Det var det där med död kropp.

    Jag antar att det låg i luften. Jobbar man med missbruk och psykisk ohälsa brukar det finnas andra problem och åkommor i samma person. Och när man adderar ihop delarna till slutsumman brukar man, oavsett matematikförmåga, få fram att döden är en hårsmån bort.

    Ändå blir man förvånad. Ena dagen sitter vi tillsammans under gasande solar och äter glass och skojar om någon av livets alla ironier. Skrattar högt tillsammans åt billiga poänglösa poänger. Och så den andra dagen:

    Jag går in på sjukhus med en tanke i huvudet om att han föll ihop från den hårda parkbänk som han suttit på i över 40 år och druckit sina stora starka, sin sprit, sina folköl, sina lättöl, sina slattar och allt som har gett honom någon form av berusning. Det var som om han för varje klunk ville undkomma något. Var det parkbänken? I så fall har han lyckats.

    Blir lotsad till ett rum och där inne lyser tända ljus och det är stillsamt och fint och så finns 120 kg kropp där. Minus 21 gram. Det sägs ju att livet väger gramantalet jag nyss uppgivit. Jag vet inte om det stämmer och det är egentligen inte viktigt.

     När jag böjer mig över kroppen för att se ansiktet fattas allt det som var levande. Jag ser sår i panna, jag ser smuts och intorkat blod och jag ser inte så mycket mer för det finns inte så mycket mer att se. Det är en död kropp.

      Jag styrker på armen och önskar en behaglig fortsättning. Utan mani, utan abstinens, utan hjärtbesvär, utan sömnbesvär, utan förmyndare, utan låg sjukpenning, utan utnyttjande vänner, utan att förlora kontakten med alla anhöriga, utan att tappa bort sina döttrar, utan skötare, vårdare, behandlingshem och utan institutioner och utan parkbänkar.

Den senaste tiden har innehållit ovanligheter. Som ett möte med en död kropp. Jag återkommer till det imorgon för just nu är det enda jag har i skallen och kroppen en direkt reaktion på en läsning av Monica Jonssons debattinlägg i Expressen angående stureplansvåldtäkterna (obs. plural).

     Var sitter felet hos denna vilsevandrande juridikstudent (obs. juridik?

     http://www.expressen.se/1.791905

David - önskar fler goda navigatörer

Igår frågade min kollega mig varför kärlek är så viktigt? Jag blev en aning ställd av frågan. Klockan var barn och jag var knappt vaken och om kärlek vill jag inte yttra vilka ord som helst. När jag förblev tyst, dels för att jag höll på att processa betydelsen av orden hon nyss framstötte och dels för att jag inte visste om hon skulle svara retoriskt, fortsatte hon:

    "Varför är det viktigt när man är liten liten bebis och lika viktig när man blir gammal och grå?"

     Jag letade, något tafatt, efter ett lämpligt svar någonstans i bakre regioner av slumrande hjärnhalvor. Vad fanns det att säga om detta varje människas fundament summerat på två-tre meningar innan vi skulle rapportera om missbruk och medicinera?

     Att det är viktigt för att det är en glädjesprinkler, en livsupplyftande känsla, ett medmänsklighetens nav, en ondskans motpol kändes inte tillräckligt och inte heller rättvisande.

     Kärlek?

     Författare skriver tjockaste romaner om ämnet utan att tydligt och centrerat ge svar om kärlek.

    Musiker spelar pianoklinkande ballader om förälskelse och kärlek och jag har hört sjuttontusentvåhundraåttiofem sådana låtar men kan ändå inte summera ihop det till ett svar.

     Jag har sett brustna hjärtan bli helade i filmarnas förförande världar.

     Jag har hört sett lyssnat känt upplevt kärlek men kan ändå inte ge ett bra svar.

     Det enda som slår mig när jag nu, långt senare, skriver är att denna abstrakta känsla som finns överallt endast finns genom social praktik. Varje kärleksroman innefattar minst två personer, varje smörsjungen ballad handlar om människors hjärtan, varje film innehåller skådespelare och med andra ord finner jag kärlek där jag finner människor.

     Det är människor som gör kärlek och skapar en slags form av naturligt varande. Lite som religiösa människor skapar en gud att tro på.

     Och om det är så att vi människor gör kärlek blir det till något oerhört viktigt hos både barn och vuxna (och kanske på samma gång skrämmande då det oundvikligt innebär ett ansvar). För om social praktik är kärlek måste vi praktisera kärlek för annars försvinner den. Vilket kan jämföras med det sätt vi nu går mot ett sekulariserat samhälle (vi har slutat skapa gud).

     Jag svarade lite svävande eller om jag sa att jag inte hade något bra svar.

     Men på natten innan jag somnade gav jag mitt svar när jag kröp tätt intill varmhudad fästmö och andades in hela hennes nakna närvaro. Sa att jag älskar. Hon lade sitt huvud på min axel och strök mig över kinden och svarade att jag var fin.

      Sen somnade vi in i varandra.

Dagarna springer förbi i vältränad Carl Lewis-fart och jag har inte hunnit med att göra allt som skall hinnas med. En arbetares förbannelse. Eller välsignelse beroende på hur man ser på saken. Marx menade ju, om minnet inte sviker ånyo, att arbete var grundbulten till ett gott liv, ett lyckligt liv. Människan mår bra av det.

    Som ett sidospår måste jag inflika att det låter rätt torrt rent filosofiskt sett. Att låta arbetandet stå som det meningsbärande i individens liv. Som drivkraften. 

     Därmed inte sagt att han är ute och cyklar. Det finns en viktig poäng i hans försök att förmedla betydelsen av sysselsättning. Hans kollektiva tankar. Men som sagt det jag menar med ovanstående är endast att det låter torrt. Inget annat (eller inte mycket annat i varje fall).

      Torrt - när man ser karln i jämförelse med andra filosofer.

      Så jag inleder med att konstatera att jag med Marx mått mätt mår bra.

      Andra verkar mår mindre bra. Jag har nyligen läst en kurs, klinisk psykologi, vid Linköpings universitet. Där vi fick lära oss att diagnostisera och även om jag egentligen inte förespråkar mänskligt förminskande som stämplingar av den typen åstadkommer har jag valt att agera motsägelsefullt.

      Idag i aftonbladet läser jag att en av Stureplansprofilerna har gjort det igen. Den här gången, nu när han inte har tillgång till sin "gänghora", drogade han en 23-årig tjej och tog med henne hem tillsammans med en kompis. Där de gjorde henne till sin nya "gänghora".

     Våldtog.

     Slet sönder hennes hår.

     Och i samma skalperingsförsök slet de troligtvis sönder en hel del annat för jag tror inte bara att det är hår som försvinner när två så kallade medmänniskor gör så.

     Jag har så mycket mer att skriva. Så mycket mer att reda ut.

     Jag vill veta mer om den där stureplanskillen. Vad är det för människa?

     Min diagnos: förlorad.

* Jag har skrivit ett äldre blogginlägg kallat "Sthlm finest" som berör samma ämne

David - för tillfället med ständigt lite tid 

För en stillsamt passerad timme sedan läste jag aftonbladet.

    En 15-årig tjej och hennes 16-åriga kille hade enligt avisan mord i sinnet. Det var en klasskamrat till tjejen som var föremål för planerna. Tack och lov lyckades polisen kliva in och upprätthålla klyftan mellan livet och döden.

    Förutom det faktum att människor som är så unga vill någon så illa reagerar jag på en mening i texten:

    De två misstänkta ungdomarna bor i idylliska villaområden med välansade rabatter. Grannarna är häpna över vad som har hänt.

    1) Som om det överhuvudtaget är relevant var någonstans dem bor? Eller hur välskötta rabatterna är?  Ska det stå som en förklaring för brottet?

    2) Eller skriver journalisten ut det eftersom det för en gångs skull inte är betongdjungelns vilda republikaner som haft ont uppsåt och det är så chockerande att två ungdomar från välskötta familjeförhållanden ens kan tänka i dessa banor. Hör och häpna, precis som grannskapet. Speciellt eftersom alla vet att det egentligen bara är invandrare från förorterna som är mördare och våldtäktsmän. Det ligger i deras kulturella natur. Medan det i detta fall bör ses som ett sällsynt undantagsfall.

     En sådan liten beskrivning i Sveriges största kvällstidning ser inte mycket ut för världen. Men folk skummar förbi, snappar upp omedvetet, och lär sig vad man bör häpna över:

      Ondskan i idylliska kvarter.

      Lär sig att ondskan egentligen inte hör hemma eller frodas där. Det är något som journalisten uppenbarligen också tycker eftersom hon skriver ut sina ord. Hon har höjt på ögonbrynen och uppmärksammat frågeställningen:

       Svenska medelklass barn som planerar ett grymt brott, finns det?

    3) Som om grannar i arbetarklassområden med nertrampade pelargoner bara rycker på axlarna om deras grannbarn planerar att mörda nån. "Äh, det är som vanligt här i förorten. Våldtäkter, rån, mord, you name it- we got it."

   4)...

   5)...

David - undrar