Idag är en dag när det finns extra mycket att orda om. Det finns alltid mycket att orda om. Men vissa dagar anländer som godhjärtade barnmorskor. Förlösande.

     Som idag.

     Polismord. Insändare om polismord. Midsommar.

     Bland viktigheterna och ansträngande kvasiklokheter att säga om ovanstående tränger sig istället ett annat minne upp. En maskros uppkommen ur asfalten. En råtta bland hermelinerna (vet inte om jag använder ordspråket korrekt – jag har nämligen det angenäma problemet att när jag ska göra mig märkvärdig och strö ordspråk omkring mig säger jag alltid lite fel: säger t ex man ska inte slänga glas i stenhus istället för vice versa.)

      Maskrosen är i det här fallet något så folkligt som en finlandsfärja.

      Trodde aldrig att jag skulle benämna Silja Line i samma mening som ordet folklig. Men jag tycker mig ha fog för att göra det. Varenda levande organism har snart åkt med på de där turerna.

     Jag backar bandet tre år, till de första dagarna i januari, och blir old- school:

     Färjan såg gigantisk ut från nära håll. Ändå visste erfarenheten att snart, när hamnen är bakom oss, skulle färjan kännas anorektiskt liten i förhållande till det kolossala blå vattnet.

      Det är snabba kast som passagerare. Premisser ändras.

      Vid första intrycket får man respekt för fordonet. Schabraket.

      Färjan är som en viss Johnny (namnet är fingerat) skulle man kunna säga. Jag tänker detta i termer av en jämförelse. Bara en vanlig hederlig jämförelse. Den är varken bra eller dålig, men det är jämförelse. Ofta när man ska tänka i liknelser eller dylikt hejdas man av prestationsångest. Kanske att en stor del av det beror på att folk alltid ska göra sig märkvärdiga och dra den värsta sortens jämförelse. Hyperboliska (fackterm i filmvärlden för överdrivet - en bil ska krascha och för att illustrera det voltar Forden nitton varv innan den fattar eld och sen exploderar i tusen bitar). Va fan, det jordnära går ju förlorat.

        Hur som helst var det Johnny, han som är som färjan, och han gick i min klass i årskurs fem. Han var störst, överlägset starkast och inte ett dugg snäll.  Egenskaper som inte bör kombineras i samma DNA.

       Dags att komma till saken (varför låter det bättre på eng: let´s cut to the chase?).

       Färjan och Johnny har mycket i gemensamt. För, nu börjar det bli intressant, i årskurs sex, det sista ljuva året på mellanstadiet när man äntligen är äldst och därför också automatiskt häftigast på skolan, började ett tvillingpar i vår klass.

       Hannes och Gustav hette de. De var större, överlägset starkare och inte ett dugg snällare än Johnny. I deras närvaro förlorade han sin respektingivande position. Premisser ändrades.

       Jämfört och klart (no more gastkramande drama).

       Hemligheten är att, förutom att släppa prestigen som en bra berättare, låta enkelheten vara ledmotivet.

       En sak som jag totalt hade glömt bort är att det alltid ska se glamouröst ut på färjor. Trots att det aldrig är det. Det rör sig snarare om glamour som inte räcker hela vägen fram och istället blir motsatsen.

        Det blir (och är) ett dåligt försök till att få folk att tro att de befinner sig i en luxuös tillvaro. Att färjan är extravagant. Vem som bedras till den grad att personen i fråga tror sig uppleva reell lyx kan räcka upp en hand?

        Utebliven handuppräckning är min gissning.

       Glamour och lyx upplevs för böveln lika för de flesta oavsett klasstillhörighet. På en vinglig finlandsfärja med röd mattbeläggning känner jag mig troligen inte som en mångmiljonär känner sig i sin specialdesignade yacht. Det är vad jag tror.

       Jag minns den äldre herren som kom i antågande med sin gumma i armkrok. Och jag tänker att många pensionärer på båtar av den här typentroligtvis ser sin chans att få leva upp en sista gång innan de åker hem och sakta närmar sig livets ände. Färjåkningen är en av ytterst få saker som de klarar av trots helvetiska ålderskrämpor. En kryssning utan de äldre är inte samma sak. Valfritt om man själv vill spinna vidare i tankar om kontrasten alternativt hybriden ungt/gammalt härifrån.   

       Själv känner jag mig manad att återgå till glamouren: jag tycker att inredningsansvariga för den finlandsfärja jag åkte med borde få foten. Om jag fritt får spekulera i hur denna specifika yrkesgrupp bäst kan beskrivas med ett adjektiv skulle jag tippa på koketta.

        Hur förklarar man annars prålet?

       Antingen inreder man det fullt ut i sin lyx och har man inte resurser för det, vilket fallet var på den här färjan, väljer man en annan linje. Förslagsvis med ett djungeltema eller ett avskalat 50- tals tema. För guds skull, eller egentligen för alla andras skull, deras yrke går ut på att vara kreativa och det finns en uppsjö av möjligheter.

       En annan viktig anmärkning var storleken på hytten, som var klaustrofobiskt liten. Med vassa armbågar lyckades jag precis vrida mig ett helt varv. Trehundrasextio grader. Annars var det bäst att inte röra på sig när man befenn sig i hytten. Man kunde välja på att sitta still, ligga still eller stå still. Det är ganska ledsamt i längden.

       Kan inte låta bli att fundera på om det är praktiskt genomförbart att idka samlag i en sån hytt? Ja, det skulle vara utan att jucka då. Folk som säger att de fått komma till när de varit iväg på kryssningar bör kategoriseras under mytomanfacket. Inget snack om den saken.

        Fan vad jag har sex i skallen hela tiden. Det besvärar mig, det hör ju tonåren till och jag ska ju föreställa stor nu. Fast jag antar att sex är en del av livet.   

        Nästan allt om man ska tro på Freud. Jag tror Freud är nöjd med mig. 

Fortsättning om resan på det väldiga havet fortsätter imorgon, om inget oförutsägbart dyker upp. Detta kan mycket väl röra sig om ett nytt epos i stil med Odysseus/Illiaden. Håll till godo!

David - blandar en smula vardagsrealism med fiktiva utsvävningar

Det är nog ganska många med mig som hört en äldre människa yttra de bevingade orden: "jag är vuxen och gör som jag vill". Oftast hörs orden i samband med att en kompromiss försöks åstadkommas.

     Även om förekomsten ter sig på många varierande vis är det av egen erfarenhet just i kompromissituationerna som kommentaren fälls.

     Givetvis är kompromissen omöjlig (hur mycket än en frejdig Gunde vill påskina motsatsen) med någon "som är vuxen och gör som den vill".

     Det finns en imponerande illvilja att lyssna till något annat än den egna övertygelsen hos dessa s k vuxna som faktiskt är riktigt skrämmande. Dessvärre är inte de egocentriska tendenserna sällsynta idag. Vilket jag har nämnt i tidigare inlägg.

     Jag anser att argumentet och för all del det som får någon att resonera så ensidigt är infantilt. Om nu fallet vore att vi accepterar den typen av resonemang skulle det innebära att vi legitimerar, vid en viss ålderströskel, att det är okej att sluta bry sig om andra människor.

      Det är aldrig någonsin okej.

      Bara för att du är gammal, har levt länge och tycker att din erfarenhets- och kunskapsbank är större än yngre människors betyder inte det att du nödvändigtvis har rätt.

       Om du ändå står på dig, du anser ju trots allt att du har nått den aktningsvärda åldern då du "är vuxen och gör som du vill" är det inte mer än rätt att påpeka konsekvenserna.

      Förutom de bittra effekterna på den nära omgivningen, att ständigt vara underordnad ditt tolkningsföreträde, dina lösningar och behöva stå i skuggan av din enorma egoism. Och förutom effekterna på ett ännu högre plan, att du rättfärdigar ett egocentriskt perspektiv och att du därmed bl. a bidrar till en urholkning av mer mänskliga värden som t ex. solidaritet. Förutom dessa effekter avsäger du dig rätten att någonsin klaga på eller kritisera tillstånd i världen, hur jävliga de än är, eftersom det är vuxna människor som fattat besluten som gör att det ser ut som det gör. Och som bekant "de är ju vuxna och gör som de vill".   

De senaste texterna i min blogg har egentligen med mjuka försiktiga fötter tassat runt samma grundläggande värdering.

      Vikten av att ta ställning.

      Jag tror att många är dåliga på det eller kanske rent av rädda för att sätta ner foten och markera. Lyfta på benet och skvätta in ett revir. Det är som bekant bättre att vara svenskt neutral, lätt & lagom och smita in mellan två extrema åsikter för att där landa på dunkuddsunderlag.

     Jag är själv så. Uppfostrad efter den artiga svenska diplomatiska agendan.

      Det är en egenskap jag arbetar med. Som jag i största möjliga utsträckning vill bli av med. Det är alldeles för hämmande.

     Jag har svalt för många konstiga argument nu. Det sätter sig på hullet, eller kanske ännu värre - någon annanstans. Konsekvenser blir det. Det blir det ju alltid.

     Kursivt betyder sidospår.

     Apropå konsekvenser så var jag lärarvikarie på en högstadieskola ganska nyligen. På en lektion med en årskurs nia arbetade vi med värderingar. De skulle hålla med eller ta avstånd till olika påståenden. Betoningen låg inte på vad man tyckte utan vad det var som gjorde att man tyckte som man gjorde.

    Jag sa att åsikter är som ringar på vattnet.

    Tror inte det gick in.

    Eller några kanske redan visste:

    När vi senare i helklass diskuterade huruvida man tyckte det var rätt eller inte med adoption för homosexuella var motsättningarna relativt stora. De som var emot adoption flyttade fokus från att sakligt följa huvudfrågan till att göra det till en bifråga om mobbning.

    Barnen skulle bli mobbade i skolan senare i livet. Det var därför oansvarigt att låta homosexuella adoptera.

    -  Varför tror ni att barnet kommer bli mobbat?

    - För att det är inte okej i folks ögon att ha två bögfarsor, sa en kille. 

       En tjej räcker upp handen, får ordet, och svarar att: 

     - Det är just för att du tycker som du gör som det kommer bli mobbat. Om vi ändrar hur vi ser på homosexuella som föräldrar skulle det ju bli normalt och då skulle det inte bli mobbat.

      Att tycka är viktigt.

      Att ifrågasätta det skenbart självklara.

      Det låter enkelt. Men eftersom det är obekvämt är det inte enkelt.

      Inom existentialismen talar man mycket om ångest. Det är som det heter ett återkommande tema. Som t ex när man har att göra med val i livet. Du har olika alternativ att välja över. Du gör antingen det ena eller andra. Hur du än gör får du ångest för att du väljer bort ett av alternativen. De flesta tycker då att det är softast att inte välja. (Vilket naturligtvis också är ett val men det upplevs inte som medvetet och därigenom är det lite lättare att hantera. Man brukar prata om ödet i såna situationer trots att man sannolikt skulle kunna förutse vad som händer om man inte gör ett val. Att inte välja framkallar i sig också ångest eftersom man då inte tycker sig styra över sitt eget liv. Summering blir således att lära sig att hantera sin ångest och göra sina val trots att det är svårt och jobbigt.)

        Det är softast att vara neutral, lagom, grå el kanske beige, tyst, tigande, liten, smygande, tåtrippande, konflikträdd, normativ osv.

        Man aktar sig för ställningstaganden och kväver sina impulser på att säga ifrån vid meningsskiljaktigheter med kompisen/ morsan/ fotbollstränaren/ politikern/?

       En medioker översättning blir att man aktar sig för sig själv.

       Ovan text bäddar för att avsluta med ett ställningstagande:

       Jag kommer aldrig att lägga min röst på det ideologiskt blåa. Hur vackert och förföriskt de än talar ibland, hur lockande det än verkar mellan varven. Jag kommer aldrig att rösta blått.

       Därför att jag har en vän som har berättat något för mig.

       Han har gjort det utan att yttra ett enda ord. Så vitt jag vet kanske han själv röstar blått, även om jag har starka skäl att misstro det. Vissa människor berättar de mest egendomliga av sagor, historier, sägner eller vad som helst med vackert målade ord och starka röster.

      Poeter, novellister, musiker.

      Vi har alla hört dem. En del värda att lyssna till, andra inte. Min vän är en annan typ av berättare.

       Jag träffade honom första gången när han var ung. Han var nykommen till Sverige. Från ett land i det avlägsna och för mig främmande Sydamerika. Han hade flytt krig, förföljelse, svält, vad vet jag - tortyr, misär, död.

       Han kom själv, som i ensamen; som totalt jävla ensamen, tillsammans med en familj han inte kände.

       I hemlandet hade hans egen familj inget annat val än att böna och be (och säkerligen betala dyrt) för att en annan familj skulle ta med honom i sin flykt undan förödelse.

       Hans nya familj var inte helt nöjda med arrangemanget.      

       Arrangemanget är detsamma som pojken alltså. Min vän.

       De tvingade honom att göra stora delar av hushållsarbete och när helst de ansåg att han missköte sig fick han stryk. Med knutna jättehänder, med grova skinnbälten och andra tillhyggen.

       Jag har försökt föreställa mig, utan att vara nära att lyckas, hur det skulle kännas att lämna sina föräldrar, sina bröder och systrar, sina vänner, sitt land.

       Jag har också försökt föreställa mig känslan av att lämnas till en, mer eller mindre, främmande familj som dessutom inte visar minsta tillstymmelse till kärlek. Det dem visar kallas hat.

      Visar någon hat betyder det att någon annan är hatad.

      Man kan undra vad som är värst: att bestraffas med hatet eller att nå den yttersta obarmhärtigheten - insikten om att man är hatad.

       Slagen fortgår, dag efter dag, och oundvikligt sjunker insikten in några centimeter djupare i min unga väns sargade själ, dag efter dag, slag efter slag och när de dagarna (och slagen) har gått i fyra år blir min vän förbjuden att göra det han älskar mest – spela tennis.

       Kärleken övervinner hatet och han kan omöjligt låta bli och i hemlighet åker han iväg för att se en tennismatch i en annan stad.

      När han kommer hem är han inte längre välkommen till familjen. De vill inte veta av honom, meddelar honom det, och lämnar honom till socialen. Familjen flyttar sedan.

        Han blir själv, som ensam; som totalt jävla ensamen, kvar.

        Några få år gammal står det klart för honom att inte ens de som hatar honom vill ha med honom att göra. Min vän får prata med någon tant som undrar om han har någon släkting i närheten?

       Nähä, inte det.

       Han hamnar på ett ställe tillsvidare, vilket betydde 4 månader, sedan någon annanstans tillsvidare, vilket betydde 8 månader, och sedan bor han på olika håll hos olika människor i olika långa tidsperioder, och aldrig blir han långvarig.

       På vissa platser trivs han och på andra platser trivs han inte.

       Det spelar ingen roll vad han tycker för han får ändå inte vara kvar nånstans.

       Jag försöker inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att vara i hans sits.

       Till slut fyller han 18 och får bestämma själv var han vill bo.

       Själv såklart, som ensamen, som totalt jävla ensamen, vill han bo.

 David – har tagit ställning: och röstar inte blått.

Det här är baserat på en verklig händelse och handlar om tvättstugetanter.   

     Ni vet säkert.

    För enligt rätt säkra källor finns de i varenda trappuppgång i mellersta och norra Sverige. Hur det är söderut är av mer oviss natur.

    Händelsen utspelar sig i Umeå (men som redan påpekats skulle den kunna ha inträffat var som helst norr om, låt säga, Norrköping och därmed kvalificerar sig det inträffade till något större. Något upphöjt. Lite som moraliska principer eller gud. Kanske rör det sig om ett särskilt state-of-mind, vad det nu betyder).

     It goes a little something like this:

     I det osmakligt höga hyreshuset där jag oftast återfinns bor åtminstone tre sura, gamla klimakteriekärringar.

     Jag är väl medveten om det nedvärderande och bitska ordvalet fast ibland kan man inte väja för sanningen och nu är ett sådant tillfälle.

     Det handlar om en trio, om det nu inte är fler, ondsinta ensamstående mödrar vilka antagligen anser att livet inte är gott nog åt dem. När de inte skriker med gälla röster på deras tio- till elvaåriga stackars kärleksbarn organiserar de sig samman för att göra mitt liv outhärdligt. Oftast lyckas de på ett enastående bra sätt.

     Det de framförallt gillar att gadda ihop sig kring är, enligt deras utsagor, min nonchalanta och slapphänta städning av tvättstugan. Varje gång jag har avslutat min tvättid och, observera, städat undan efter mig kommer en armé ilskna tvättstugefacister och bultar med skogshuggarnävar på min ytterdörr. Det slår aldrig fel.

      Jag har en känsla av att om jag inte öppnade skulle de till slut hämta varsin yxa och slå sönder dörren enkom för att ha möjlighet att framföra deras budskap. 

    Därför öppnar jag alltid efter en stund och varje gång låtsas jag bli lika förvånad.

-    Nämen Svedlund, Johansson och Nilsson. Varför denna ära?

-    Spela inte oskyldig, smattrar dem igång medsamma, tvättstugan ser rent ut sagt förjävlig ut. Du ska inte tro att nån här i huset kan tvätta när det är så skitigt där. Se genast till att göra rent!

    Som en parantes avskyr jag översitteri, pedanteri och fjanteri. Jag vet att tvättstugan är klinisk ren. Det är nämligen alltid rent där. Folk skitar i regel inte ner där de ska få sina saker rena. Den regeln stämmer även i vårat hus.

   Därför har jag infört en princip som lyder i ungefärliga ordalag att jag inte ska ge vika när gardet kommer. Det är upp till kamp när lynchmobben startar `beef` med mig.

-    Jasså, svarar jag och låtsas vara ännu mer förvånad, vad är det då som är skitigt?

     Mina motståndare tappar dubbelhakorna, maken till fräckhet har de då aldrig varit med om.

     När de lyckats förstå att det är den hårda linjen som gäller smattrar de igång igen.

-    Oj, det är mycket du. Du måste naturligtvis torka av ovanpå tvättmaskinerna efter dig och du har missat en stor, äcklig damtuss bakom en av maskinerna. Och torkskåpet kan du inte ha ägnat en tanke åt, säger de unisont och skakar på huvudena så mjällen snöar ner på golvet och färgar det vitt. Nej, du får allt ta och göra rent omedelbart.

     De vänder alla på klacken och lämnar mig fylld av svordomar som aldrig hann hitta ut ur mig. Jag sväljer dem. Det smakar surt som fan.

     Vanligtvis ids jag inte gå ner till tvättstugan för att åtgärda något som inte finns att åtgärda. Det skulle vara urbota dumt enligt min mening.        

     Det är faktiskt lite lustigt för faktum är att de aldrig klagar en andra gång. Jag har en vag misstanke om att det har att göra med att det alltid är rent i tvättstugan och tanterna tror helt enkelt att jag direkt efter deras givna order har skurat, svabbat och putsat bort deras klagomål. De märker helt enkelt inte skillnaden på före och efter deras attackliknande visit.   

     Den här gången gick jag emellertid ner till den rena tvättstugan och när jag insåg att den var precis så ren som jag alltid tyckt höll jag på att få ett psykiskt sammanbrott.

     Arma grannjävlar, tänkte jag medan jag resolut gick mot närmsta kombattant tants dörr. Hon öppnade efter ett par knackningar.

-    Ursäkta, men du får nog ta och visa vad det är jag ska göra i tvättstugan för jag förstår inte riktigt.    

      Illröd, livsfarlig och med lågt Ph- värde störtade hon in i tvättstugan och ställde sig bakom en av tvättmaskinerna, böjde sig ner och pekade på något miniatyrlikt och formligen skrek ut sin oerhörda förtvivlan:

-    Där, se där. Hur har du tänkt att jag ska kunna tvätta när det är smuts på golvet, och på maskinerna. Nej..

     Jag var tvungen att avbryta.

-    Helt ärligt, tycker du att det är smutsigt här?

-    Ja, och se här. Här finns ett schema man ska följa efter avslutad tvättid. Det kan du bara inte ha gjort som här ser ut.

    Vilken människa, om det ens är en människa framför mig. Jag tvivlar. Och har goda skäl för att göra så.

    I mitt lätta vansinnestillstånd förstod jag att kärringen inte skulle ge sig och sade därför med den mest ironiska röst jag någonsin nyttjat:

-   Nej, det är klart, du har rätt. Det går naturligtvis inte att tvätta när det är så här himla skitigt.

-    Driver du med mig? Spottar hon rosenrasande ur sig.

-    Nej, för fan. Klart att man inte kan tvätta i den här skiten.    

     Hon gick in i sin lägenhet och smällde igen dörren efter sig. Det kokade i mig men jag gick ändå in i tvättstugan och tog bort cirkus två tvättpulver innan jag återvände till mina 37 kvadratmeter.

Välkommen till mitt liv.

Jag heter David, är 25 år, och bryr mig om meningsfullheter (läs med stor portion ironi med tanke på val av ämne idag).

 

Stureplansprofiler.

      Vilket jävla epitet på två härliga grabbar i den bästa av åldrar. Tjaskigt av pressen att förminska nån på det där viset. Tur att tingsrätten hade vett att fria de två misstänkta. De hade ju liksom bara knullat, ”med deras gänghora” som de med lena kärleksfulla röster bedyrade. Skönt med unga män som visar prov på en sund kvinnosyn. Det är bara hålla tummarna att deras söner anammar samma positiva jargong i världens jämställdaste land. ”Gänghora”.

     Jaha, de ser sig som ett gäng, i stil med fucked for life eller H.A eller juggemaffian.

     Stureplansprofilerna:

     Lite rikare, lite mer välkammade, lite större nätverk bland de högt uppsatta i sv. näringsliv, lite friare och lite mer gangsters.

     Kriterier som ger makt som ger överordnade positioner som ger möjligheter att utnyttja unga tjejer som vill uppåt. Som vill synas på stureplan i de rätta kretsarna. Som vill bli Paris Hilton, eller i varje fall försörja sig som henne. Som ställer upp på sex enligt männens villkor för att nå dit de vill.

       - När jag grät och skrek åt dem att sluta sa han att han skulle slå sönder mitt näsben om   jag inte var tyst, säger hon (i tidningen).

  - Im the king of the world, säger väl den ena eller andra mannen.

  För allmän kännedom: Den här grymma handlingen kan ses ur många perspektiv. Jag väljer ett, på bekostnad av andra.

    Ja, jag skriver om den 19 åriga tjejen som brutalt våldtogs. Rätten fastslog att kvinnans historia troligtvis var sann men de kunde inte bevisa att männen våldtagit henne. De kanske inte visste att hon inte ville. Så de friades.

    Hennes 46 skador på kroppen var inte bevis nog. Inte när det som i det här fallet sker i sexuella sammanhang.

    Det är rätt absurt om man tänker efter. Den som fick mig att tänka efter heter Andreas Norlén, moderat, och skrev ett debattinlägg i en tidning för en tid sedan. Jag summerar och återger den med min bild av vad han skrev om:

    Om någon får stryk och får 46 skador på kroppen ser vi det som misshandel.

     Men i detta fall ser man våldet som något förknippat med sexuell tillfredställelse och männen som strävade efter den säger att tjejen gillade behandlingen. Och då ska vi se det med andra ögon. Vanligtvis utgår vi från att någon som har utsatts för våld har blivit det ofrivilligt – det som kallas att våldsmannen/våldsmännen hade uppsåt att skada. En försvarsadvokat för en misshandelsåtalad försöker aldrig få offret att erkänna att hon eller han egentligt njöt av att få tänderna inslagna eller att förövaren trodde det.

      Men om det är sex inblandat då är det förstås en annan sak. Varför?

      Det är klart att det finns människor som tänder på att bli smiskade eller utsatta för annan kränkande behandling av sin sexpartner men är det en anledning till att utgå från att alla som får stryk i en sexuell kontext njuter av det, tills motsatsen är bevisad?

       Då borde man väl göra samma sak vid misshandel. För det finns ju fakirer som ägnar sina liv åt att plåga sig själva och det finns plågade tonåringar som skär sig själva djupt i handlederna och som kanske skulle uppskatta en hjälpande knytnäve över skulderbladen i jakten på att skada sig själva. Misshandelsoffer borde bevisa att de inte har självdestruktiva böjelser innan vi diskuterar gärningsmannens eventuella skuld.

      Eller hur?

      Absurt var ordet.

      Självklart måste utgångspunkten vara att även våld och kränkningar som utövas inom det sexuella är ofrivilliga och att gärningsmannen inser det. Det är ett stort fel i systemet och orimligt att gärningsmännens påstående om att de trodde att offret ville vara deras gänghora och bli kränkt och förnedrad ska vara utgångspunkten som offret måste motbevisa. 

      Kan gärningsmannen däremot bevisa att offret gick med på behandlingen ska han självklart frias.             
      Men felet måste rättas till av lagens tjänare. Snarast.     

      Enda kruxet är väl att lagens tjänare hänger på stureplan lite för ofta.     

Vad menas med att emigrera vardagen?

    Tanken föddes som en direkt efterfrågan av ett begrepp vars användningsområde var för rådande tillstånd hos medmänniskor som lever i flykt. Inte i den benämningen som att fly ifrån krigsdrabbade länder eller fattiga områden eller den misshandlande mannen i den egna lägenheten.

   Mer som att man flyr ifrån sig själv.

   Det låter nästan som ett misslyckat skämt. För det är så där härligt luftslottigt att man inte kan ta på det. Det är det som är det värsta. För när saker inte låter som om det är på riktigt behöver man inte bry sig. Behöver inte rannsaka. Behöver bara rycka på axlarna och fortsätta trampa framåt i maklig lunk.

    Lite som en nyhetssändning där en kvinna blir stenad till döds i Iran, eller var det nu var.

    Vardagsemigranten:

     Hon som har glömt sig själv bakom den dyra kosmetikan från Åhléns.

     Han som slickar uppåt och sparkar neråt.

    Det ryms mycket i ett begrepp som är omfattande i sitt innefattande. Allra mest är det ett skällsord för den sociala maskeraden som utspelar sig i en teater nära dig. Ett uttryck myntat i svårmodig besvikelse.

    Och besvikelsen har inte krupit till sängs än. Den dansar fortfarande lyckligt på borden. Vad som håller sig borta kan vara värt att fråga sig själv?

    Jag tror inte att det är en slump att det står spaltmeter att läsa om Paris Hilton på den allt mer skvallriga nöjessidan på aftonbladet. Eller att hon för den delen kan leva endast på sitt varumärke/sitt kändisskap. Eller att andra vill ta efter. Det kan inte heller vara ett ödes nyck att den största önskan hos unga människor är att bli en stekhet kändis ala Linda Rosing.

     Vad hände med de andra idealen?

     Jag tror inte heller att det skenande konsumtionssamhället bara sker utan orsak.

     Vad är det vi vill köpa?

     a) Silikon.

     b) Vax.

     c) Champagne på VIP- hyllan på spy bar.

     Jag tror inte heller det är en slump att jag för en tid sedan träffade ett bekant par i flera timmars tid utan att få en enda uppriktigt ställd fråga till mig. Om mig. Om någon annan än dem själva. Inte så att det gör mig något personligen. Det är förlängningen jag oroar mig för. Vad det är ett uttryck för.

      Är det en riktningsmarkör?

      Är det en tidigt föraning om framtidens klimat?

      Det är många som pratar mycket om sig själva nuförtiden. Utan att egentligen säga ett enda vettigt ord om den egna personen. Om nya datorn, om senaste ligget, om snyggaste killen, om flådigaste festen, om schysstaste tröjan, om värsta fetaste grejen och ni hajar.

      Jag pratar också om sånt.

      Men man får inte glömma bort att väva in annat.

      Stanna upp och tänka till. Ta ställning. Se bortom det givna, observerbara och uppenbara. Se bakom kulisserna på den nämnda teatern.

    

   En man som är bra på att ta ställning och se bakom det uppenbara är Ali Esbati. Han är utbildad ekonom och vänsterpolitiker. Framförallt öppnar han stängda ögon. Jag ger er ett smakprov ur hans värld:

      Är i Berlin. På tunnelbanan på väg in från flygplatsen på morgonen kommer ett litet gäng med invandrarkillar in. Strax därefter springer plötsligt några unga blonda snubbar – ser ut att vara kring 25, kanske äldre – fram och hoppar på killarna. Kidsen försöker springa med det är för sent. En av dem blir fattad om nacken och de puttas och knuffas ut på perrongen. De blir uppställda med ansiktet mot en informationsskylt och de blonda snubbarna rycker lite i dem.   

    En kort sekund tänker jag att de unga killarna ska misshandlas, att det är någon sorts uppgörelse. Men min resekamrat som bott i Berlin berättar hur det ligger till. Det är biljettkontrollanter. De går civilklädda numer. Två och två.  Nästa station kommer två andra på. Unga killar i munkjackor och jeans. En har keps och ett djupt ärr över halsen. De ser trötta och sura ut. Räcker fram ett ID- kort och kollar biljetterna.  

    Det är små, till synes obetydliga händelser. Men de spelar roll för alla oss runtomkring, kanske ännu mer än för de unga, rädda och nu garanterat snäppet mer hatiska kidsen. Det är alla runtomkring som vänjer sig vid att det kan få gå till så. Någon behandlas illa för att den inte har biljett. Imorgon kanske en civilklädd snubbe går iväg med din granne eller batongar på någon i din tunnelbanevagn. I övermorgon kanske hundra civilklädda smyger omkring på din arbetsplats. Du tror att du har rent mjöl i påsen. Men en dag är det du som inte hunnit köpa en biljett, eller råkat göra något olagligt. Eller satt dig upp mot chefen.  

    Så fungerar brutaliseringen av samhället. Så förlorar vi vår trygghet. 

Läs gärna Alis bloggbok: ”Agenda”

Eller hans blogg: esbati.blogspot.com

En hel del går att skumma igenom. Annat är små guldkorn.       

    

    

     

    

    

     

   

Det är något med flygplansturer som framkallar en liten hop med olustkänslor innanför de konturer som ständigt omger mig och definierar det som skall refereras till som kropp (eller jag). Att försöka sätta fingret på den orsakande faktorn till olusten är svårt.      

     Det kan bero på att det rör sig om en mångfaktoriell förklaringsbakgrund där endast en ytterst avancerad teoretisk modell med sina pedagogiska pilar och textbubblor skulle kunna nyansera problembilden.     

    Det kan mycket troligt bero på att kausala slutsatser är svårnådda.

    Det skulle också vara mycket enkelt att påstå att det handlar om att tragiska minnen från barndomens nyhetsrapporter om traumatiserande krascher etsat sig fast långt in någonstans i det freudianska undermedvetna och smyger sig fram vid varje kontakt med ett plan. Läs: betingning: man är inte mer än en Pavlovs hund om man så vill.     

     Jag finner emellertid ingen riktig tillfredställelse med dessa abstrakta formuleringar. För att lättare överskåda den problemformulering jag nu sitter och bollar med, fram och tillbaka mellan vänster och höger hand (eller hjärnhalva?), om och om igen, skisserar jag upp en flygtur från det förflutna.    

    Flyg 237 från Stockholm till Umeå står parkerad på några av alla Brommas asfalterade kvadratmetrar och servas. Det är planet jag ska med.    

    Gå till gate 4; blinkar frenetiskt med gröna bokstäver över bildskärmen.  

    Just det till synes ostoppbara blinkandet tycks få varenda resenär i vänthallen att skynda sig fram till den tilltagande köbildningen.     

    Där råder buffel, armbågar, trängsel, svett och stress. Lite som om de leker den vuxna versionen av Herren på täppan. Ingen vill missa planet. Alla vill vara först in eller ja, överst på täppan. Några otåliga damer har i tidigt skede observerats längst fram vid boardingdisken. De syntes till redan för en halvtimme sedan. Noterbart är att det var före "gå till gate" orden uppenbarade sig på skärmen eller då samma ord kommenderades i det brusiga och undermåliga högtalarsystemet från 80- talets början som fortfarande används i denna businessmännens flygplats.    

     Som en parantes, eller fotnot om man hellre vill, bör konstateras att tekniken har flyttat fram sin position några snäpp sedan 80- talet och att uppdateringen just här släpar efter en aning.     

     Damerna, de otåliga längst fram i kön, stod tidigt och såg sig vaksamt omkring, letade efter personal. Sannolikt steg oron hos damerna när ingen syntes till, mummel hördes, frågor formulerades, blodtryck höjdes, pulsen accelererade, hjärtinfarkter närmade sig och det enda de kunde se när de vände och vred sina uppsträckta huvuden var deras medpassagerar långt nedsjunkna i sina stolar.   

     Varför denna brådska?     

     Oavsett var man sitter i planet är det trängre än en tvångströja (obs. för den som har svårt att referera eller skapa sig en bild av uppmålat scenario kan ett rövhål likställas med tvångströjordvalet), oavsett status man tidigare haft i kön serveras samma kärleksfullt tillagade matförpackningar och vare sig man sitter längst fram eller längst bak får man ta del av de givande instruktionerna av flygvärdinnorna.    

     Nåväl, det är inte min ensak, vare sig att spekulera i vad som föranleder denna stressframkallande manöver eller att fördöma deras beteende.       Det enda jag fastslår är att de stod där, röda i ansiktet och konstant vred på huvudena.      

     Efter trettio minuters tennispubliksvridande nackrörelser kom personal till disken, och till undsättning för damerna, och på två sekunder fördubblades kön, nej, tiofaldigades, nej, det går inte att överblicka antalet.

    En ringlande orm bildades. Som om detta vore en lek på dagishemmet eller förskolan fast med den remarkabla skillnaden att det nu är vuxna (obs. endast till åldern) människor som gör ormen. Ringel, ringel, ringel.     

    Det är i ormskapandeprocessen de redan nämnda armbågarna ogenerat delas ut, bufflarna bufflar, och några svettas mycket, andra svettas mindre, ytterligare andra trängs, vikten av att komma först närvarar ständigt, och de slutgiltigt tredje stressar - helt enkelt för de är stressade.     

     När sorlet inte längre hörs, när vassa armbågar inte längre riktar in sig på sina buffliga medresenärer, och ormen krympt till en stillsam tvåmannakö (obs. jag ville skriva ”krympt som en frusen penis”) då går jag vidare i min resa.

    Vid ombordstigningen möts jag av en solstrålsleende flygvärd. Han hälsar alla resenärer välkomna utan att låta mungiporna försvinna.    

    Det är ett i många avseenden sorgligt leende. Medan jag letar efter den sista lediga platsen funderar jag över hur många timmar per dag denna flygvärd ler. Jag försöker samtidigt kalkylera över hur många timmar han ler på riktigt. Inifrån.   

    Denna ekvation är olöslig för den som aldrig läst matematik B på gymnasiet och jag låter den falla. Siffertalen skalas bort. Nyfikenheten blir ensam kvar.     

    Anta följande; den här flygvärden var igår morse, på sin enda lediga dag i veckan, hemma hos sina föräldrar: de förklarade att de skulle skiljas. Chocken hade inte hunnit lägga sig senare under dagen när beskedet kom om att lillasystern hade omkommit i en hemsk naturkatastrof i ett fjärran land.     

    Detta scenario är på intet sätt troligt men föreställningen är i tanken genomförbar.     

    Anta vidare: det har blivit ny dag och flygvärden måste skynda sig till jobbet för om han skulle utebli från jobbet uteblir jobbet i sin tur från honom.     

    Så där står han nu; den evigt leende mannen: - Välkommen ombord!     

    Jag hittar mitt säte framför en till det yttre mycket sympatisk man och hans dotter. Den sympatiska mannen förklarar för dottern att hon inte behöver vara rädd när planet lyfter, han säger att allt kommer gå bra och att hon ska lita på honom.     

    Hon lyssnar på honom men den bultande oron stillas inte av meningarna. Jag hör det på hennes tal. Hon upprepar något mantra om att luckorna är öppna.

    - Luckorna är öppna, pappa. Pappa, luckorna är öppna.

     Jag förstår att henne oro inte kommer stillas av de mjuka och beskyddande orden pappan skänker henne i all sin faderliga välmening och sin förhoppning om att lugna. Hans ord från hans värld kan inte tränga igenom till hennes oroliga värld där luckor är öppna.

     Luckor är öppna!    

     När planet lyfter ger hon ifrån sig ett högt tjut. Det kan bäst liknas vi det ljud barn ger ifrån sig när de åker berg- och dalbanan på Liseberg för första gången.  

    - Whoooooooooooooooo, tjuter hon.

     Jag ler ett uppriktigt flygvärdsleende.

    Jag gör det för att jag aldrig kommer förstå hur det känns för henne när ett plan lyfter. Trots att luckorna är öppna, pappa.

    Vad som nu menas med att luckor är öppna. Vi kanske inte ens talar samma språk, med samma semantik, kanske att jag beter mig mer enligt skolboken, de sociala normerna, än vad hon gör men kanske att hon har tagit ett steg längre än vad jag har och kanske uppfattar hon saker bortom min upplärda sinnesvärld. Kanske att hon har tagit ett steg till i Darwins evolutionsteori.

    Jag vet inte - men jag ler.

   Jag sätter på mig hörlurar, lyssnar på rapmusik och förälskar mig i förtrollande textrader.

     Planet åker fort. Plan gör ju det.

     Efter ett tag lägger batterierna av.

     Snett framför mig sitter en ung mellanstadiekille, han har börjat vända sig bakåt och av synvinkeln att döma förstår jag att han tittar på dottern bakom mig. Han har ett hånflin över hela fejset. Han vänder sig om ungefär tusen gånger på tvåminuter.

      Han har för jävla kul.

      Till slut kan han inte bärga sig utan måste berätta för sin något år yngre lillebror om dottern bakom mig. Lillebrodern kravlar upp på sitt säte för att kunna se henne ordentligt. De fnittrar och flinar.

     De alltid lika förvånande elakheterna barn bär på får mig att tänka att han med sin gräsliga tjeckoslovakiska hockeyfrilla, sin av godis och alldeles för många dillchipspåsar tilltagande dubbelhaka, sin pipiga mellanstadieröst och sin jävla oförskämda syn på dottern bakom mig bara ska vända sig om och hålla käften tills han har vuxit ikapp sin gigantiska dubbelhaka.

     Jag tänker att dottern bakom, hon som lever i sin egna annorlunda värld, är mig mer lik än vad mellanstadiekillen någonsin kommer vara.

      Planet landar.

      Folk trängs, svettas, bufflar, stressar, flygvärdar ler, flygkaptener talar ohörbart i högtalarsystem, och damer får hjärtinfarkter och jag hoppas att jag slipper flyga på länge.                    

En ny dag har anlänt. Gårdagens funderingar lever kvar. Lite som en taskig hang-over.

    Den utlovade återkomsten:

    Jag vet inte hur tydligt jag förmedlade mitt budskap igår. Att Tommy är en ärkefiende framgick väl utan tvivel. Att han tycker annorlunda än vad jag gör får man acceptera, i varje fall om man som jag förespråkar det öppna sinnet. Det är inte vår meningsskiljaktighet jag frustar som en brunstig tjur över. Det är sättet som han tycker på.

    Trångt, enfaldigt och kategoriskt.

    Om jag var en filosofernas fab- 5 hade jag frankt sagt åt Tompa att han saknade nyanser.

    Jag antar att en kort resumé av Tommys tyckande är lämplig att infoga här.    Hans första uppträdande i det davidianska livet skedde med en kort text om ”arabvärlden och islam”. Tommy hävdade att vi läser för mycket om terrorism, fanatism, krig, diktaturer, brottslighet och de flesta tänkbara uttryck för ondska och att vi gör det när vi läser om araber och islam. Efter det drar han slutsatsen att vi i Sverige och övriga Europa ska hålla islamister och araber borta från vår sida jorden.

     Det finns många invändningar att göra. Jag hoppas att den som nyss läst detta redan har gjort åtminstone ett par stycken under de korta sekunder det tog att läsa sammanfattningen.

     Varför läser vi i västvärlden så mycket negativt om araber och islam?

      Vem har skrivit det som finns att läsa?

      Jag och Emelie ringde statsbiblioteket i Nyköping och frågade hur mycket litteratur som finns utgiven av icke- européer och inte heller nordamerikanska författare. Den vi talade med kunde inte svara. Men att procentsatsen var och är låg är ingen hemlighet.      Vad får det för effekt på våra tankar, vårt synsätt på omvärlden och på människor från främmande kulturer?

     Ponera att ovanstående kursiv text skapar ett visst västerländskt synsätt på orienten. Ansträng dig och tänk att det har sett ut så här i alla tider. (Fast visst vore det härligt förvånande om våra bibliotek back in the days hade mer österländsk litteratur i hyllorna än motsatsen). Vi tar till oss böckernas innehåll. Har gjort i alla tider. Det är inte vinklat men det är färgat av etnocentrism – bedömningen andra kulturer gör utifrån sin egen. Innehållet sprids. Ibland som lögn, oftast som sanning. Vi får det i modersmjölken, vi låter det sjunka in oss som självklarheter.

    Några tar med sig det till fabriken, andra tar med sig det till styrelserummen och de sista tar med sig det till massmediala skrymslen.

    De sistnämnda låter sedan bilder, röster, texter och inslag sändas i etern.

    Hur representativ blir den bilden, rent objektivt?

    Är det möjligt att ge en sann bild av en sådan komplex värld som arab- och islamvärlden?

    Om inte, varför tar Tommy till sig bilden och säger att det är så här det ser ut?

    Om fler gör det vad händer då?

    Tänk om Tommy är en bonde på ett schackbräde. Vad händer om tornen, drottningen och kungen anammar synsättet?

   En framstående forskare vid namn Stuart Hall skrev i slutet av 70- talet att ”nyheter är slutprodukten av en komplicerad process där händelser och ämnen väljs ut och presenteras i överensstämmelse med en socialt konstruerad uppsättning kategorier eller bedömningar”. Alltså: vi tilldelas information som redan är bearbetad utifrån vissa fasta åsikter och hållningar. Vilket i sig inte är konstigt men värt att ifrågasätta.

     Jag tror inte att arabvärlden är rakt igenom god. Jag tror att det Tommy beskriver finns. Jag vet att det finns. Men jag tror att det finns andra sidor också. Jag vet att det finns.

       Jag vet ärligt talat inte varför jag skriver med kursivt ibland. Låt gå. Tommys andra insändare var mest luddig. Han lyfte fram begrepp som tvångsgifte, kvinnoförtryck och respekt för mänskliga rättigheter. Tommy hade också läst ytterligare en bok som inte helt oväntat gick hand i hand med hans attityd. Han avslutade insändaren med orden att han ville ”hålla de islamistiska avarterna utanför Europa och Sverige”.

     Återigen poppar mängder av frågor upp. Kanske än mer om man läser hela insändaren.

Visst finns det många problem i världen. Att det förekommer terror, hot och våld mot kvinnor säger jag inte emot. Men det är knappast enhetligt för ”islamister”. Begås inte det sistnämnda brottet av ”demokratiska” svenskar också? Är inte det vanligaste brottet i Sverige just mäns våld mot kvinnor?

    Jag skulle vilja veta hur Tommy skulle lösa följande problem, med tanke på hur kategoriskt han väljer att se på tillvaron: ungefär 95 % av alla brott som begås i Sverige är begångna av män. Hur löser vi det problemet? Ska vi hålla alla män borta från Europa och Sverige?

    Begreppet terror kan också diskuteras.

    Vem bestämmer vad terror är och vart går gränsen för terror? Terrorism klassificeras ofta som när våldshandlingar utförs av icke- statliga grupper, vilket betyder att staten har monopol på våldsutövandet/terrorn. Betyder då detta att det är okej när ett land ockuperar ett annat land i demokratins namn? Är det terror eller någonting annat när FN och omvärlden inte ingriper när tusentals människor dör i oroliga områden i Afrika, eller är det endast när flygplan kraschar i skyskrapor i New York?

    Jag tycker det är konstigt att dödsskjutningarna i skolorna i USA inte benämns som terrordåd. En ensam individ (eller ett fåtal) som opponerar sig mot systemet. Vi använder tydligen bara begreppet vid en särskild kontextuell inramning.

    Och Tommy pratar om avsaknaden av demokrati. Vad är demokrati? När en man inte får komma på intervju för att han heter Abdul eller är det när Abdul tvingas köra taxibil fast han är utbildad ingenjör? Är det när ungdomar i Brandkärr söker 200 sommarjobb inom kommunen och alla utannonserade jobb enbart går till ”svenska” ungdomar?

    Vad försöker jag demonstrera med att vrida och vända, fundera och motsäga?

    Det är inte så enkelt som Tommy vill få det till. Det är farligt att generalisera, det får effekter för världen, det skapar strukturell diskriminering bl a.

    Vilket kanske kan vara en förklaring till varför franska förortsrebeller tände eld på bilar.

     Kanske är det en förklaring till att rosengård exploderar inifrån.

    Är det inte när strukturer håller nere ett folk som revolutionen hägrar? Konstigt vore det väl annars.

    Men vem ser det?

    Skyller vi inte all misslyckad integration på invandrarna?

    Att vara onyanserad leder till att strukturerna stärks.

    Så gå ut och se till att få lite färg på den svenska blekheten.