Jag kliver in i min väns nya lägenhet.

     Har bara sett den en gång förut; vet att planlösningen är grym, vet att sovrummet är originellt och jag vet sånt man vet när man har sett en lägenhet en gång tidigare.

     Jag går in genom ytterdörren och gör en snabb runda: spanar in, nickar på huvudet och konstaterar att han har gjort ett kap. Lägenheten är lika fin som jag minns den. Det är väl ungefär dit vi kommer.

     - För fan, ser du inte min nya teve!, ord som yttras med glimten i ögat.

      För vårat rödgula vänskapsband är utrullat ända tillbaka till sjuårigt 1989 eller annat vagt årtal däromkring och han visste att jag skulle missa teven och det är inga konstigheter.

      När han nämner den ser jag den: en 40-tums teve som tar sin plats. Svart och ståtlig. Óch när jag ser tänker jag att man egentligen inte kan missa den. Men jag lyckas. Eller misslyckas.

      Det är skitsamma.

      Han vet att jag missar den. Jag ser den helt enkelt inte. Men jag hoppas att han vet att jag ser allt det andra.

     Jag ser hur kärleksfulla ögon talar till lika kärleksfulla kvinnoögon. Och jag unnar honom varje uns och vill att hans bröst ska vara fyllt med tusentals av såna unsar. 

     Ser hur känsliga handleder fortfarande vrider bandyklubbor i precis rätt vinkel för att avlägsna ett millimeterpass på förvånade blad.

      Ser hur den mannen växer och växer av klokhet och år och jag trivs i närvaron. Trivs med att veta att jag ska fortsätta få vara med.

      Ta del.

      Missa.

      Se.

Hinner inte skriva mer. Ska på match.

 

Adnan

28 augusti 2007 11:05

Du är för underbar din gamla bohem;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...