Igår frågade min kollega mig varför kärlek är så viktigt? Jag blev en aning ställd av frågan. Klockan var barn och jag var knappt vaken och om kärlek vill jag inte yttra vilka ord som helst. När jag förblev tyst, dels för att jag höll på att processa betydelsen av orden hon nyss framstötte och dels för att jag inte visste om hon skulle svara retoriskt, fortsatte hon:

    "Varför är det viktigt när man är liten liten bebis och lika viktig när man blir gammal och grå?"

     Jag letade, något tafatt, efter ett lämpligt svar någonstans i bakre regioner av slumrande hjärnhalvor. Vad fanns det att säga om detta varje människas fundament summerat på två-tre meningar innan vi skulle rapportera om missbruk och medicinera?

     Att det är viktigt för att det är en glädjesprinkler, en livsupplyftande känsla, ett medmänsklighetens nav, en ondskans motpol kändes inte tillräckligt och inte heller rättvisande.

     Kärlek?

     Författare skriver tjockaste romaner om ämnet utan att tydligt och centrerat ge svar om kärlek.

    Musiker spelar pianoklinkande ballader om förälskelse och kärlek och jag har hört sjuttontusentvåhundraåttiofem sådana låtar men kan ändå inte summera ihop det till ett svar.

     Jag har sett brustna hjärtan bli helade i filmarnas förförande världar.

     Jag har hört sett lyssnat känt upplevt kärlek men kan ändå inte ge ett bra svar.

     Det enda som slår mig när jag nu, långt senare, skriver är att denna abstrakta känsla som finns överallt endast finns genom social praktik. Varje kärleksroman innefattar minst två personer, varje smörsjungen ballad handlar om människors hjärtan, varje film innehåller skådespelare och med andra ord finner jag kärlek där jag finner människor.

     Det är människor som gör kärlek och skapar en slags form av naturligt varande. Lite som religiösa människor skapar en gud att tro på.

     Och om det är så att vi människor gör kärlek blir det till något oerhört viktigt hos både barn och vuxna (och kanske på samma gång skrämmande då det oundvikligt innebär ett ansvar). För om social praktik är kärlek måste vi praktisera kärlek för annars försvinner den. Vilket kan jämföras med det sätt vi nu går mot ett sekulariserat samhälle (vi har slutat skapa gud).

     Jag svarade lite svävande eller om jag sa att jag inte hade något bra svar.

     Men på natten innan jag somnade gav jag mitt svar när jag kröp tätt intill varmhudad fästmö och andades in hela hennes nakna närvaro. Sa att jag älskar. Hon lade sitt huvud på min axel och strök mig över kinden och svarade att jag var fin.

      Sen somnade vi in i varandra.