Det är något med flygplansturer som framkallar en liten hop med olustkänslor innanför de konturer som ständigt omger mig och definierar det som skall refereras till som kropp (eller jag). Att försöka sätta fingret på den orsakande faktorn till olusten är svårt.      

     Det kan bero på att det rör sig om en mångfaktoriell förklaringsbakgrund där endast en ytterst avancerad teoretisk modell med sina pedagogiska pilar och textbubblor skulle kunna nyansera problembilden.     

    Det kan mycket troligt bero på att kausala slutsatser är svårnådda.

    Det skulle också vara mycket enkelt att påstå att det handlar om att tragiska minnen från barndomens nyhetsrapporter om traumatiserande krascher etsat sig fast långt in någonstans i det freudianska undermedvetna och smyger sig fram vid varje kontakt med ett plan. Läs: betingning: man är inte mer än en Pavlovs hund om man så vill.     

     Jag finner emellertid ingen riktig tillfredställelse med dessa abstrakta formuleringar. För att lättare överskåda den problemformulering jag nu sitter och bollar med, fram och tillbaka mellan vänster och höger hand (eller hjärnhalva?), om och om igen, skisserar jag upp en flygtur från det förflutna.    

    Flyg 237 från Stockholm till Umeå står parkerad på några av alla Brommas asfalterade kvadratmetrar och servas. Det är planet jag ska med.    

    Gå till gate 4; blinkar frenetiskt med gröna bokstäver över bildskärmen.  

    Just det till synes ostoppbara blinkandet tycks få varenda resenär i vänthallen att skynda sig fram till den tilltagande köbildningen.     

    Där råder buffel, armbågar, trängsel, svett och stress. Lite som om de leker den vuxna versionen av Herren på täppan. Ingen vill missa planet. Alla vill vara först in eller ja, överst på täppan. Några otåliga damer har i tidigt skede observerats längst fram vid boardingdisken. De syntes till redan för en halvtimme sedan. Noterbart är att det var före "gå till gate" orden uppenbarade sig på skärmen eller då samma ord kommenderades i det brusiga och undermåliga högtalarsystemet från 80- talets början som fortfarande används i denna businessmännens flygplats.    

     Som en parantes, eller fotnot om man hellre vill, bör konstateras att tekniken har flyttat fram sin position några snäpp sedan 80- talet och att uppdateringen just här släpar efter en aning.     

     Damerna, de otåliga längst fram i kön, stod tidigt och såg sig vaksamt omkring, letade efter personal. Sannolikt steg oron hos damerna när ingen syntes till, mummel hördes, frågor formulerades, blodtryck höjdes, pulsen accelererade, hjärtinfarkter närmade sig och det enda de kunde se när de vände och vred sina uppsträckta huvuden var deras medpassagerar långt nedsjunkna i sina stolar.   

     Varför denna brådska?     

     Oavsett var man sitter i planet är det trängre än en tvångströja (obs. för den som har svårt att referera eller skapa sig en bild av uppmålat scenario kan ett rövhål likställas med tvångströjordvalet), oavsett status man tidigare haft i kön serveras samma kärleksfullt tillagade matförpackningar och vare sig man sitter längst fram eller längst bak får man ta del av de givande instruktionerna av flygvärdinnorna.    

     Nåväl, det är inte min ensak, vare sig att spekulera i vad som föranleder denna stressframkallande manöver eller att fördöma deras beteende.       Det enda jag fastslår är att de stod där, röda i ansiktet och konstant vred på huvudena.      

     Efter trettio minuters tennispubliksvridande nackrörelser kom personal till disken, och till undsättning för damerna, och på två sekunder fördubblades kön, nej, tiofaldigades, nej, det går inte att överblicka antalet.

    En ringlande orm bildades. Som om detta vore en lek på dagishemmet eller förskolan fast med den remarkabla skillnaden att det nu är vuxna (obs. endast till åldern) människor som gör ormen. Ringel, ringel, ringel.     

    Det är i ormskapandeprocessen de redan nämnda armbågarna ogenerat delas ut, bufflarna bufflar, och några svettas mycket, andra svettas mindre, ytterligare andra trängs, vikten av att komma först närvarar ständigt, och de slutgiltigt tredje stressar - helt enkelt för de är stressade.     

     När sorlet inte längre hörs, när vassa armbågar inte längre riktar in sig på sina buffliga medresenärer, och ormen krympt till en stillsam tvåmannakö (obs. jag ville skriva ”krympt som en frusen penis”) då går jag vidare i min resa.

    Vid ombordstigningen möts jag av en solstrålsleende flygvärd. Han hälsar alla resenärer välkomna utan att låta mungiporna försvinna.    

    Det är ett i många avseenden sorgligt leende. Medan jag letar efter den sista lediga platsen funderar jag över hur många timmar per dag denna flygvärd ler. Jag försöker samtidigt kalkylera över hur många timmar han ler på riktigt. Inifrån.   

    Denna ekvation är olöslig för den som aldrig läst matematik B på gymnasiet och jag låter den falla. Siffertalen skalas bort. Nyfikenheten blir ensam kvar.     

    Anta följande; den här flygvärden var igår morse, på sin enda lediga dag i veckan, hemma hos sina föräldrar: de förklarade att de skulle skiljas. Chocken hade inte hunnit lägga sig senare under dagen när beskedet kom om att lillasystern hade omkommit i en hemsk naturkatastrof i ett fjärran land.     

    Detta scenario är på intet sätt troligt men föreställningen är i tanken genomförbar.     

    Anta vidare: det har blivit ny dag och flygvärden måste skynda sig till jobbet för om han skulle utebli från jobbet uteblir jobbet i sin tur från honom.     

    Så där står han nu; den evigt leende mannen: - Välkommen ombord!     

    Jag hittar mitt säte framför en till det yttre mycket sympatisk man och hans dotter. Den sympatiska mannen förklarar för dottern att hon inte behöver vara rädd när planet lyfter, han säger att allt kommer gå bra och att hon ska lita på honom.     

    Hon lyssnar på honom men den bultande oron stillas inte av meningarna. Jag hör det på hennes tal. Hon upprepar något mantra om att luckorna är öppna.

    - Luckorna är öppna, pappa. Pappa, luckorna är öppna.

     Jag förstår att henne oro inte kommer stillas av de mjuka och beskyddande orden pappan skänker henne i all sin faderliga välmening och sin förhoppning om att lugna. Hans ord från hans värld kan inte tränga igenom till hennes oroliga värld där luckor är öppna.

     Luckor är öppna!    

     När planet lyfter ger hon ifrån sig ett högt tjut. Det kan bäst liknas vi det ljud barn ger ifrån sig när de åker berg- och dalbanan på Liseberg för första gången.  

    - Whoooooooooooooooo, tjuter hon.

     Jag ler ett uppriktigt flygvärdsleende.

    Jag gör det för att jag aldrig kommer förstå hur det känns för henne när ett plan lyfter. Trots att luckorna är öppna, pappa.

    Vad som nu menas med att luckor är öppna. Vi kanske inte ens talar samma språk, med samma semantik, kanske att jag beter mig mer enligt skolboken, de sociala normerna, än vad hon gör men kanske att hon har tagit ett steg längre än vad jag har och kanske uppfattar hon saker bortom min upplärda sinnesvärld. Kanske att hon har tagit ett steg till i Darwins evolutionsteori.

    Jag vet inte - men jag ler.

   Jag sätter på mig hörlurar, lyssnar på rapmusik och förälskar mig i förtrollande textrader.

     Planet åker fort. Plan gör ju det.

     Efter ett tag lägger batterierna av.

     Snett framför mig sitter en ung mellanstadiekille, han har börjat vända sig bakåt och av synvinkeln att döma förstår jag att han tittar på dottern bakom mig. Han har ett hånflin över hela fejset. Han vänder sig om ungefär tusen gånger på tvåminuter.

      Han har för jävla kul.

      Till slut kan han inte bärga sig utan måste berätta för sin något år yngre lillebror om dottern bakom mig. Lillebrodern kravlar upp på sitt säte för att kunna se henne ordentligt. De fnittrar och flinar.

     De alltid lika förvånande elakheterna barn bär på får mig att tänka att han med sin gräsliga tjeckoslovakiska hockeyfrilla, sin av godis och alldeles för många dillchipspåsar tilltagande dubbelhaka, sin pipiga mellanstadieröst och sin jävla oförskämda syn på dottern bakom mig bara ska vända sig om och hålla käften tills han har vuxit ikapp sin gigantiska dubbelhaka.

     Jag tänker att dottern bakom, hon som lever i sin egna annorlunda värld, är mig mer lik än vad mellanstadiekillen någonsin kommer vara.

      Planet landar.

      Folk trängs, svettas, bufflar, stressar, flygvärdar ler, flygkaptener talar ohörbart i högtalarsystem, och damer får hjärtinfarkter och jag hoppas att jag slipper flyga på länge.