Det är nog ganska många med mig som hört en äldre människa yttra de bevingade orden: "jag är vuxen och gör som jag vill". Oftast hörs orden i samband med att en kompromiss försöks åstadkommas.

     Även om förekomsten ter sig på många varierande vis är det av egen erfarenhet just i kompromissituationerna som kommentaren fälls.

     Givetvis är kompromissen omöjlig (hur mycket än en frejdig Gunde vill påskina motsatsen) med någon "som är vuxen och gör som den vill".

     Det finns en imponerande illvilja att lyssna till något annat än den egna övertygelsen hos dessa s k vuxna som faktiskt är riktigt skrämmande. Dessvärre är inte de egocentriska tendenserna sällsynta idag. Vilket jag har nämnt i tidigare inlägg.

     Jag anser att argumentet och för all del det som får någon att resonera så ensidigt är infantilt. Om nu fallet vore att vi accepterar den typen av resonemang skulle det innebära att vi legitimerar, vid en viss ålderströskel, att det är okej att sluta bry sig om andra människor.

      Det är aldrig någonsin okej.

      Bara för att du är gammal, har levt länge och tycker att din erfarenhets- och kunskapsbank är större än yngre människors betyder inte det att du nödvändigtvis har rätt.

       Om du ändå står på dig, du anser ju trots allt att du har nått den aktningsvärda åldern då du "är vuxen och gör som du vill" är det inte mer än rätt att påpeka konsekvenserna.

      Förutom de bittra effekterna på den nära omgivningen, att ständigt vara underordnad ditt tolkningsföreträde, dina lösningar och behöva stå i skuggan av din enorma egoism. Och förutom effekterna på ett ännu högre plan, att du rättfärdigar ett egocentriskt perspektiv och att du därmed bl. a bidrar till en urholkning av mer mänskliga värden som t ex. solidaritet. Förutom dessa effekter avsäger du dig rätten att någonsin klaga på eller kritisera tillstånd i världen, hur jävliga de än är, eftersom det är vuxna människor som fattat besluten som gör att det ser ut som det gör. Och som bekant "de är ju vuxna och gör som de vill".