Jag kliver in i min väns nya lägenhet.

     Har bara sett den en gång förut; vet att planlösningen är grym, vet att sovrummet är originellt och jag vet sånt man vet när man har sett en lägenhet en gång tidigare.

     Jag går in genom ytterdörren och gör en snabb runda: spanar in, nickar på huvudet och konstaterar att han har gjort ett kap. Lägenheten är lika fin som jag minns den. Det är väl ungefär dit vi kommer.

     - För fan, ser du inte min nya teve!, ord som yttras med glimten i ögat.

      För vårat rödgula vänskapsband är utrullat ända tillbaka till sjuårigt 1989 eller annat vagt årtal däromkring och han visste att jag skulle missa teven och det är inga konstigheter.

      När han nämner den ser jag den: en 40-tums teve som tar sin plats. Svart och ståtlig. Óch när jag ser tänker jag att man egentligen inte kan missa den. Men jag lyckas. Eller misslyckas.

      Det är skitsamma.

      Han vet att jag missar den. Jag ser den helt enkelt inte. Men jag hoppas att han vet att jag ser allt det andra.

     Jag ser hur kärleksfulla ögon talar till lika kärleksfulla kvinnoögon. Och jag unnar honom varje uns och vill att hans bröst ska vara fyllt med tusentals av såna unsar. 

     Ser hur känsliga handleder fortfarande vrider bandyklubbor i precis rätt vinkel för att avlägsna ett millimeterpass på förvånade blad.

      Ser hur den mannen växer och växer av klokhet och år och jag trivs i närvaron. Trivs med att veta att jag ska fortsätta få vara med.

      Ta del.

      Missa.

      Se.

Hinner inte skriva mer. Ska på match.