Eftermiddagen har passerat i bakvattnet av gårdagens smått berusande tecken och kvällen har sköljt över dagen med sin svala temperatur och något mörkare skimmer.

       Trots ett större midsommarfirande bland goda vänner, nubbar, jordgubbar och barnsliga lekar har en insändare från gårdagen oroligt vankat omkring i mig. Av och an. Fram och tillbaka.

       Jag har bestämt att stilla dess oroliga vandring.

       Jag gör det här.

       Ett utlopp:

       En psykiskt sjuk och farlig man skjuter en polisman till döds i Nyköping. En annan polis blir skottskadad. Ytterligare en kvinna blir lindrigt skadad. Bra många fler blev chockade och skärrade.

      En sådan fruktansvärd handling skapar alltid reaktion. Att reagera är ett sundhetstecken och nödvändigt av flera orsaker. Det väcker debatt; tankar blandas, åsikter utbyts, perspektiv vidgas och människor och samhällen ifrågasätts.

      I beaktande av polismordet kan det vara värdefullt att sätta in detta i ett större sammanhang. Det har varit knivdåd, ministeröverfall, galna bilfärder i huvudstäder och diverse andra brutala dåd av psykiskt sjuka män (jag skriver män för att det är alltid det könet som är i majoritet vad gäller grova brott – oavsett ”friskhet”).

       Det har sammanfattningsvis hänt en del där psykisk friskhet har varit på tapeten.

       Då inkluderas normalitet, avvikelse, psykiatrin, sjukvården, behandlingar och framförallt många människor.

        Nu sker ett nytt brott och det är hemskt. Det kan man inte säga annat om. Jag kommer inte säga någonting annat heller. Aldrig.

       Och jag tror att psykvården och den politiska sjukvårdsagendan bör ses över. Nedskärningarna i början av 90- talet kan, och bör, kritiseras. När (insparandet av) pengar får före människor (det rör sig om ganska många) bör man alltid kritisera.

         Dådet väcker med självklarhetens enkla logik affekt.

         En upprörd människa fattar pennan och skriver en insändare till SN 22/6. Han skriver i ungefärliga ordalag att nu har bägaren runnit över. Psykiskt sjuka ska hållas inom lås och bom. På bokstavlig livstid. Skribenten har sett dessa människor på stadens gator och torg och känner nu en oro över att nästa våldhandling väntar i närheten.

          Jag läser insändaren och tänker att jag har förståelse för hans affektion. Hans upprördhet. Hans känslor som nu beskrivs med ord.

           Men jag håller inte med.

           Personerna jag jobbar med är svårt psykiskt sjuka. De har dubbeldiagnoser. Och de har svår missbruksproblematik och med den kommer ett begär som inte försvinner förrän det är tillgodosetts. Det gör att de stjäl en del.

           Det är fel och det är tragiskt.

           Men de är inte direkt farliga. Ibland sitter de på stan och skriker och låter och ser farliga ut. Fast de skulle inte göra någon fysiskt illa (annat än att en del blir rädda vid åsynen av deras berusning) på samma sätt som jag inte skulle göra det. Även om det naturligtvis alltid finns en risk att något oväntat sker. Det ska inte glömmas.

             Precis som att vanliga, normala människor ibland gör illdåd gör också dessa ofriska det också.

             Så, det jag försöker formulera är att hur ska man veta vem som ska spärras in? Ska alla psykiskt sjuka blir inspärrade? Det skulle för 20-30 år sen ha betytt att alla homosexuella i landet skulle bli institutionaliserade. Paulo Coelho skulle ha stirrat in sterila väggar och tänkt på den intressante fårherden Santiago. 

                Ska bara de ”farliga” psykiskt sjuka sitta inspärrade hela sina liv? Hur avgörs vad som är farligt? Och som jag skrev är vissa farligheter helt oannonserade och kan lika ogärna ske av vanliga Svenssons.

                Eller ska man bara få en chans i livet? Om man är psykiskt sjuk och begår ett brott ska vi ta bort möjligheten att sona det brott?

                Vilka ska bestämma?

                Och hur maktfull blir då den beslutanderätten? 1984 vibbar, nån?

Ps. Den som väntar på båtreflektioner behöver inte vänta länge, aight?