Igår avslutade jag mitt sommarjobb. Jag sa Hej då till människor jag aldrig hade träffat eller lärt känna om jag inte halkat på det berömda bananskalet. Det är tur att det finns folk som slänger bananskal. För jag vill träffa människor som jag aldrig skulle möta om jag inte avvek från den utstakade vägen.

     För vilka människor det finns, och vilka historier de bär på.

     Vilken respekt man får för det sköra livet när man ser män och kvinnor som förlorat allt och ändå kämpar. För varje dag är en kamp. Mot saker som inte är uppenbara. Hjärnspöken, som en del kallar det. Mot missbruk. Mot vanor. Mot mot mot.

      En av mina nya bekantskaper råkade ut för en haschpsykos när han var 20 år.Efter det har han levt i sin egen värld. Ständigt orolig. Full av djupa dalar och höga toppar.

     Jag tyckte om att ibland bli insläppt till den världen och få ta del av det livet. Den miljön. Dem tankarna. Den mannen.

     Han brukade spela gitarr. Och han gillade att måla tavlor. Mina kolleger berättade att han var god vän med Staffan Hellstrand och att Lilla fågel blå handlade om honom och den psykos han råkade ut för:

Det kallas himlen och jag har aldrig varit där

Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här

Du var så poetisk och nu går du i en annan värld

Och jag kan bara säga

Kom tillbaks

Den här världen är så underbar

Kom tillbaks

Hela världen var så underbar

Och det kunde lika gärna varit jag

Lilla Fågel Blå

Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp

Fast världen föll som ett korthus när vi försökte klättra opp

Och vi fick aldrig säga hur vi älskade varandra

som bara vänner gör

Kom tillbaks.....

Du var så poetisk och nu går du i en annan värld

Jag tror den kallas himlen och jag har aldrig varit där

Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här

Och nu kan jag bara säga

Kom tillbaks.......