Den pensionerade tiden har lämnat kvarlevor till dagen och gårdagens frågor har stannat i mig. Över natten, under morgonen och även under en massa andra prepositioner och tidangivelser i diverse kombinationer.

      Låt mig snurra tillbaka ett dygn och ge en utförligare presentation av vad som lever kvar i mig och snart blir till fosiler i en levande kropp:

      I en vit toyota starlet, modell mindre, navigerade jag in i Salems nya bostadskvarter. En felkörning, en u-sväng och en bra parkering senare mötte jag en bekant med en 1 månaders bebis.

     Man skulle kunna tro att det var hit jag ville komma med tanke på hur fascinerande små människor är. Men då tror man fel. Och det är aldrig kul att tro fel. Fast om man tänker efter är det inget att hänga upp sig kring för det händer mest hela tiden.

     För att skynda mig till poängen: vi åt mat, vi höll bebis, bebis spydde på ny t-shirt, vi sa att det var gulligt, vi satte oss i mjuk soffa och där landade hårt mansarsle bekvämt.

      När vi satt där kom frågan upp om sexualitet.

      Ett brett ämne med ett otal infallsvinklar och som ständigt är aktuellt och viktigt. Det finns mycket att orda om och ändå så finns det få som ordar om det. På ett seriöst och vettigt plan.

      Huvudfrågan som formulerades löd: hur vill du att ditt barn ska socialiseras i sin sexualitet?

     Den frågan öppnade givevis för följdfrågan: är det du som förälder som ska påverka ditt barns sexualitet eller ska den frodas fritt? Kan den gro fritt eller är det detsamma som att lämna över ansvaret till vänner, teve, film och en samhällsdiskurs?

     Vilket ansvar har man som förälder?

     För onekligen spelar man en viktig roll och jag tror inte att jag är på tröttsam cykeltur om jag påstår att rollen är viktigare nu än tidigare.  

     Barn möter en offentlig värld som är, och blir, mer lik den privata för varje ny tv-säsong (och här menar jag inte det som endast en referens till det som sänds på teve utan mer som allt som finns runt omkring en individ - även om det lätt kan tolkas så eftersom jag oförsiktigt slänger med uttrycket tv-säsong. My bad.). Sex säljer och folk vill tjäna pengar och det är den utgångspunkt som skapar en cirkel, vilken hela tiden vidgas och innefattar mer och mer.

     Så man skulle kunna säga att man som liten möter den världen tidigare och oftare än förut men ändå finns den för långt ifrån för att man ska kunna förstå vad det är som pågår på tv-skärmen och i tidningarna eller för att man ska kunna adressera frågor.

      Där är rollen som förälder viktig.

      Förstå mig rätt: hysch-hyschet som inte längre finns är bra men det känns som att föräldrarna bör ge barnen nödvändiga instrument för att handskas med dem frågor som rör sexualitet. Annars kommer barn leka ryska posten som ryska posten aldrig har lekts förr: handslag-famntag-klapp eller kyss byts ut mot oralt- vaginalt eller analt. Eller, det är ju redan så.

       Det jag menar är att när jag var liten, vilket inte är länge sedan, pratade man inte om det eller såg det inte överallt. Idag ser man det överallt men man fortsätter att inte prata om det föräldrar och barn emellan.

       Prata kan man förstå som socilisation, vilken också kan vara det tysta talandet eller handlandet.

      Glappet är för stort. När socialistation är oundvikligt behövs föräldrar som låter barnen fortsätta leka ryska posten som barn ska leka ryska posten till den dagen då de är tillräckligt bekväma i sin sexualitet för att fatta beslut om att leka ryska posten på andra sätt.