Senaste inläggen

Av David - 17 oktober 2007 10:18

Först läser jag igenom hela domstolsutlåtandet på aftonbladets nätupplaga. Stureplansprofilerna är brottslingar står det svart på vitt och det är med andra ord offciellt nu. Jag är nöjd att tingsrättslinje faller och att det blir fällande dom för grov våldtäkt. Nöjd är på sin höjd vad jag har kapacitet till att vara. Vad mer kan man känna? För tjejen är det självklart en första upprättelse, kanske den enda hon kommer få. Hon är trodd. Samhället ställer sig bakom hennes berättelse: "vi tror dig när du säger att du har blivit våldtagen".

    Lite senare på kvällen spelas samtalet till larmcentralen upp på nyhetskanal. Jag ligger i bäddsoffa och hör "Jag har blivit våldtagen". När trumhinnan snappar upp smyger sig andra känslor in bland nöjdheten. Tur är väl det. En del hävdar ju att det är farligt att vara nöjd. Och jag är beredd att hålla med. Förhoppningsvis blir det ingen överklagan, utan straffet utdelas och fallet är uppklarat.

    Men kampen kvarstår. Alltid. För alla andra vars historier jag minns.

    Kan inte glömma de innan ögonlocksfall, andning blir tung och REM-sömn intas. Minns en ung tjej som somnade på en fest och vaknade med trasig flaska i blödande underliv. Killkompisarna som "skojade" tog hennes oskuld och hennes förmåga att få barn i framtiden. Minns en annan 13 årig tjej som var kär i en äldre kille som tog tillfället i akt och utnyttjade kärlek genom att låta alla hans kompisar ligga med henne. Brutalt. När hon inte längre ville fick hon fick känna kallt sågblad över ryggen. De skulle såga itu henne om hon inte fortsatte. Minns en annan tjej som blev kallad kryckan i skolan för att hon blivit våldtagen med en krycka. Först fysiskt våldtagen, sedan psykiskt våldtagen i skolan varje dag i ett helt läsår.

     Den gemensamma nämnaren är att ingen blev fälld.

     Kanske att jag strör salt. Kanske är jag lite för mycket av en puhig-åsna. Fast kanske är det viktigt att ta med sig energi från domen, och inte nöja sig, för att fortsätta fajten mot mäns våld mot kvinnor i alla former. Och det kan man göra på alla nivåer. Med en tillsägning i det lilla vardagsrummet när nån glömmer bort människors lika värde eller i det stora när en  hovrätt ändrar ett tingsrättsbeslut.

      Som ni förstår av ovan stycke menar jag att mäns våld mot kvinnor är av socialt konstruerad karaktär och därför också möjlig att omkonstruera. Ty vore det enkom så att mäns och kvinnor skillnader berodde på biologiska förklaringar skulle vi vara tvungna att kapitulera för våldet. Biologi, människans uppbyggnad, kan man inte ändra och slagen och sparkarna och våldtäkterna blir då till grymheter vi inte kan försvara oss emot.

     Jag vägrar tro på den förklaringen. Därför vill jag inte glömma de andra.       


Läs gärna tidigare länken "Sthlm finest (första epsioden)": http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/06/16/175411-sthlms-finest/


Av David - 16 oktober 2007 11:04

Igår slöts cirkel. Jag vet att det bara är ett talessätt men ändå undrar jag om det verkligen är bra med cirklar som sluts? Med rundgång? Jag har i tio års tid vandrat för att temporärt (tack och lov) landa på utgångspunkt.

   Må hända att jag nu är visare än vad jag var då. Att jag inte har samma kostym. Inte samma vadering.

    Det är inte tiden som har ändrat mig. Jag har ändrat tiden.

    Oavsett förändring var jag tillbaka på ruta ett. Att den rutan är en trång idrottshall stod klart för mig igår när jag tjänstgjorde som idrottslärare på det gymnastikgolv jag själv genomled min initiala pubertet på.

     Idrottslektionerna är inte mycket att orda om. Det var som det har varit i alla tider. Livlig aktivitet blötte golv med svettdroppar medan klasskamrater kom försent med opackade gymnastikväskor och samma dåliga ursäkter jag själv använde för tio år sen.

     Elever är så explicit nyanserade i sitt sätt att vara. Så oskyldigt tydliga. När jag ledde en klass med 8 grabbar som hade elevens val kom vi fram till att alla ville spela bandy. Efter en stund var det en liten kille som tacklade en annan över sargen. No mercy. Han som blev tacklad bakifrån landade på sargen, som rasade längs hela långsidan, och fick givetvis ont och började gråta. Några i klassen började skratta. Högst av alla skrattade killen som utdelade smällen.

     Den råa jargongen kommer av sig när de ser att jag gör skäl för min röda hårfärg. Jag säger att man skrattar väl inte när någon är skadad och har ont med lagom högt tonfall. Då ber killen som skrattade mest belåtet mig om ursäkt. Mig?

      - Vad håller du på med?

      - Ursäkta att jag tacklade han så.

      - Men tror du att det är jag som vill ha en ursäkt? Eller behöver en ursäkt? Det är inte jag som ligger på golvet och har ont.

      Jag klappar tårfylld och ser till att allt är okej. Jo då, han behöver bara vila lite. Tacklingen smittar stämningen. Innebandy är plötsligt inte lika kul längre. Bara för de som inte kan sluta skratta. Så fort kan det gå. Två hundradelar, så kort tid tar det att tackla en klasskamrat.

      Vi spelar vidare ändå. Jag är också med och spelar och när den lilla killen inte kan släppa allt roligt som snurrar i hans huvud och springer runt och gapar hysteriskt dröjer det inte många sekunder innan han ligger på andra sidan sargen.

      Alla skrattar. Han reser sig upp och ler. Och han som fick första smällen meddelar att han nu är redo att vara med och spela igen.

      Efteråt i omklädningsrummet är alla glada. Killen som log kan inte sluta prata med mig. Vill att jag alltid ska vara idrottslärare för honom och hans klass, vill bara berätta att det var en rolig lektion och så ber han mig om ursäkt igen.

      Egentligen var det inte det jag ville skriva om. Eller kanske var det det, omedvetet. Annars skulle inte orden ovan stå kvar. Det fanns nånting i det som hände som gjorde att jag ville återge förloppet. Låt stå!

     Hur som helst var det lärare jag ville orda om.

     En lärarinna, och klassföreståndare, visste att jag vikarierade på skolan och hon hade sökt mig. Innan jag fortsätter bör jag berätta att jag tidigare har sökt en kuratortjänst på skolan. Blev kallad på arb.intervju Föll på mållinjen. Utkonkurrerad av en 30-årig kvinna som hade varit där tidigare. Skitsamma, kontentan jag vill få ut är helt enkelt att de flesta på skolan vet vad jag har för inriktning i livet. Innan jag fortsätter, del 2, bör jag nämna att jag har vikraierat några dagar i den klass som i framtiden avhandlas. Jag känner dess person.

     Så.

     Jag letade upp lärarinna.

     - Hej, hur är läget?

     - Inget vidare faktiskt. Visst jag kan måla upp en fasad och säga att allt är bra. Men nej. Det är inte bra. Jag känner mig helt slut.

      Hon berättar om klass som är stökig och olydig och jobbig och gapig och energitagande. Jag lyssnar. Hon berättar att situationen inte är hållbar. Och på grund av denna anledning måste åtgärder och lösningar upp på tapeten. Hon orkar inte komma på några, hon har fullt sjå med sig själv och att ta sig igenom dagarna. Jag frågar om någon annan har föreslagit lämpliga lösningar. Nja, hon tror inte att det skulle fungera att dela upp klassen i mindre grupper och jobba i mindre smårum, nej, hon tror inte att det funkar att prata med klassen och hon avfärdar en del andra förslag som förmodligen varit aktuella och kvar blir lite hopplöshet och vanmakt och "stackars mig".

     Hon vill ha det så. Det är min starka övertygelse.

     Jag baserar det också på efterföljande kommentar:

     - Jo, jag har tänkt på en sak. Det vore skönt om någon resurs var med under lektionerna. Jag tror inte att det löser något. Mest bara för att ha någon att iaktta ihop med. Observera hur stökigt det är. För en tid sedan hade jag en ung lärarstuderande med mig och det var så skönt att ha någon som såg vad jag såg och var med om det jag var med om. Han höll med mig om att det är en jobbig klass. Oh ja. Jag skulle behöva en sån person.

       Min tolkning: Jag vill ha någon som ser mig. Ser vad jag får stå ut med. Som jag kan gadda ihop mig med efter lektiontimmens slut och snacka om all skit jag får stå ut med. Behöver nån som nickar instämmande och ruskar på huvudet över hur hopplöst det är i klassen. Jag behöver ha en följeslagare till den här cirkeln.

       Min tolkning, vol 2: Skolan behöver en kurator.

       Mitt råd: Bryt cirkeln.


David - funderar i geometriska banor

     


Av David - 14 oktober 2007 16:23

Jag läser soldatord om ett krig som inte längre är ett krig i Irak som inte längre är Irak. Det är ingen sensationell nyhet att civila irakier blir torterade, massakerade, förnedrade i det kraftfulla demokratiska slaget mot terror. Det är bara det att man glömmer bort det när Enköping spelar 1-1 mot Sylvia i superettans viktiga bottenstrid, när idol-Knut gör uttåg från tv-etern och när andra distraherande händelser inträffar. Nästan som vore dessa händelser vardagsgranater i det svenska folkhemmet som man inte längre kallar folkhem som fångar avtrubbade uppmärksamheter. Soldaten Joshua Key skriver var de verkliga granaterna smäller i en värld som aldrig har hört talas om norrköpingssönernas krampaktiga spel eller idol-Knuts sorti.

    Det är söndag och vilodag i de rika delarna av världen.

    I Irak finns inga vilodagar.

    Nattens återkommande raider av amerikansk militär för att lokalisera terrorister har skördat nya offer. En familj vaknade i orossömnen av att en bomb spränger ytterdörren i sjunhundranittiotvå bitar. Örongångarnas dån ebbar inte ut innan feta vapen riktas mot huvuden på samtliga familjemedlemmar. Aggressiva ord av skrämda soldater skriks på främmande språk och när ingen förstår blir det till att prata kroppsspråk.

      Kroppsspråk är ju universellt. Några hårda knytnävssmällar i bröst och huvudhöjd får ner familjeskaran på golvet och stenhårda kängor trycker ner ansiktena och det får alla att på några sekunder lära sig amerikansk texasdialekt.

      Fadern och tre söner i åldern 9-14 avlägsnas snabbt från platsen. De är terrorister. Det är inte som på systembolaget - det finns ingen åldersgräns för att bli terrorist.

      Kvar blir modern och två döttrar. De får stå i ett av rummen övervakade av svarta ögon hos namnlösa vapens mynningar. När modern tittar några milimeter åt sidan bevittnar hon hur hennes enkla hus slåss sönder. Hur knivar roterar i madrasser som aldrig mer kan kallas madrasser, hur teven och radio smäller i golven, hur kylskåpet och frysen skjuts sönder, ja, hon ser hur allting blir till ingenting.

     De främmande männen med snaggade skallar, tuggtobak och adrenalinstinna blickar hittar inga vapen, inga spår av terrorism, i hemmet.

      Det skapar en ännu värre stämning. Mattor rullas ihop och tas ut och eldas upp. Nån hittar familjens livsbesparingar i en plåtburk och stoppar i fickan.

       Under hela tidsförloppet ackompanjerar männen varandra med hetsiga skrik och tillrop. Är det så det går till när terrorn utrotas?

       En av döttrarna släpas iväg av två av soldaterna. Hon kan inte stå upp när hon kommer tillbaka, de drar henne oömt i lelösa armar och lägger henne i en hög framför moderns fötter. Är det så man förhör terrorister?

       Sedan samlar alla ihop sig och åker därifrån. Mot nya angrepp mot terrorn.

       Kvar blir?


Av David - 12 oktober 2007 10:21

Blev idag väckt av en telefonsamtalande rektor, från en skola där jag tidigare i somras sökte tjänsten som kurator. Nu undrade han om jag eventuellt kunde ta ett idrottslärarvikariat från och med måndag. Hårt som en Rocky Marciano uppercut kände jag att hur ogärna jag än vill springa runt i idrottshall kan jag inte heller gå runt sysslolös.

   Han ska återkomma på måndag.

   Hoppas chefen från det andra jobbet ringer snart och informerar om jag var vassast på arb.intervjun eller inte. Just nu är det min enda vettiga utväg från idrotthallen.

    Igår var jag och fikade på stans största galleria med trevligt sällskap. Där lade vi märket till människor runt omkring och varandra. Och summan av observerandet blev att de allra flesta av oss har en drös med underligheter för sig. T ex gick två män med paraply inomhus. Så när jag kom hem försökte jag tänka på några av mina egna märkliga förehavanden:

     1) När jag fikar micrar jag alltid chockladbollar för att få de mjukare och godare.

      2) Jag brukar stundom dansa breakdance utan att kunna dansa breakdance = låtsasthug? Nja, skulle snarare beskriva det som ett parodinummer på min oförmåga.

     3) Att be om en vägbeskrivning av mig är fullkomligt meningslöst då jag aldrig har lyckats lotsa någon till rätt adress. Det gäller andra områden också, jag har en spretig tendens att komma på andra förklaringar mitt i förklaringen.

      4) Jag är rädd för duvor som strövar på gator och torg och t-central. Får en obehaglig rysning längs ryggraden varje gång jag ser dessa fredens symboler. Tror att de ska attackera min hälsena. Det medför att jag går omvägar vid möten.

      5) Är rädd för igelkottar också. Igelkottar och fåglar (speciellt duvor som sagt) toppar listan över de djur/insekter/kryp som genererar mest obehagskänslor i mig.

      Efter att ha light-rannsakat mig själv kan jag inte låta bli att undra vad andra människor har för lustigheter/egenheter för sig?



Av David - 11 oktober 2007 10:27

Sedan jag blev morbror den 21 september har tidsdrivandet konkretiserats. Nu ser jag dagar som efter deras varande sätts till ett människolivs växande på längd, bredd och ålder. Förut kändes det som om tiden försvann allt eftersom sekunder, minuter och timmar passerade medan det nu ter sig som att den är kretsloppsevig. Den försvinner inte. Efter passage går den raka vägen till honom. Sätter sig i honom. I alla oss.

    Eller blandar jag ihop tid med någonting annat som ett litet barn representerar?

    Slut på intro.

    I måndags var jag på tretimmars föreläsning. "Våga vara bäst" var rubriken som psykolog Jörgen Oom levererade under. Jag gillade de största delarna av hans talande. En luddig kommentar och möjligen en invändning, som man inte behöver lägga för stor vikt vid - jag nämner den mest för egen skull -, är att det är en svår balansgång mellan att tro på den egna inneboende kraften hos människor och bli politiskt blåliberal. Jag snubblar ofrivilligt omkring där själv emellanåt.

    Det jag benämner förhållningssätt kallade Jörgen Oom för RMI (rätt mental inställning). Båda baseras på antagandet att det inte finns någon verklighet, bara vårat eget synsätt på (vad vi tror är) verkligheten. Anammar man det perspektivet betyder det också att man gör sig själv till ansvarig över sitt eget liv. Vilket naturligtvis låter som världens mest basala självklarhet. Hela den här bloggen existerar dock utifrån det faktum att jag tror att så otaligt många inte gör det. Självklarheten är skenbar. Folk vardagsemigrerar.

     För det krävs endast enkel matematik för att fastslå att den som själv styr också får ta fullt ansvar för navigationen. Slutresultatet: det här är jag. I alla lägen; när man går på grund, när man inte ser isberg i tid eller vad det nu kan röra sig om.

      Köper du konceptet frånsäger du dig i princip rätten att skylla på andra, är du villig att göra det?

      Kör du på grund får du fixa det.

      Kör du på isberget får du fixa det.

      Är du inte nöjd med jobbet får du fixa det.

      Är du utbränd får du fixa det.

      Är du inte nöjd med förhållandet får du fixa det.

      Jag tror som jag skrev att många hellre skyller på arbetskamrater, ledningen, partnern eller faster Ingrid, 92 år, än att själva ta fullaste ansvar för tillvaron. I saklig mening behöver det inte vara fel och då avser jag t ex att förhållandet går på sparlåga. Fast att skylla det på partnern eller mycket arbetstid eller för lite tid för varandra är en verklighetsflykt. Är du inte nöjd så se till att bli det: prioritera annorlunda, gör annorlunda, var medveten. Det är betungande att vara chef över Jaget men ger i gengäld också mer kraft i andra änden. Lite åt "with great power comes great responsibilty" hållet.

      Tanken låter enkel. Praktiken är svårare. På ansvarsköpet kommer också några ofrånkomliga doser med ångest. Val är utmaningar och utmaningar skapar tvivel. Kan jag? orkar jag? Vill jag? Ska jag? Borde jag? Är det rätt?

      Att välja, som man alltid måste, som ansvarig utgivare av sig själv har den existentialistiska filosofen Sören Kierkegaard beskrivit träffsäkert:

       "Gift dig och du ångrar det. Gift dig icke, du ångrar det också. Gift dig eller gift dig icke, du kommer att ångra bådadera. Antingen du gifter dig eller icke gifter dig, kommer du att ångra bådadera. Skratta åt världens dårskap, du kommer att ångra det. Gråt åt den, du kommer att ångra det också. Skratta eller gråt åt världens dårskap, och du kommer att ångra bådadera. Antingen du skrattar eller gråter åt världens dårskap kommer du ångra bådadera. Tro på en flicka och du kommer ångra det. Tro henne icke, och du kommer ångra det också. Tro eller tro icke på en flicka och du kommer att ångra bådadera. Antingen du tror eller icke tror på en flicka kommer du att ångra bådadera. Häng dig och du kommer ångra dig. Häng dig icke, och du kommer ångra det också..."

       Summan av detta, som Kierkegaard kallade all levnadsvisdom, är att man måste lära sig att hantera sig själv, sin ångest över varandet, för att kunna ta fullaste ansvar över sina val, sin tillvaro och sig själv.

       Lite för mycket dysterhet för att avsluta med ovanstående slag för ångesten. Så jag knyter ihop säcken med Robin Willimas ord i filmen Döda poeters sällskap:

"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for.

     To quote from Whitman, "O me! O life!... of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless--of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life?

      Answer. That you are here - that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse."

      That the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?"

      


För mer Jörgen Oom se:  http://www.peakmotivation.com/

  

Av David - 9 oktober 2007 15:12

Jag skrev igår om en bok jag läste på gammal tid. Idag på ny tid, någonstans kring lunchtid, skummade jag igenom skvallrigt Aftonblad och där stod det att läsa om en bok kallad "En desertörs bekännelse" som jag fastnade för direkt och cyklade därför per omgående in till stan och inhandlade ett färskt exemplar.

    Den läsningen kommer säkerligen, att döma av artikeln, ge underlag till tesen att det finns många terrorister som maskerar sig i soldatuniform. Eller kanske föds, formas, i militärgrönt tyg med flagga på ärm och officerskrik i örat. Tesen underbyggs av tanken att där en schablonbild representerar ett begrepp, terrorism i detta fall, kan omöjligt en hel sanningen finnas. En ståndpunkt jag tidigare har fått försvara. Jag hävdar fortfarande att statsterrorism också bör inkluderas i terrorismbegreppet.

     Ett ämne att återkomma till. För jag har annat i huvudet.

     Idag var det löst prat om att chefen på jobbet där jag i förra veckan blev arb.intervjuad skulle höra av sig. Jag har inget hört. Så när jag cyklade in till centrum för att spendera pengar funderade jag i banor som: om han inte har hört av sig än, är det ett dåligt tecken? Fast sen rationaliserade jag en kort sekvens av mitt liv och kom fram till att det inte finns några sådana tecken. Att försöka tolka eller tyda tecken är bara tidsslöseri:

    Han har inte ringt än.

    Det kan betyda någonting men det kan också vara utan betydelse. Jag kan omöjligt på egen hand avgöra det. Är det då värt att försöka, att ödsla energi, att tänka på det, att oroas? Nej, summerade jag ihop det.

    Jag började tänka på annat.

     En gammal god vän? Fortfarande en god vän?

     Jag och mina vänner är i den åldern då saker händer. Navelsträngar blir klippta, trädgårdsmattor likaså, arbetsbördan blir större, äktenskap ingås och vuxenpoängen är mer än ihopsamlade. En och annan byter stad också, lägger väldiga landskap emellan oss. Och vore det bara geografiskt skulle det inte vara något problem.
       Ingeting är som förr, på gott och ont. Sandlådan är ödsligt tom, barbiedockorna är på vinden och hockeyspelet är trasigt. Just de grejerna kanske inte spelar någon roll längre. Men det är annorlunda när telefonen slutar ringa, när tagandet rubbar balansen i förhållandet till givandet och när inbjudningarna avtar och inbjudningar i andra riktningen avböjs.

      Jag kanske övderdriver i förtidig sorg över borttynande vänskap. Kanske tolkar jag tecken, när tecknen bara vill vara tecken och inte bli tydda.

        Jag vet inte.

       Jag har inte sett min vän på några månader. Hörts nån enstaka gång per telefon och SMS. Bl a följande SMS - dialog:

        Han. "Jag jobbar mycket nu. Kan inte komma ner på ett tag. Hör av mig när jag är i stan."

       Jag. "Okej. Låter bra. Jobba inte ihjäl dig. Eller jo fan gör det. Kan du börja gå hos mig sen."

       Han. "Hur känns det? Att tjäna pengar på att folk mår dåligt?"

       Jag. "Jag kommer tjäna pengar på att få folk att må bättre. Jävla skillnad. Puss"

        Så för nån dag sedan står han på torget. Jag går fram och vi hälsar stora Hej till varandra. Jag är glad över att ses, en känsla som blandas ut med en skavande smula besvikelse över att vi inte har setts tidigare. Över min ovetskap om hans besök.

       Vänskap är ovillkorlig. Jo, jag håller med, men det finns grundläggande förutsättningar för vänskap som gör den fortlevande. Den kan inte leva av sig själv. Det krävs någon slags ansträgning. Ett bidragande.

        Vi ses om nån dag, säger han. Kanske lunch på tisdag? Fast jag jobbar rätt mycket så det kan bli sent.

        Jag är flexibel, säger jag.

        Idag är det tisdag. Jag väntade till 14 med kurrande mage och önskade att det inte fanns några tecken att fundera kring, bara en sandlåda att leka i.

        En gammal god vän? Fortfarande en god vän?


Av David - 8 oktober 2007 10:30

Överpackad möbelkartong står på övervåning i det vi barn kallar asylrummet i mitt föräldrahem. Den förre detta bananfraktarlådan vittnar om att nästan 3 års samboskap ofrivilligt har ett uppehåll. Vi räknar ner 1 långt år tillsammans på skilda håll för bortom den tidsramen väntar varandras närvarande. Det är jobbigt. Fast vad som är jobbigt är förstås relativt.

        Kartongen. Den är fylld av böcker. Och genom böckerna är den också fylld av upplevelser, känslor, tankar, minnen och allt som kan tänkas medfölja.

        En bok som ligger med omslaget på en liten svartvit flicka uppåt fångar uppmärksamhet. Jag minns direkt. Skulle det kunna vara på något annat sätt när jag aldrig kommer glömma?

        Jag minns att jag först läste om boken i dags- och kvällstidningarna. I alla recensioner i alla tidningar jag bläddrade i stod det nånting. De skrev nått om att boken var tusen taggar rätt in i välmående. Eller det är i varje fall så jag skulle beskriva den. För författarinnan beskrev rakt uppochned om sin uppväxt och sitt liv. Om hur hon från småbarnsålder blev sexuellt utnyttjad, våldtagen, psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag har för mig att hon var 18-19 år när boken kom för nått år sen.

        Jag minns att jag tänkte att om läsaren får tusen taggar instuckna i sig av att bara läsa hur många taggar måste då inte hon ha upplevt?

         Köpte boken.

         Läste boken. Med klumpar överallt, en ensam tår på pösig kind och ett hjärta som kapitulerat för ännu ett offer för människans obarmhärtighet.

          Livets grymhet tar sig många uttryck och hennes erfarenheter gestaltade i lyrikform är ett exempel och boken är värd att läsa, att ta till sig. Inte för att man har en fakirisk dragning utan mer för att någon som har levt ett helvete förtjänar lyhördhetens och ödmjukhetens mjukgörande effekter.

          Så här står det att läsa på bokens insida:

          "Fialiten har en kniv som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller soc-tanterna frågar. Inte om mamma, inte om pappa eller hans polare, ingenting som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige. Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara den största tryggheten är den värsta fienden. Utan mellanväggar utsätter Sofia Rapp Johansson oss för det lilla skyddlösa barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld."


Jag tänkte återge ett kort utdrag ur Sofia Rapp Johanssons "Silverfisken", någon gång kring hennes födelsedag som fyra- eller femåring, och varnar för obehag och taggar i välmåendet. Rekomenderar därför bara att läsa vidare om du själv är kapabel att dra ut taggar.


"...Jag sitter i pappas knä med

 mina skära knästrumpor

 pappas kusin är här och kollar mej i rumpan

 dom säjer

 jag har någonting som är fel där

 någonting är inte som det ska här

 med kameror och röda och skära strumpor

 med tobak och skedar

 döden som slevar


 Jag känner andan rinna ur mej och

 hopplösheten som slår till

 dom slutar inte fast jag inte vill


 Jag hör filmkameran som surrar

 jag hör klirret från kalla instrument upphetsade mansröster

 jag hör min mus som springer in i råtthålet och gömmer sej

 silverfisken tröstar


 Jag har en luva över ögonen

 för att slippa se

 säjer pappa

 det gör nog lite mindre ont då

 lilla gumman säjer han

 och smeker mej över kinden


 Den gula vaselinburken står på golvet intill

 jag säjer att jag inte vill

 och då drämmer han till

 det kalla golvet blir genast mjukt och luddigt

 den röda luvan blir också suddig


 Någonting varmt och hårt

 någonting stort och svårt

 pressas in mellan mina lår

 jag börjar gråta för det svider så

 pappa lägger en hand för min mun

 och säjer åt mig att vara tyst en stund

 jag får svårt att andas jag börjar domna bort

 jag förvandlas till drömsk och fort


 Jag hör hur någon försiktigt viskar

 det är silverfisken som står och diskar..."


David - taggig

Av David - 4 oktober 2007 16:48

Kanske kommer jag snart att vara arbetsfast och inte längre vara lös från arbete. Igår spenderade jag nämligen två timmar med att träffa människor som jag skulle få att fatta tycke för mig. Se potential och arbetskraft i den manliga kostymen jag oundvikligen bär runt på. Den är för övrigt en kombo av blek, fräknig och rödlätt. Arbetsintervjun gick bra. Bra på så sätt att jag var jag. Vilket låter som en självklarhet, fast missta inte ljuden med verkligheten. Ibland blir människor främlingar till sina egna Jag i ovana sammanhang.

     När jag är arbetslös finns tid över till annat. Läsa. Böcker. Tidningar. Och annat.

     I lördags läste jag en ledare i Sörmlands nyheter om rättegången mot Stureplansprofilerna. Den som vill kan själv läsa den här: http://www.sn.se/parser.php?sect1=117§2=175&id=178977  

      Visst stödjer jag den demokratiska devisen att hellre fria än fälla som skribent Sanna Rayman framhävdar. Våldtäktsfall är otvivelaktigen svåra att handskas med. Hur bevisar man en våldtäkt om andra parten hävdar att det handlade om sex? Att bevisningen är avgörande för att oskyldiga ska förbli oskyldiga är tydlig. Så. Ja, klart jag backar upp hennes "hellre fria".

       Det som stör mig med texten är hennes argumentation. Hur hon lägger över skulden för det som hände på tjejen:

        "Problematiken i Stureplans­målet ­består i att kvinnan redan tidigare haft ­dominant sex med våldsinslag med de två männen".

        Okej. Med några lätta tangentnedslag gör Sanna Rayman kvinnan till problemet. Vilket redan allt för många gör. Klädsel, alkoholmängd, tidigare sexuell erfarenhet och andra liknande faktorer hos kvinnan spelar för stor roll. Hennes blåmärken, hennes smärta, hennes värk, hennes sönderslagna tillvaro har hon alltså själv åstadkommit. Hon har sig själv att skylla. Ty har man knullat med någon tidigare spelar inte ett Nej någon roll.

         Så när tjejen låg där och inte ville ha en fjärrkontroll inuti sin kropp spelade det liksom ingen roll. Hon hade haft sex förut. Hon hade sex nu. Sanna Rayman säger att då är det försent..

         Jag hävdar motsatsen varje dag i veckan.

         Ett nej är ett nej är ett nej är ett nej.

         "Problemet är att hon har haft sex med männen tidigare". Jag är nära att stycka sönder den meningen, så ogenomtänkt är den. Med den meningen ställer sig Rayman bakom den vanligaste formen av våldtäkter: de i det egna hemmet. Av den egna maken. Av hustrumisshandlaren. Av ex-maken. De har ju haft sex förut. Då vill man alltså per automatik alltid? Eller hur har hon resonerat? Jag begriper inte.

      "Vid förhöret med henne i hov­rätten häromdagen antydde hon dock att denna variant av sex inte så mycket var hennes egen läggning, hon 'gjorde det för att göra dem nöjda och för att tillfredsställa dem, aldrig mig'.Det är sorgligt att höra. En ung kvinna har av en eller annan anledning gått emot sig själv och gjort saker hon inte velat – flera gånger om".

        Sorgligt? Ja. Men också en ganska vanlig bild i många människors liv. Kanske inte i den utsträckningen eller med den typen av dominant sex. Alla är vi olika. I sexuella sammanhang handlar det oftast om att tillfredställa varandra och ibland gör man avkall på den egna viljan, de egna önskningarna, för att gå sin partner(s) till mötes.

          Och varför vänder vi inte på resonemanget? Måste alltid kvinnan ifrågasättas; varför gjorde hon si eller varför gjorde hon så. Männen då?

          Om männens sexualitet är så dominerande, med så mycket våldsinslag, varför kan vi då inte säga att linjen onekligen är hårfin till att köra över den underkastade?

         "Det är omöjligt för oss att säga säkert om killarna visste att just den här gången ville tjejen inte ha den här sortens sex".

         Det är omöjligt för oss att säga säkert om tjejen visste att just den här gången ville männen ta det ett steg längre. Hon säger i efterhand att hon inte ville ha den sortens sex. Att hon sa Nej. Att hon grät. Att hon hade ont. Om det stämmer (även om det inte håller i rätten) borde väl männen ha förstått de signalerna?

         Det jag verkligen ogillar i fallet är kvinnosynen. Och när den fortsätter spridas i tidningarna blir man än mer upprörd. Sanna Rayman avslutar iskallt:

           "Störst insats för tjejen hade demon­stranterna utanför Stockholms tingsrätt därför gjort om de till exempel samlade ihop pengar så att tjejen fick råd med riktigt bra terapi".

          

Tidigare inlägg på denna blogg om stureplansfallet går att läsa på följande adresser:

Från 24/8, Drinkluder och drinktorskar;

http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/08/24/245721-drinkluder-och-drinktorskar/

Från 6/8, Våldtagen;

http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/08/06/224118-valdtagen/


Ovido - Quiz & Flashcards