Dagarna springer förbi i vältränad Carl Lewis-fart och jag har inte hunnit med att göra allt som skall hinnas med. En arbetares förbannelse. Eller välsignelse beroende på hur man ser på saken. Marx menade ju, om minnet inte sviker ånyo, att arbete var grundbulten till ett gott liv, ett lyckligt liv. Människan mår bra av det.

    Som ett sidospår måste jag inflika att det låter rätt torrt rent filosofiskt sett. Att låta arbetandet stå som det meningsbärande i individens liv. Som drivkraften. 

     Därmed inte sagt att han är ute och cyklar. Det finns en viktig poäng i hans försök att förmedla betydelsen av sysselsättning. Hans kollektiva tankar. Men som sagt det jag menar med ovanstående är endast att det låter torrt. Inget annat (eller inte mycket annat i varje fall).

      Torrt - när man ser karln i jämförelse med andra filosofer.

      Så jag inleder med att konstatera att jag med Marx mått mätt mår bra.

      Andra verkar mår mindre bra. Jag har nyligen läst en kurs, klinisk psykologi, vid Linköpings universitet. Där vi fick lära oss att diagnostisera och även om jag egentligen inte förespråkar mänskligt förminskande som stämplingar av den typen åstadkommer har jag valt att agera motsägelsefullt.

      Idag i aftonbladet läser jag att en av Stureplansprofilerna har gjort det igen. Den här gången, nu när han inte har tillgång till sin "gänghora", drogade han en 23-årig tjej och tog med henne hem tillsammans med en kompis. Där de gjorde henne till sin nya "gänghora".

     Våldtog.

     Slet sönder hennes hår.

     Och i samma skalperingsförsök slet de troligtvis sönder en hel del annat för jag tror inte bara att det är hår som försvinner när två så kallade medmänniskor gör så.

     Jag har så mycket mer att skriva. Så mycket mer att reda ut.

     Jag vill veta mer om den där stureplanskillen. Vad är det för människa?

     Min diagnos: förlorad.

* Jag har skrivit ett äldre blogginlägg kallat "Sthlm finest" som berör samma ämne

David - för tillfället med ständigt lite tid