Jag sitter halvslappt tillbakalutad i soffa tillsammans med stormagad syster som vilken dag som helst förhoppningsvis ska förlösa en världsförbättrare och zappar kanaler. Klockan är kanske 17. Det är ett klockslag som aldrig riktigt har haft en avgörande roll i mitt liv.

    Jag föddes omkring 00.33 Jag blev ihop med min livsförgyllande fästmö kl. 23.12 Åkte på min första raka höger, rätt över tinningen, på skolgården under första rädda högstadiåret någonstans kring 16-tiden. Jag stod på min första estrad kl.19.00

     Och så där skulle jag kunna fortsätta i timtal och när alla händelser värda att nämna stod uppradade skulle man tydligt kunna se hur slutsatsen utkristalliserades. Den att det aldrig har hänt något minnesvärt timman innan middagssteken serveras. En tidslagens nobody.

      Dock denna dag just kl.17, inte för att det är det minsta relevant, mer för att det alltid är kul med en irrelevant bisak, zappade vi fram till en nyhetskanal där det pratades om en ny utbildning.

      Det var en 6 månaders kurs i städning eller lokalvård eller husombonad eller vad man nu kallar det. På Mittuniversitetet, har jag för mig. Jag vet inte om reaktionen säger nått men jag blev inte direkt förvånad att det bara gick invandrare på kursen.

      Jag blev inte heller förvånad över att stora rika företag enligt en nöjd programansvarig "redan hade ringt och hört sig för efter praktikanter". Praktikanter?    

       Är det på riktigt? Eller är det ett skämt?

       Inslaget fortsatte med att prata med några kursare. En man i uppskattningsvis 40-års åldern intervjuades. Han såg obekväm ut. Var det kameran som gjorde honom nervös eller var det uttryck för någonting annat? Man kan bara gissa. Mannen sa att han hellre hade jobbat vidare som frisör, precis som han hade gjort hela livet, innan han kom hit.

        Men nej, nu skulle han byta bana och utbilda sig till städare.

        Den programansvariga damen såg belåten ut. Företagen var säkert ännu nöjdare - snart skulle billiga praktikanter städa deras kontor i utbildningssyfte. Arbetsförmedlarna var nöjda - nu ser plötsligt sysselsättningsstatistiken bättre ut. CSN var nöjda - nya låntagare dök upp från oväntat håll.

          Den 40-åriga frisören från Turkiet var den enda som inte såg lika nöjd ut. Fast vad vet jag. Det kanske var kameran som irriterade.

        Hur som helst: misstolka inte avsikterna med detta inlägg, om det nu är möjigt, jag vill inte nedvärdera yrket, jag vill bara beskriva hur olika livsvillkor vi människor har.       

David - hoppas mannen hittar nånstans där han får fortsätta klippa hår           

Jag satt i tågvagn som skulle ta mig till storsyster som i sin utstående mage bär på extraliv. Det är ett märkligt mysterium med runda havande magar och det som gör det märkvärdigt är förstås dessa små livsjuniorer som härbärgerar däri. Vad väntar på andra sidan förlossningen?

      Högljudda mobiltelefonsignaler ger mig anledning att snurra iväg i slingriga tankebryderier och för korta ögonblick lämna människoembryot i magen.

      Jag ogillar mobiltelefoner. För att snabbt ge en bakgrundsbild till den fromma åsikten kan jag nämna att det summa summarum beror på strålningen, illjuden, knappandet och min egen oförmåga (alt. motvilja) att begripa mig på det rent tekniska.

       Ändå har jag en. Ändå har jag en. Ändå har jag en.

       Det förvånar mig en smula och jag formulerar följande för mig själv: varför gör jag mig inte av med den? Efter det formulerar jag följande motivering: kortfattat behåller jag mobiltelefonen för att det i ett mobilsamhälle behövs en. Jag vill kommunicera med mina vänner, som alla har mobiltelefoner, på ett billigt, snabbt och smidigt sätt.

     Och när jag sitter med den motiveringen i huvudet upptäcker jag den slående likheten med det normativa samhället. Vilket jag också ställer mig skeptisk till. På ungefär samma vis som mobiltelefoner har erövrat en plats i var och varannan individs vardag har också andra fenomen, om än av annan karaktär, som t.ex normer växt fram och förankrat sig för att tillslut nå den punkt där det blir till en nödvändighet för att kommunicera med andra. Ni vet klassikern - likheter dras till varandra och pratar inte med andra olikheter.
       Normer internaliseras och blir självklarheter som vi inte reflekterar över. De bara finns, ohindrat och utan förklaringar. Och utan någon form av tanke kring varför man gör som man gör, tycker som man tycker och känner som man känner försvinner, tror jag, en del av kapaciteten till förståelse för människor med andra beteenden, åsikter och känslor. Och klyftor ökar istället för att överbryggas. 
       För vissa människor blir normer aldrig till ett problem. För minoriteter och för människor som inte tillhör det normativa kan det bli stora problem. Som tre exempel bland tusentals kan dessa stå som illustrationer för sådana problem: I vissa länder stenas den som inte tror på monogami ihjäl. I något av de baltiska länderna i somras hånades gay-parader och möttes av spott och spe och våldsamheter. På skolor runt om i Sverige mobbas elever dagligen för att de stammar.

      Hur är det möjligt?  

      Otvivelaktigt är det enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man är "normal" på samma sätt som det är enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man äger en mobiltelefon.        

       Puhh, i fundersamhetens labyrinter är det lätt att irra bort sig. Men en koppling är avklarad. Den andra och sista kopplingen, för att återvända till människoembryot, är den att jag hoppas att när dessa embryon blir utsläppta och växer upp kommer de att kunna leva sina liv precis som de vill.

David - överväger fortfarande att slänga sin mobil till gamarna

Helgen passerade förbi i slumrande stillsamhet och en ny vecka har tagit vid där den gamla slutade. Precis som vanligt. Precis som sig bör när "livet går sin gilla gång."

      Mycket har hänt den senaste tiden. Läser man tidningar finns det alltid notiser och artiklar att reagera på. Det är som om det man läser byter plats med ett antal frågor när man slår ihop tidningen:

      Appropå Mohammed-karikatyrerna börjar man genast formulera frågor om rätten att skämta om vad som helst. Eller om det bör finnas gränser?

      Så tänker man förstås att det borde vara en självklarhet att få publicera bilderna och att muslimer gör hönor av fjädrar. Sedan tänker man kanske några varv till och svaret känns inte lika glasklart. För yttrandefriheten kan ifrågasättas. Och bör ifrågasättas. Speciellt från andra håll. Till exempel kan man fråga sig:

        Hur många muslimer lever inte under en västvärldscensur där varje mening som inte är konformerad riskerar att bura in nån, stämplad som terrorist? Finns det något farligare än en man med stort mörkt skägg från en annan kultur med en annan religiös livsåskådning och som inte sympatiserar med socialdemokraterna/moderaterna? (Svar: Ja, det skulle vara om han röstade på fp. Vilket är en helt annan historia.)

        Vilka regeringar registerar inte avvikande åsikter i hemliga register? Kan SÄPO kasta första stenen?

        Hur mycket utrymme att yttra sig offentligt/i medierna ges beroende på vilken åsikt som representeras?

         Summan blir att frihet att yttra vad man vill finns, bara man yttrar sig i parallell linje med den styrande massan. Ty ingen ska sticka ut. Ibland får jag för mig att demokratin är den perferkta masken att gömma sig bakom när maskeraden är på väg att spåra ur.

          För huvudtaget leder resonemnaget till ur-formen av frihet. När allt kommer omkring; vad är frihet? kan frihet finnas på sådant sätt?

David - 76 mil ifrån en äppelhög han tycker om mer än något annat

Låter mina för dagen onda ögon stirra ut över blank dataskärm. Det är alltid så det börjar, det är alltid så det är. Tomrum att fylla: En skärm. En timme. En vardag. Och så vidare.

     Onda ögon. Vad avses?

     Jag befinner mig mentalt på upptrampad krigsstig (ett ord som för övrigt ligger bättre i mun om man slänger sig med det mer internationellt gångbara engelska uttrycket). Har tusen fula ord, kanske mer, att använda i halvmesyrigt svenssonaktigt försök till fruktlös attack mot en av Sveriges mest ofunktionella institutioner. 

       Arbetsförmedlingen.

       Det är ingen idé att hymla. Jag är arbetslös. Min vrede över den situation jag nu befinner mig i riktas uteslutande mot en apparat jag vet inte lyssnar, inte hör, inte bryr sig. Jag är för hänsynsfull och för feg för annat.

       Det är bäst att ta det från början och omvandla nutid till dåtid. Kanske att det var i vårigt mars. Jag minns aldrig datum och detaljer. Troligtvis av den anledning att jag tycker det är ovidkommande. Eller kanske för att släta över mitt dåliga minne. Vilket som:

        Ett fåtal marsdagar hade förflutit och jag ville fortfarande inte gå till arbetsförmedlingen. Det vore att erkänna sig besegrad. Jag hade läst mina år på universitetet och tagit min examen och trodde naivt på en snabb fullträff. Tillslut tänkte jag att det kanske är bäst att skriva in sig ändå.

       Jag gick in i lokalen och möttes av en livlös kvinna. Grå. Så gråhårig att hon hade kunnat arbeta som färgskalan grå hos den lokala målerifirman. Det sista hon förmedlade var hopp om jobb. Snarare förmedlade hon en känsla av att livet är kort. Jävligt kort. Hon personifierade livets ände.

        Ansikte mot ansikte med Döden själv började vi föra en diskussion om arbete. Förstå absurditeten! Jag sa att jag ville jobba som kurator. Hon frågade om jag kunde tänka mig jobba som förskollärare. Jag sa att jag ville bo i mellersta Sverige. Hon tipsade om ett jobb i Kiruna. Förmodligen i nån gruva.

        För övrigt snöade det i Kiruna i slutet av Augusti.

        Hon undrade om hon skulle skicka in en ansökan å mina vägnar.

        Var det en kuggfråga?

        Jag sa att jag helst inte ville flytta. Att jag trivs bra i Sveriges mellangärde. Då följde en harang med argument om hur det gäller att vara öppen för alla jobbmöjligheter. Ville jag kanske inte jobba?

         Jo, men.. fan, okej då, skicka iväg ansökan.

         Sen dess har jag inte visat mig på arbetsförmedlingen. Sökt på egen hand. Skrivit in mig på rekryteringssajter. Sommarjobbat.

          Och nu är jag där igen. Med nya tomrum att fylla.

David - undviker pannlampa

    40 sidor.   

    Längre hinner jag inte innan trycket över bröstet infinner sig. Författarinnan, med sin gripande verklighetsskildring, har medvetet lindat den röda tråden runt hårlöst bröstparti och drar åt utav bara helvete.

      Jag kan omöjligt parera.

      Försöker lägga undan boken, och det är inga svårigheter, men trycket går inte att lägga undan på samma sätt. Känslor går inte att tygla hur intellektuell man än försöker ge sken av att vara. Vad är rationalitet när en jordbävning går lös i kroppen?

       Jag vet inte vad jag ska skriva mitt under pågående skalv för att ge en uppfattning om vad det är som gör att det trycker. Det är som alltid när man vill berätta något särskilt: Hur ska och kan jag förklara det som sker just precis nu i mitt liv för att göra det rättvisa?

        För det jag upplever här och nu förstås endast när det ställs mot hela det liv jag har levt. Varenda bildruta. Varenda sekvens. Det jag upplever förstås endast mot de erfarenheter, historier, visioner, ideal, värderingar och allt annat jag har mött. Jag är stöpt i den formen som nu gör att min upplevelse skapar det emotionella hela-havet-stormar inombords.

          Boken.

         Den heter "Priset på ett barn" och är skriven av Marie-France Botte med hjälp av Jean-Paul Mari. Utgångspunkten är någonstans i helvetet. Om man nu tror på helvetet. Eller förresten, oavsett om man tror på himmel och helvete eller inte, tror jag att man har en förståelse för begreppet. "Priset på ett barn" handlar om barnsexhandeln. Om människan. Om vad vi väljer att göra och vad vi väljer att inte göra.

        40 sidor.

        Jag hinner läsa om hur författarinnan tillsammans med en tolk möter en liten tanig 8-årig flicka. De har utgett sig för att vilja "ha det trevligt", tänk att det bakom de orden för vissa döljer sig ett utnyttjande och förgripande på slavande småbarn, och efter en betalning på en handfull dollars får hon in en flicka på rummet.

       Flickan tar vant av sig kläderna utan ett ord och lägger sig naken på sängen. Rörelserna är så invanda att det ser mekaniskt ut och det är kanske inte konstigt när man tvingas till flera kunder om dagen. När Marie-France med hjälp av sin tolk förklarar var hon kommer ifrån spricker fasaden och flickan börja gråta hejdlöst och mellan hulkningarna säger hon att hon är hungrig.

         Marie-France bestämmer sig för att försöka hjälpa flickan. Enda sättet är att köpa loss henne, vilket är emot hjälporganisationens policy.    

        Vem kan förebrå henne?

         Tillsammans med tolken tömmer hon fickorna och får ihop 2000 dollar. Tveksam på om det räcker för att köpa ett människoliv går hon till den hallick som tillhör organiserad brottslighet för att göra upp affären.

         800 dollar, det är allt som krävs.

         För den summan får du en 8-årig flicka i handen som ingen någonsin kommer fråga efter. Du får ett människoliv att göra vad du vill med. Marie-France befriar, men vad andra köpare gör med sina nyinförskaffade småbarn är det som gnager.

        40 sidor.

        Jag hinner läsa om hur Marie-Frances första möte med barnhandeln skedde vid ett flyktingläger. Ett flyktingläger är inhägnad, trängsel, tält, provisoriska lösningar, övervakning, sjukdom, övergrepp och annat som människor står ut med för de har det värre på andra sidan stängslet. Många försvinner spårlöst från lägrena. Ibland kommer en buss och plockar upp en grupp människor som aldrig återses. Från bussen kastas papperslappar ut med personnummer så att någon ska kunna säga till anhöriga, till myndigheter, till fredsobservatörer, till FN, till omvärlden vem det är som försvinner. Barn är inte förskonade.

        Marie-Frances får i uppgift att identifiera och välja ut 80 föräldralösa barn som ska bli beviljade visum till ett europeiskt land. Typ Schweiz.

       Så hon reser runt till flyktingläger för att hitta de ensamma barn som är bäst lämpade. Man frågar sig hur det är möjligt att ens prata i termer av "bäst lämpade" när alla barn, och allihopa, är i stort behov av hjälp. Fast kriterier finns vad som avses med orden "bäst lämpade". Det handlar i första hand om de barn som verkar kapabla till god anpassning vid anländandet till det nya landet och som också kan tänkas vara önskvärda i familjehem.  

         De som är i störst behov av hjälp sållas därmed bort. Är du handikappad eller psykiskt ostabil kommer du inte klara passagen. Läs och ta in meningen en gång till och sedan försöker du föreställa dig följande:        

         Den första pojken hon möter är 11 år. Han har bott på flyktinglägret i 7 år tillsammans med sin svårt handikappad mor som svårt traumatiserad har gått in i ett zombieliknande stadium. Systern trampade på en mina på väg till flyktinglägret och fadern blev avrättad framför ögonen på familjen.   

         Därför passar han inte in i kategorin "Bäst lämpade" och får fortsätta bygga på sin ålderdom bakom stängslena, i tälten, bland övergreppen. 

         Jag undrar om han hade blivit vald om mamman vore mer död än vad hon redan är? Eller skulle hans psykiska ohälsa vara ett hinder? 

          Jag berättar för min kärlek om vad jag har läst. Berättar om osynliga hierarkier i flyktingläger, hur det även på botten finns rangordningar som möjliggör eller omöjliggör framtid i andra länder.

        Är det den fattiga bonden som är analfabet och inte kan skriva eller tala särskilt väl som kommer få en ny chans i livet eller är det den vältaliga och läskunniga tjänstemannen? 

         Livet är grymt och det är en svårhanterlig insikt. Hur ska jag bäst handskas med den? Ignorera - vilket är detsamma som självbedrägeri - eller reflektera och stundom dras med ned i eländet? 

      Jag berättar vidare om tankar som har väckts:

       Hur ska man leva på ett vettigt sätt på en annan sida av jordklotet i förhållande till avlägsna hemska problem?

        Ska man med semiarroganta tankar vifta bort det, som man gör med så mycket annat, genom att resonera för sig själv att "vad gör lilla jag för skillnad i det stora hela". När jag hör de orden tänker jag alltid på följande historia:

         En man kommer gående på en strand där det spolas upp tusentals sjöstjärnor för varje våg. En bit fram ser han hur en ung kvinna står och kastar tillbaka sjöstjärna efter sjöstjärna. Det ser hopplöst ut och mannen kan inte låta bli att fråga "vad spelar det för roll det du gör? Det spolas ju upp hundra nya sjöstjärnor för varje du slänger tillbaka". Kvinnan tar upp ännu en strandad sjöstjärna och innan hon kastar den tillbaka i vattnet säger hon "det spelar roll för just den här".

David - verkar som motpol genom att ha kärlek i hjärtat                   

Ottan är kylslagen, det märks att rödgulbrun höst annonseras, bilen är färdigpackad och 76 mil genom landet som definierar ordet avlång väntar.

     Det är fint.

     Jag hoppas alltid få se en älg eller två utmed vägen. Brukar gå i uppfyllelse. Den ultimata förhoppningen är förstås en björn men de är kinkigare. Så svåra att vi bilresenärer kommit överens om att den som först ser en björn belönas med en extra röst i alla kommande ö-råd. Vilket alltså betyder att man får sista ordet i alla diskussioner och det är förstås odiskutabelt.

      Det är stort.

      Ville mest säga att jag ska åka bort nu. På rekreation.

      Det är skönt.

David - återkommer

Jag kliver in i min väns nya lägenhet.

     Har bara sett den en gång förut; vet att planlösningen är grym, vet att sovrummet är originellt och jag vet sånt man vet när man har sett en lägenhet en gång tidigare.

     Jag går in genom ytterdörren och gör en snabb runda: spanar in, nickar på huvudet och konstaterar att han har gjort ett kap. Lägenheten är lika fin som jag minns den. Det är väl ungefär dit vi kommer.

     - För fan, ser du inte min nya teve!, ord som yttras med glimten i ögat.

      För vårat rödgula vänskapsband är utrullat ända tillbaka till sjuårigt 1989 eller annat vagt årtal däromkring och han visste att jag skulle missa teven och det är inga konstigheter.

      När han nämner den ser jag den: en 40-tums teve som tar sin plats. Svart och ståtlig. Óch när jag ser tänker jag att man egentligen inte kan missa den. Men jag lyckas. Eller misslyckas.

      Det är skitsamma.

      Han vet att jag missar den. Jag ser den helt enkelt inte. Men jag hoppas att han vet att jag ser allt det andra.

     Jag ser hur kärleksfulla ögon talar till lika kärleksfulla kvinnoögon. Och jag unnar honom varje uns och vill att hans bröst ska vara fyllt med tusentals av såna unsar. 

     Ser hur känsliga handleder fortfarande vrider bandyklubbor i precis rätt vinkel för att avlägsna ett millimeterpass på förvånade blad.

      Ser hur den mannen växer och växer av klokhet och år och jag trivs i närvaron. Trivs med att veta att jag ska fortsätta få vara med.

      Ta del.

      Missa.

      Se.

Hinner inte skriva mer. Ska på match.

Igår befann jag mig bland födelsedagsbarn, vinglas, grabbiga grabbar och musik som inte föll mig på läppen.

    Det var fest.

    Min kropp var dekorerad med parfymstänk, glada miner och rutiga knästrumpor. Jag hade vacker dam vid min sida och andades förväntansfull stämning. Det är som om en massa människors glädje trycks ihop så kompakt i ett rum att man nästan kan klättra upp på den. Sådana tillfällen är som en slags själslig medicin.

     Lekar arrangerades och oblyga karlar och kvinnor lekte efter bästa förmåga.

     Drinkar och öl dracks och oblyga karlar och kvinnor blev än mindre oblyga. Vissa tyckte det var trevligt och andra tyckte det var mindre trevligt. Ni vet, som stora fester brukar vara med andra ord.

     Och som en fotnot till fester och alkoholdrickande skulle jag på någon framtida fest vilja slippa uppleva att den som väljer att inte dricka alkohol blir ifrågasatt. För följande dialog har hörts på varenda festtillfälle jag varit på sedan urminnestider:

       - Dricker du inte?

       - Nej...

       - ? ? ?

       - Jag kör.

       Den nyktre måste alltid motivera sitt val. Aldrig tvärtom.

       - Så du dricker?

       - Ja...

       - ? ? ?

       - ?

David - lätt bakis