Idag väljer jag att skriva andras ord:

       Jag vill inte öppna. Vill inte släppa in.

       Okej, en bit går väl an. Men inte hela vägen, inte hela mig.

       Jag vet inte varför. Jag tror att det kanske skulle bli för mycket. Jag är van att reda mig själv vid det här laget. I mitt lag är det bara jag. Det är funktionellt.

        En man. Ett liv. Ett lag.

       Utan kompromisser. Utan skör sårbarhet. Utan smågnabb.

       Styra och diktera på egen hand. Sitt eget livs diktator.

       Sedan Olivia och jag skiljdes åt trivs jag bäst utan kvinnor i lägenheten (en rumslig metafor? Ja, kanske.). Det är ett medvetet val att hålla kvinnorna på en armlängds avstånd. Ju längre tiden går utan att någon kommer för nära inpå desto mer medvetet blir valet. Detta därför att påminnelsen om kvinnors ovärderligt ljuva närvaro bara skulle ge mig en obehaglig insikt, den att jag hela tiden har haft fel. Att jag har lurat mig själv att leva i en diktatur när jag egentligen alltid velat vara en demokrati.                  

           Varför?

           För jag har mist en sådan närvaro en gång. Det gjorde uppriktigt ont. Det onda minns jag lite för lätt om jag jämför med det goda eller så är det det gamla goda som jag minns som det onda. Vävnaden efter ärren försvinner i varje fall inte med tiden.

          Och då ska man ha i åtanke att `tid` är vår tids största och mest effektiva helare (på andra plats kommer Runar).

          Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte ha ont igen.              

          Enklast så. Minst farligt. För ju mindre man lever desto mindre har man att förlora – och då slipper man det onda.

          Jag inbillar mig att i min egen kvinnofria tillvaro kan endast insikten om att jag har fel, och har haft fel en lång tid nu, smärta mer än att ytterligare släppa in en kvinna in till märgen och hjärtat och sedan berövas denna härlighet.

         För vad blir kvar av mig då?

         Alltså ju längre tid det går desto mer måste jag ha rätt för annars kommer den eventuella insikten bli än mer outhärdlig.

          All tid som skulle ha passerat utan att jag har upplevt storheten i att leva fullt ut. Öppet. Naket. Ärligt. On the edge.

           Men. Jag är medveten om mitt val.

           Jag väljer mig själv.

           Jag vet att det kan tyckas knasigt att resonera och argumentera för sin ensamhet. Det beror på att majoriteten, kanske till och med alla, strävar efter att inte vara ensamma. Som om det skulle vara det absolut värsta tänkbara.

           Jag har tänkt en hel del på det och anser efter mycket grubblande att det är missvisande. En missledande myt som bland annat gör att folk far oerhört illa. Speciellt kvinnor har jag en känsla av. Det kan visserligen vara fel, känslan baseras mest på massmediala sanningar och det är inte ofta sådana är sanna, men jag tror att det förefaller så. Dessvärre. Inte för att jag tycker att någon annan hellre ska råka illa ut utan dessvärre som i att det existerar över huvud taget.

           Min hypotes är alltså följande: ensamheten är okej. Det är inte det bästa alternativet men inte heller det "värsta tänkbara" som många har fått för sig.

           Det senare är humbug. Ett påhitt som har växt till en myt som växt till en sanning som växt till ett socialt ideal som till slut har växt till en internaliserad norm: en norm som bosatt sig inuti oss.

           Den är med andra ord djupt rotad, denna ensamhetsrädsla, och gör att vi far illa, tror jag. Kvinnor i synnerhet. För ensamhetsrädsla adderat med, observera antalet, en enda närstående person är betydligt mer ”farlig” än andra konstellationer, av en tillfällighet kan jag kontrastera mot konstellationen eller snarare icke- konstellationen ensam.

          Att bli beroende av en person på grund av en ofantlig rädsla att bli ensam är eller kan vara direkt livshotande. Se bara på hustrumisshandlare som utnyttjar denna logik på ett omänskligt vidrigt sätt. Och med det i åtanke kan man ju tycka att det är lustigt att en del inte tror att vi härstammar från djuren.

            Hur som helst går jag i bräschen med min ensamhet. Statuerar exempel. Värjer mig stolt från den typ av försök till umgänge som skulle dra bort ridån och visa att jag har haft fel. Att jag har haft fel i min ideologi om att leva i mitt liv som en ensam härskare.

            En man. Ett liv. Ett lag.

            Värjer mig från det umgänget som skulle innebära att jag hänger mig åt en annan människa (kanske att villkorslös kärlek är så långt bort man kan komma från egoism?).

            Umgänget skulle visa att inget går upp emot att stå blottad, med alla sina ärr och sin sårbarhet, och paradoxalt nog känna sig aldrig så modig och älskad som just då.

                    Men. Jag är medveten om mitt val: jag väljer mig själv.

                    Ensam är stark.

                    Hur stark?