Det var det där med död kropp.

    Jag antar att det låg i luften. Jobbar man med missbruk och psykisk ohälsa brukar det finnas andra problem och åkommor i samma person. Och när man adderar ihop delarna till slutsumman brukar man, oavsett matematikförmåga, få fram att döden är en hårsmån bort.

    Ändå blir man förvånad. Ena dagen sitter vi tillsammans under gasande solar och äter glass och skojar om någon av livets alla ironier. Skrattar högt tillsammans åt billiga poänglösa poänger. Och så den andra dagen:

    Jag går in på sjukhus med en tanke i huvudet om att han föll ihop från den hårda parkbänk som han suttit på i över 40 år och druckit sina stora starka, sin sprit, sina folköl, sina lättöl, sina slattar och allt som har gett honom någon form av berusning. Det var som om han för varje klunk ville undkomma något. Var det parkbänken? I så fall har han lyckats.

    Blir lotsad till ett rum och där inne lyser tända ljus och det är stillsamt och fint och så finns 120 kg kropp där. Minus 21 gram. Det sägs ju att livet väger gramantalet jag nyss uppgivit. Jag vet inte om det stämmer och det är egentligen inte viktigt.

     När jag böjer mig över kroppen för att se ansiktet fattas allt det som var levande. Jag ser sår i panna, jag ser smuts och intorkat blod och jag ser inte så mycket mer för det finns inte så mycket mer att se. Det är en död kropp.

      Jag styrker på armen och önskar en behaglig fortsättning. Utan mani, utan abstinens, utan hjärtbesvär, utan sömnbesvär, utan förmyndare, utan låg sjukpenning, utan utnyttjande vänner, utan att förlora kontakten med alla anhöriga, utan att tappa bort sina döttrar, utan skötare, vårdare, behandlingshem och utan institutioner och utan parkbänkar.