade efter ett par knackningar.

-    Ursäkta, men du får nog ta och visa vad det är jag ska göra i tvättstugan för jag förstår inte riktigt.    

      Illröd, livsfarlig och med lågt Ph- värde störtade hon in i tvättstugan och ställde sig bakom en av tvättmaskinerna, böjde sig ner och pekade på något miniatyrlikt och formligen skrek ut sin oerhörda förtvivlan:

-    Där, se där. Hur har du tänkt att jag ska kunna tvätta när det är smuts på golvet, och på maskinerna. Nej..

     Jag var tvungen att avbryta.

-    Helt ärligt, tycker du att det är smutsigt här?

-    Ja, och se här. Här finns ett schema man ska följa efter avslutad tvättid. Det kan du bara inte ha gjort som här ser ut.

    Vilken människa, om det ens är en människa framför mig. Jag tvivlar. Och har goda skäl för att göra så.

    I mitt lätta vansinnestillstånd förstod jag att kärringen inte skulle ge sig och sade därför med den mest ironiska röst jag någonsin nyttjat:

-   Nej, det är klart, du har rätt. Det går naturligtvis inte att tvätta när det är så här himla skitigt.

-    Driver du med mig? Spottar hon rosenrasande ur sig.

-    Nej, för fan. Klart att man inte kan tvätta i den här skiten.    

     Hon gick in i sin lägenhet och smällde igen dörren efter sig. Det kokade i mig men jag gick ändå in i tvättstugan och tog bort cirkus två tvättpulver innan jag återvände till mina 37 kvadratmeter.

Jag heter David, är 25 år, och bryr mig om meningsfullheter (läs med stor portion ironi med tanke på val av ämne idag).