Vad menas med att emigrera vardagen?

    Tanken föddes som en direkt efterfrågan av ett begrepp vars användningsområde var för rådande tillstånd hos medmänniskor som lever i flykt. Inte i den benämningen som att fly ifrån krigsdrabbade länder eller fattiga områden eller den misshandlande mannen i den egna lägenheten.

   Mer som att man flyr ifrån sig själv.

   Det låter nästan som ett misslyckat skämt. För det är så där härligt luftslottigt att man inte kan ta på det. Det är det som är det värsta. För när saker inte låter som om det är på riktigt behöver man inte bry sig. Behöver inte rannsaka. Behöver bara rycka på axlarna och fortsätta trampa framåt i maklig lunk.

    Lite som en nyhetssändning där en kvinna blir stenad till döds i Iran, eller var det nu var.

    Vardagsemigranten:

     Hon som har glömt sig själv bakom den dyra kosmetikan från Åhléns.

     Han som slickar uppåt och sparkar neråt.

    Det ryms mycket i ett begrepp som är omfattande i sitt innefattande. Allra mest är det ett skällsord för den sociala maskeraden som utspelar sig i en teater nära dig. Ett uttryck myntat i svårmodig besvikelse.

    Och besvikelsen har inte krupit till sängs än. Den dansar fortfarande lyckligt på borden. Vad som håller sig borta kan vara värt att fråga sig själv?

    Jag tror inte att det är en slump att det står spaltmeter att läsa om Paris Hilton på den allt mer skvallriga nöjessidan på aftonbladet. Eller att hon för den delen kan leva endast på sitt varumärke/sitt kändisskap. Eller att andra vill ta efter. Det kan inte heller vara ett ödes nyck att den största önskan hos unga människor är att bli en stekhet kändis ala Linda Rosing.

     Vad hände med de andra idealen?

     Jag tror inte heller att det skenande konsumtionssamhället bara sker utan orsak.

     Vad är det vi vill köpa?

     a) Silikon.

     b) Vax.

     c) Champagne på VIP- hyllan på spy bar.

     Jag tror inte heller det är en slump att jag för en tid sedan träffade ett bekant par i flera timmars tid utan att få en enda uppriktigt ställd fråga till mig. Om mig. Om någon annan än dem själva. Inte så att det gör mig något personligen. Det är förlängningen jag oroar mig för. Vad det är ett uttryck för.

      Är det en riktningsmarkör?

      Är det en tidigt föraning om framtidens klimat?

      Det är många som pratar mycket om sig själva nuförtiden. Utan att egentligen säga ett enda vettigt ord om den egna personen. Om nya datorn, om senaste ligget, om snyggaste killen, om flådigaste festen, om schysstaste tröjan, om värsta fetaste grejen och ni hajar.

      Jag pratar också om sånt.

      Men man får inte glömma bort att väva in annat.

      Stanna upp och tänka till. Ta ställning. Se bortom det givna, observerbara och uppenbara. Se bakom kulisserna på den nämnda teatern.

   En man som är bra på att ta ställning och se bakom det uppenbara är Ali Esbati. Han är utbildad ekonom och vänsterpolitiker. Framförallt öppnar han stängda ögon. Jag ger er ett smakprov ur hans värld:

      Är i Berlin. På tunnelbanan på väg in från flygplatsen på morgonen kommer ett litet gäng med invandrarkillar in. Strax därefter springer plötsligt några unga blonda snubbar – ser ut att vara kring 25, kanske äldre – fram och hoppar på killarna. Kidsen försöker springa med det är för sent. En av dem blir fattad om nacken och de puttas och knuffas ut på perrongen. De blir uppställda med ansiktet mot en informationsskylt och de blonda snubbarna rycker lite i dem.   

    En kort sekund tänker jag att de unga killarna ska misshandlas, att det är någon sorts uppgörelse. Men min resekamrat som bott i Berlin berättar hur det ligger till. Det är biljettkontrollanter. De går civilklädda numer. Två och två.  Nästa station kommer två andra på. Unga killar i munkjackor och jeans. En har keps och ett djupt ärr över halsen. De ser trötta och sura ut. Räcker fram ett ID- kort och kollar biljetterna.  

    Det är små, till synes obetydliga händelser. Men de spelar roll för alla oss runtomkring, kanske ännu mer än för de unga, rädda och nu garanterat snäppet mer hatiska kidsen. Det är alla runtomkring som vänjer sig vid att det kan få gå till så. Någon behandlas illa för att den inte har biljett. Imorgon kanske en civilklädd snubbe går iväg med din granne eller batongar på någon i din tunnelbanevagn. I övermorgon kanske hundra civilklädda smyger omkring på din arbetsplats. Du tror att du har rent mjöl i påsen. Men en dag är det du som inte hunnit köpa en biljett, eller råkat göra något olagligt. Eller satt dig upp mot chefen.  

    Så fungerar brutaliseringen av samhället. Så förlorar vi vår trygghet. 

Läs gärna Alis bloggbok: ”Agenda”

Eller hans blogg: esbati.blogspot.com