Dagarna springer förbi i vältränad Carl Lewis-fart och jag har inte hunnit med att göra allt som skall hinnas med. En arbetares förbannelse. Eller välsignelse beroende på hur man ser på saken. Marx menade ju, om minnet inte sviker ånyo, att arbete var grundbulten till ett gott liv, ett lyckligt liv. Människan mår bra av det.

    Som ett sidospår måste jag inflika att det låter rätt torrt rent filosofiskt sett. Att låta arbetandet stå som det meningsbärande i individens liv. Som drivkraften. 

     Därmed inte sagt att han är ute och cyklar. Det finns en viktig poäng i hans försök att förmedla betydelsen av sysselsättning. Hans kollektiva tankar. Men som sagt det jag menar med ovanstående är endast att det låter torrt. Inget annat (eller inte mycket annat i varje fall).

      Torrt - när man ser karln i jämförelse med andra filosofer.

      Så jag inleder med att konstatera att jag med Marx mått mätt mår bra.

      Andra verkar mår mindre bra. Jag har nyligen läst en kurs, klinisk psykologi, vid Linköpings universitet. Där vi fick lära oss att diagnostisera och även om jag egentligen inte förespråkar mänskligt förminskande som stämplingar av den typen åstadkommer har jag valt att agera motsägelsefullt.

      Idag i aftonbladet läser jag att en av Stureplansprofilerna har gjort det igen. Den här gången, nu när han inte har tillgång till sin "gänghora", drogade han en 23-årig tjej och tog med henne hem tillsammans med en kompis. Där de gjorde henne till sin nya "gänghora".

     Våldtog.

     Slet sönder hennes hår.

     Och i samma skalperingsförsök slet de troligtvis sönder en hel del annat för jag tror inte bara att det är hår som försvinner när två så kallade medmänniskor gör så.

     Jag har så mycket mer att skriva. Så mycket mer att reda ut.

     Jag vill veta mer om den där stureplanskillen. Vad är det för människa?

     Min diagnos: förlorad.

* Jag har skrivit ett äldre blogginlägg kallat "Sthlm finest" som berör samma ämne

David - för tillfället med ständigt lite tid 

För en stillsamt passerad timme sedan läste jag aftonbladet.

    En 15-årig tjej och hennes 16-åriga kille hade enligt avisan mord i sinnet. Det var en klasskamrat till tjejen som var föremål för planerna. Tack och lov lyckades polisen kliva in och upprätthålla klyftan mellan livet och döden.

    Förutom det faktum att människor som är så unga vill någon så illa reagerar jag på en mening i texten:

    De två misstänkta ungdomarna bor i idylliska villaområden med välansade rabatter. Grannarna är häpna över vad som har hänt.

    1) Som om det överhuvudtaget är relevant var någonstans dem bor? Eller hur välskötta rabatterna är?  Ska det stå som en förklaring för brottet?

    2) Eller skriver journalisten ut det eftersom det för en gångs skull inte är betongdjungelns vilda republikaner som haft ont uppsåt och det är så chockerande att två ungdomar från välskötta familjeförhållanden ens kan tänka i dessa banor. Hör och häpna, precis som grannskapet. Speciellt eftersom alla vet att det egentligen bara är invandrare från förorterna som är mördare och våldtäktsmän. Det ligger i deras kulturella natur. Medan det i detta fall bör ses som ett sällsynt undantagsfall.

     En sådan liten beskrivning i Sveriges största kvällstidning ser inte mycket ut för världen. Men folk skummar förbi, snappar upp omedvetet, och lär sig vad man bör häpna över:

      Ondskan i idylliska kvarter.

      Lär sig att ondskan egentligen inte hör hemma eller frodas där. Det är något som journalisten uppenbarligen också tycker eftersom hon skriver ut sina ord. Hon har höjt på ögonbrynen och uppmärksammat frågeställningen:

       Svenska medelklass barn som planerar ett grymt brott, finns det?

    3) Som om grannar i arbetarklassområden med nertrampade pelargoner bara rycker på axlarna om deras grannbarn planerar att mörda nån. "Äh, det är som vanligt här i förorten. Våldtäkter, rån, mord, you name it- we got it."

   4)...

   5)...

David - undrar   

I SN igår kunde man läsa om en hel del av det jag har tagit upp på bloggen de senaste dagarna. USA backar upp Israel med 30 miljoner dollar. Våldtäkterna ökar. Flera fall av oprovocerat våld. Män slår kvinnor.

     Och det är en vanlig vardag. Som vilken jävla vardag som helst.

     Svenssons äter ostmackefrukost och blandar stark oboy.

     Är vi maktlösa eller är vanmakten bara ett behagligt försvar för att rättfärdiga att man läser, bläddrar vidare och inte tar in?

     Hur påverkar det ständiga flödet av informationsbombardemang oss? Stänger vi av empatin och satsar på dess apatiska motpol? För det är jobbigt att höja på ögonbrynen och inse vad som döljer sig bakom orden.

     Massmedia förför oss med enkla subtila medel.

     För bakom lösnummersäljande rubriker, bakom små sammansatta ord som bildar korta notiser, bakom journalisters torra objektivitet (som egentligen är en västvärldens subjektivitet av vad som är objektivt) döljer sig hela tiden verkligheten. Full av företeelser fjärran från den värld vi lever i.

     Ibland påminns man av att det finns andra sanningar än bara det ögat ser eller vill se.

     Min alibivärld är liten.

     Jag varskos det när jag läser om andra människor. Jag vill veta. Jag vill förstå. Det är påfrestande och slitsamt men det är nödvändigt att vidga sina horisonter. Låta medvetenheten förflytta skygglapparna centimeter för centimeter och släppa in periferin.

    Jag vill att min alibivärld ska bli större.

    Vad annars kan man göra?

    Välgörenhet räcker kanske en bit men det är aldrig hela lösningen. Det är vi för snåla för. ´

    Jag tror att man genom att vara kritisk till det man läser och försöka se bakom orden, meningarna och rubrikerna och där finna vad det verkligen står att läsa om kan man bidra mer än att skänka en guldtia då och då.

   Vad innebär det jag faktiskt läser?

    Endast på det sättet kan medvetenheten ta oss till en empatisk nivå där vi bryr oss om varandra tillräckligt för att med eniga strupar säga ifrån när USA öppet sponsrar en grym ockupation av ett helt folk. Eller tillräckligt för att rättsväsendet skulle förbättras i våldtäktsfall (inte fria två stureplansstekare som har lite ”kul med sin gänghora” t ex.). Eller tillräckligt för att få ett helt hav med människor att aldrig acceptera våld i någon form och så fort minsta tillstymmelse till ett knytnävsslag finns reagerar sju människor och går i mellan.

Jag har skrivit om honom förr, jag kommer göra det nu och jag kommer göra det i framtiden. Det är oundvikligt när någon finns i mig på det sättet. Vissa människor har ju den förmågan att om de väl dyker upp i ens liv finns de kvar för evigt.

    Det här brevet är till min vän:

    Det är dagor och veckor sedan vi senast sågs och du fattas mig. Vi har ju hängt ihop i stort sett varje dag sedan du flyttade in i mitt liv. Ofta undrar jag vem det är jag ska tacka för att du kom till mig?

    Knytnävarna?

    De hårda sparkarna?

    De tjocka bältena?

    Är det rätt att tacka våldet för att det tog dig till mig? Så kan det inte få vara. Ödet? Turen? Kärleken? Låter det bättre? Äh, skit i orsak och tänk på verkan!

    Vilken uppochner vändare du blev när du kom in i mitt unga gråa alldagliga liv. Tänk vad en människa kan förändra mycket på sådan kort tid.

    Du sprängde upp mina ögon, för vad mycket jag såg som jag aldrig hade sett tidigare, du sprättade upp mitt förstånd, för vad mycket jag var tvungen att förstå, brände mitt hjärta, för fan vad ont det gjorde, borrade in din visdom och din kraft, för livet är inte detsamma och kan aldrig bli, och du injicerade din kärlek i mina ådror.

    Våran ärade Majakovskji skriver låt oss stryka blod på vardagen så att den skimrar som en helg. Jag frågar mig: vem behöver blod?

     Vem behöver blod?

MVH

//david

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

Lyssna noga för mina ord väger tungt

För jag är världens mittpunkt

dess nav

kring mig kretsar land och hav

bergar och dalar

nyckelpigor och valar

Jag är den allsmäktige:

man, vit, medelklass

heterosexuell svensk med Eu- pass

De andra är

ja resten

förresten

är de oväsentliga

så länge jag är det egentliga

det väsentliga

Vaddå, Dom är ju fientliga:

Dom anpassar sig inte efter våra spelregler

och det vore ju dumt att anpassa spelreglerna efter dom

när reglerna gynnar mig

och

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

Måste låna daniel Boyaciouglus fyra rader:

Välkommen till Norsborg

Hela Sveriges sorg

där civilingengörer tömmer din papperskorg

där läkare kör din taxibil

Jag säger

byt ut norsborg

mot malmö, stockholm eller helsingborg

Fan, hela Sverige är världens sorg

där integrationen inte startat än

där segregationen urartat man

men

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

och varför skulle jag vilja ändra på det?

Jag är ju världens mittpunkt

david - poetry slamar

Vissa frågeställningar tar man långa omvägar runt för att slippa. Man vågar inte eller orkar inte sätta sig in i problematiken. Det är för stort. För avlägset. För komplicerat.    

    Det är så vi funkar. Man kan inte ta till sig, bearbeta och veta allting. Vissa luckor får man ha. Måste få tillåta sig att ha. Det är trots allt inte ointelligent att med jämna mellanrum backa och säga att man faktiskt inte vet utan snarare är det ett tecken på sund och ödmjuk klokhet.

     Mellanöstern är ett sånt infekterat och svårdebattera område med frågor som man emellanåt har svårt att relatera till i sin bekväma IKEA-soffa. Ibland, eller kanske till och med ofta, vill man inte ens avhandla ämnet i diskussioner eftersom man är rädd att snava på felsägningar. Då passar den från 30- och 40-talen igenkännande svenska neutraliteten bättre.

     Jag är själv så.

     Trots att jag kan sitta en hel eftermiddag och läsa insatta människors affekterade ord om konflikten med en outhärdlig och aldrig sinande rysning längs ryggraden. När jag läser orden, fyllda av frustration, vrede, besvikelse och tårar, som är nerskrivna från datorer i splittrade Israel undrar jag om människor vet?

    Vi säger att vi lär oss av den mänskliga historien. Jag vet inte. Vi säger att de fruktansvärda handlingar som utfördes under andra världskriget måste berättas för att vi ska lära oss och hinna förhindra liknande handlingar i framtiden. Så att det aldrig händer igen.

     Jag vet inte. Jag lyssnar och samtidigt som jag lyssnar blickar jag ut över en uppslagen atlas. Ögonen fastnar på den afrikanska kontinenten. Sudan. Somalia. Rwanda. Uganda. Kongo. Sydafrika.

     Warszawa för mer än 60 år sen:

     Det är vägspärrar överallt. Patrullerande poliser. Några går med högburna huvuden och andra går med sänkta axlar och nedslagen blick. De senare måste tydligt markera deras identitet och därigenom sin tillhörighet. Det visas genom att man måste ha en identitetsbricka på sig där det står namn, personnummer, föräldrar, vilken stad man tillhör och vilken religion man har. Kan man inte se vem du är och vad du tillhör kan saker hända. Som att man blir misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället.

     Om identitetsbrickan däremot syns kan du bli misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället. Det handlar om att bli fullständigt kontrollerad. Att, som jag skrev om igår, bli bestulen på sin rättighet som fri människa.

     Brottet? Du är inte tillräckligt lik din broder. Din syster. Din antagonist.

     Förresten skrev jag judarna under andra världskriget? Jag menade palestinierna idag. Just nu. I detta ögonblick.

     Läs om terrorn på Hanin Shakrahs blogg som jag lagt upp som länk.

     Eller läs om övergreppen på Ali Esbatis blogg som också finns som länk.

     Eller finn din egen väg.

     Okej, det är nu när det är dags för avrundning som min svenskinpräntade diplomati kommer in: oavsett var man står i frågan (vilket kan betyda att man ser Israel som en ockupationsmakt, uppbackad av USA, och palestinierna som motståndsmän. Eller att man tycker att israelerna har ett större ansvar än palestinierna eftersom Israel är militärt och ekonomiskt överlägset. Eller att man tycker att båda sidor är lika goda kålsupare. Eller man kanske tycker att Israel bara använder motvåld för att försvara sig. Eller man kanske tycker något helt annat) vill man naturligtvis att konflikten ska ta slut. Att freden och lugnet ska segra. Oavsett vilket ben man står på, oavsett om man tar ställning eller hur man tar ställning, vill man nå till den punkten.

     Och hur är det möjligt?

     Ett förslag som jag gillar är Amos Oz bok ”Hur man botar en fanatiker”. Den är informativ och ser problemet från båda sidor (vilket passar oss neutrala).     

Jag vet inte varför jag inte får fram någon förövare i skallen.

    Kanske beror det på att det sker systematiskt och att den som slår tillhör alla klasser, etniciteter, religioner osv och det gör det svårt att få fram en profil.

    Kanske beror det på något helt annat.

    Men om man inte stannar vid tanken på att mäns våld mot kvinnor, våldtäkter och trafficking är en företeelse på inidvidplanet utan också går vidare och ser mönster, strukturer och ringar på vattnet kan man se andra bilder. Det görs genom att inta en annan utgångsposition, att höja abstraktionsnivån.

    Härifrån, i vad som liknar en trädkrona, ser man många små porlande bäckar som tillsammans bildar en helhet. Ett monster?

    Vid läsning av Katarina Wennstams viktiga dokument/böcker om våldtäkter, Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman, finns det mycket att slås av men i det här sammanhanget minns jag en intressant sak. Jag kommer ihåg hur hon redogjorde för hur vi uppfostrar våra barn olika beroende på kön.

    Om en tonårsdotter ska gå ut i kvällningen säger föräldrarna ofta att hon ska se sig för. Inte gå hem själv. Ringa om det är nått. Och ibland, kanske nån gång, får hon höra att hon kanske borde ha lite mer kläder på sig och i samband med det kanske föräldrarna försiktigt nämner riskerna med att klä sig utmanande.

    Därav rubriken Utrym. För det är ett sätt att lära sin dotter att hon inte har samma rätt, är möjlighet ett bättre ordval?, att vistas i det offentliga utrymmet. Hon lär sig tidigt att se sig över axeln. Att noga värdera sina steg.

    Kanske är det ett bättre alternativ än att inte redovisa för riskerna?

    Det kan ändå ses och förstås i kontrast till tonårssonen, som förvisso får höra att han ska vara försiktig och komma hem i tid men ytterst sällan får höra att man som människa ska respektera en tjej (eller kille) oavsett klädsel. Att man inte kan göra hur som helst med vem som helst.

    Summan blir att tjejer lär sig att akta sig för killar. Killar lär sig på sin höjd att akta sig för killar. Och så lär vi oss, helt i enlighet med det patriarkat vi lever och formas i, att män har makt och tjejer får trippa på tå i det offentliga utrymmet.
   Med andra ord är det så det bildas en ruta i det mönster som sedan bidrar till mäns våld mot kvinnor.

   Och det är även så en liten ruta på gärningsmannaprofilen blir till.

Idag på förmiddagen har jag suttit i blåklädda soffor på jobbet och diskuterat trafficking, våldtäkter, mäns våld mot kvinnor och andra verkligt existerande ting i vår svenska verklighet.

    Man behöver inte alltid knäppa på nyheterna och låta Bengt Magnussons whiskeyhesa röst förmedla hemskheter.  Många gånger finns våld och grymheter en huvudvridning bort. En tegelfasad emellan. Några minuter för sent.

   De senaste dagarna har det stått att läsa i medierna om allsvenska fotbollsspelare som slår sina fruar och stänger samma fruar ute på kyliga balkonger. Det har stått om en kvinna som blivit mördad av sin man. Det har stått så mycket att jag inte kommer ihåg allt och ändå är det bara en bråkdel av allt som sker.

   Jag får många funderingar i huvudet.

   Vad tänker man som kvinna, som tjej, som flicka, som fru när man öppnar lägenhetsdörren och möter en blick som man har lärt känna allt för väl och som låter förstå att ikväll räcker det inte med knytnävsslag?

   Det knyter sig i kroppen när jag tänker på det. Och jag bara tänker. Jag behöver inte stå ut.

    Vad har man som man, som pojke, som kille, som make i huvudet sekundrarna innan låset vrids om och dörren öppnas?

   Jag tänker utan att kunna se en blid på förövaren framför mig i huvudet. För det finns ingen stereotyp bild. Det finns inget monster. Ingen Freddy Kreuger. Ingen Jason.

   Varför får jag inte fram någon schablonbild på näthinnan?

   Med tanke på att lunchen är slut på jobbet får jag återgå till arbetet och skriva del 2 i eftermiddag. Håll till godo.

David - letar vidare i tankarna efter en gärningsmannaprofil