Igår lunkade jag in på hamburgekedja där unga stressimmuna människor gör sina första arbetsdagar i sköra liv som tids nog kommer fyllas med "för mycket arbete och för lite fritid". Med min halvlama försiktighet vill jag dock reservera mig föregående menings slutkläm med att motsatsen likväl kan bli den förekommande, lite beroende på hur samhället fortsätter sin utveckling. (Balans mellan motpolerna tycks mig vara av sällsynt natur.)

     Kraftigt sidospår om arbete och gammal framtid som är som räls och det är vi alla levande som är rallarna:

     Dagens situation med ökad arbetslöshet projektanställningar deltid timvikariat kan skapa mer fritid än önskat. Och precis som SVT:s serie "Upp till kamp" illustrerade så lyckat kan man även om man vrider nackmuskler från tv-apparat till riktig verklighet skönja minskad kamplust hos arbetarna. Villkor rättigheter möjligheter blir inte bättre per automatik. 

     Orsaker kan man fundera över, diskutera med vänner om eller bara känna av mellan rader i välskrivna boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. 

    För att i hast nämna några exempel på faktorer: globalisering, kapitalstyrt samhälle, individualisering som gör att kollektivet underordnas, urholkning av medmänskliga värden - vi tänker mindre på andra o s v. Oavsett multifaktoriell bakgrund är det med smulor av bitterhet man ser färre och färre arbetsgivande män(niskor) styra ställa diktera tolkningsföreträda över fler och fler. Några säger var alla andra ska lägga rälsen.     

     Jag stod och tittade på meny. Bakom kassan till höger om mig står en tjej i 20-års åldern och framför henne stod det en östeuropeisk man. Han beställde "six cheeseburgers and two fries" varpå hon slår in hamburgarna men står som ett frågetecken inför det där andra som han sa.

     "Vad sa du mer?"

     "Ehh, Six cheeseburgers and two fries"

     "KARIN!? LOTTA!?"

     Hon ropar med panik i röst på kollegor, pillar under tiden på maskinen lite innan hon tittar på mannen igen, öppnar munnen och fortsätter:

     "Sex cheeseburgare men vad sa du mer?"

     "French fries?"

     "Ehh? ? ?"

     "Pommes"

     "Jaha. Okej, det kommer dröja en stund så om ni sätter er ett tag kommer jag ut med det sen."

     Det var lite vardagskomik i min torsdag. I morse när jag läste DN blev det vardagstragik istället. I Sydafrika har regeringspartiet ANC fått en ny ledare, Jacob Zuma.

      Han var 2006 anklagad för våldtäkt av en kvinna, men se där - han blev frikänd. Zuma förklarade det som hade inträffat ungefär så här: "Hon hade ju kort kjol på sig och när jag tog henne mellan benen kände jag att hon var redo. Och jag kan inte lämna en kvinna i ett sånt tillstånd."     

      Alltid skönt när bra ledare basar över rallarna...

Benen fryser sig kalla bakom mörka jeansen som inte skyddar mot invarderande minusgrader. De två stora hålen vid bakfickan växer sig större och större för varje användning och är på så sätt som trojanska hästar i mina byxor. Jag går med frusna svärande steg från arbetsplats mot liten leksaksbil som ändå är en riktig bil för vuxna barn med körkort i plånboksfack.

     Klockan på bilens instrumentpanel visar 14.50.

     Kylan utanför visar ingen hänsyn.

     Vi slår sönder klockor, det har vi gjort i alla tider, men ingen ger sig på eller rår sig på övermäktiga kölden. Kanske just för att dess karaktär är hänsynslös och det mot alla, utan undantag. Det är samma nedsänkta celsiusantal som träffar alla kategoriserande motsatspar och okategoriserande omotsatspar.

     Radion är på och när klockan slår om till 15 är det ekot och nyhetsläsaren berättar välartikulerat korta notiser om världen som omger oss. Den som är gränsen mellan våra egna kroppar och precis allting annat. Omvärlden är Norge.

     Bilen rullar framåt, närmar sig gröngulrödljus i en korsning, i bakgrunden hör jag den första och enda nyheten som fastnade innan tankar tog vid och blev större större växande om en kvinna nånstans i ett främmande Saudiarabien som blev gruppvåldtagen och åtalad för brott (=hon hade varit i en bil med en man - där våldtäktsmännen hade funnit henne) och straffet utdömdes till 200 piskrapp.

     Parkerar bilen utanför radhus i mellanklassland ganska långt bort från en del problem, närmare till andra, och parkerar mig själv framför dataskärm för att jag vill återge nyheten så korrekt som möjligt - naivt trodde/hoppades jag att jag kanske hade hört lite fel. Söker fakta men finner bara annan misär andra hemskheter annan tortyr andra helveten: 

    På en sida står det att läsa om ytterligare en kvinna, den här gången i pakistan, som blev dömd till en gruppvåldtäkt av 14 män för att hennes 12-åriga bror påståddes ha begått ett brott.     

     På annan nätsida läser jag om gerilla soldater i Sierra Leone som systematiskt amputerar civilbefolkningens armar när stödet inte visas tillräckligt tydligt.

     På annat forum läser jag om kille som hette Riccardo. Gränslösa sparkar tog hans liv och om det finns en fortsättning efter jordelivet undrar jag om man liksom förblir samma person där uppe bland moln flygplan stjärnor som man var här innan Ingmar Bergman-döden spelar schack (och vinner) mot en. Hur känner man annars igen varandra? Om det nu är så att man är samma-lika när man kommer uppåt kan jag inte låta bli att undra om Riccardo skakar av rädsla innan han somnar är lampan tänd om natten håller famnar av godhet om honom är allt ont borta och glömt och han får drömma sina godaste drömmar om naken marilyn monroe om snygga fotbollsmål om skrattande vänskap?

      På annan hemsida läser jag om unga killars dödskjutningar av skolkamrater i USA I Finland.

      Och på näthinnan skriver jag att hela världen är galen och så läser jag det tyst några gånger och sen önskar jag att jag lyssnade på the ark för då skulle jag spela låt på repeat och dansa tills benen fötterna och jag blev varma.

David - slår ett slag för värmen

Trivsam decemberkväll har spenderats i musikfylld kyrka. Där satt jag på bänkrad och fick ståhud eller gåspäls eller vad det nu heter av öronförförande samsjungare. Denna armfjunsresning föranleddes av en allmänt skön känsla av välbehag i kroppsliga skrymslen. Välbehagsgörarna var en klass med estetgymnasister som hade luciaföreställning och vän fick med mig dit och det är jag glad för.

      Ibland ter sig livet lite märkligt (eller om det är vi som ibland gör livet lite märkligt) när enkla skeenden skrivs med svarta bläckbokstäver på kritvitt mentalt pappersark. Ni vet, ett sådant sällsynt tillfälle då man ser saker i tydlighet och inte som oftast i diffust bakhuvud. Jag illustrerar min senaste tydlighet genom att trassla in mig i en pappersboll: mycket nyligen uppmärksammade jag hur lång tids frånvaro kompenserade sitt uteblivande genom komprimerad återhämtning. Jag visste inte att det kunde fungera så självklart - att det som under faser i ålderdomar försvinner kommer dyka upp i tiofaldiga doser i ett senare skede. Fast å andra sidan; varför inte?

      Låt mig nu veckla ut den triviala pappersboll jag ovan skrynklade ihop med onödigt krångel.

      I tisdags hade jag inte sett en enda lucia med anhängande ledvandrande gäng på över tio år. Vid dagens slut har jag bevittnat hela fem luciatåg på två dagar. Varav det sista, det ikväll, ägde rum i samma kyrka som jag senast besökte.

      Den gången var det en god man som begravdes och på ceremonin spelade son med ledsna fingrar gitarr för att hedra honom. Det var vackert sorgligt. Även den gången sträckte armarnas fjun på sig.

       Samma kyrka. Samma armars hårresning. Osamma anledning. Ena gången var det sorgen som höll varje strå som en fanbärare och andra gången var det glädjens händer som tog bestämda grepp.

     Hur som helst är det skönt att känna någonting i allt mer avtrubbad postmodernistisk kropp med jämna mellanrum. Tendenser hintar om atombombsmångfald av intryck som är omöjlig att processa och istället stålsätter människor sig och skapar mindre och mindre respons.

      Kanske kommer inte robotar att byggas utan snarare evolveras.

      Så de där gångerna när ståhudar och gåspälsar framträder och brottar ner trikåklätt förnuft och tar sig ur rationalitetens partäröverläge och vinner på poäng över logiken vill man sätta segernäve i skyn och som Majakovskji förkunna att Jag Lever.

      När var senaste gången du fick gåshud?

Jag skapar uppföljare idag. För igår skrev jag om det som skulle hända idag och mycket riktigt: idag har det hänt.

     Det som hände var att en skara unga killar satte sig samlat runt blåfärgat bord och där luftades tankar åsikter erfarenheter om (ungdoms)våld. 

     Vi som är med i den samtalande gruppen berättar inte för någon utanför gruppen om vad som sägs. Så vilka bilder berättelser och ord som lades upp på bordet kan jag inte delge. Men jag tänkte berätta om designen upplägget strukturen tillvägagångssättet.

     Målsättning och syfte beskrev jag som en gammal bekant igår.

     Efter genomgång av innebörd av fenomenet samtalsgrupp och vilka regler och ramverk som gällde inledde jag med att beskriva några av mina egna erfarenheter av våld. Min historia är inte hemlig - det finns inlägg som avhandlat kommande erfarenheter - så jag sa som det var:

     Om pojken som blev slagen av sina föräldrar.

     Om hundradels sekunder som skiljde liggande mig från sparkar i huvudet.

     Om gammal morfar som får stenar kastade mot sig när han går promenad med stappligt sköra ben.

     Om ännu äldre morfars syster vars man blir omkullkastad av ungdomsgäng på stan och tuppar av dagar efteråt p g a rädslan.

     Om en tunnelbanevagn i Stockholm där rasister först hånar en afrikansk man inför dennes familj och sedan brutalt misshandlar den som försöker ingripa.

     Jag hade kunnat berätta mycket mer för världen är full av våld och jag har ögon att se med, öron att lyssna med, en kropp och ett huvud att försvara när annan människa gör så jag faller på hård uppskrapande asfalt. Ändå fick det räcka. Det är ju lite så man känner överhuvudtaget.  

     Efter mitt givande var eleverna fria att sitta tysta eller skänka meningar till oss andra runt bordet. Ge och ta brukar vara en bra formel. Därefter utgick vi ifrån ett antal frågor och diskuterade olika aspekter och infallsvinklar av våld. Varför vad vem när hur konsekvenser i lilla stora större perspektiv.

     Sen knöts säcken ihop med avslutande tro om att för varje slag man slår, för varje spark man delar ut, för varje bråk man är med i - med betoningen på att även om det sker på skolgård fritidsgård och mellan jämnåriga kompisar - legitimerar man att det är okej att söner & döttrar blir slagna, hustrumisshandlar fortgår, morfädrar får stenar mot sin 92-åriga gestalt o s v.

     Vill vi ha det så?

Kalendrar fylls oavbrutet med överviktiga röda kryss, adventskalenderluckor pillas varsamt upp av små nyfikna barnfingrar, lucior tärnor pepparkaksgubbar och några staffan tränar sånger och parallellt som pinaotoner ljuder försvinner tid utan att blogginlägg blir skrivna. Samma visa om och om igen.

     Jag ska försöka skriva ner några reflektioner de närmsta dagarna.

     Hur som helst väntar imorgon några intressanta spännande nyttiga timmar. Jag ska nämligen ha den första "killgruppen" i den årskurs sexan där jag verkar som socialpedagog/kurator. Tanken med gruppen är att det ska vara ett kontinuerligt inslag i arbetet med klassen. Tillsammans med andra inslag är långsiktiga målet att medvetandegöra väsentliga ting såsom beteenden attityder inställningar konsekvenser.

      Min livsfilosofi har man kunnat läsa om i tidigare inlägg och kortfattat handlar den om värdet i insikten att ens förhållningssätt är avgörande för hur man upplever sin verklighet sin tillvaro sitt liv.

      Rekomendation: välj ett ljust vackert skimmer.

      Jag vill att eleverna ska förstå att det är de själva som bestämmer över sin situation i klassrummet på skolgården i sina liv. 

       Ex: Man kan bli retad av en klasskompis och det man huvudsakligen kan göra är att förhålla sig till det - d v s hur man reagerar/svarar/responderar/upplever retandet.

       Läste flyktigt en bra krönika häromdagen. Den hette nått i stil med "Låt skiten rinna av dig". Den handlade om att ord är ord tills man internaliserar dom - eller vad man ska säga - och orden görs till någonting större och blir upphöjda till vad jag väljer att kalla verklighet. Och den enda som kan göra det är den lyssnande individen. Vilket betyder precis det jag skrev ovan. Således kan man välja att låta skiten/orden rinna av en eller så låter man skiten fastna och går till motangrepp. Kanske med en dansk skalle; avsändaren avslutade med exemplet om Zidane i VM-finalen. Och han skrev ungefär "han lät skiten fastna och jag tror nog att han inte kan glömma den än." 

        Att göra sig själv till ansvarig utgivare av sig själv innebär ett stort ansvarstagande. Eftersom man omges av ständig stimuli måste man ständigt förhålla sig (ta ansvar). Det låter kanske enkelt självklart men är svårt då man aldrig kan skylla ifrån sig om man slår sig för hårlöst bröst och säger "jag styr". Ty om det går dåligt på ett prov, om man missar läxan, om man slår till någon annan elev, om man känner sig oskyldigt utpekad av en lärarkår eller vad det än är så finns inga andra syndabockar än dig själv.

       Många elever jag har träffat föredrar att skylla på skolsystemet, dålig skolledning, taskiga klasskamrater, utpekande lärare och missar att syna den viktigaste spelpjäsen.

        Imorgon är temat: ungdomsvåld.

        Spännande att diskutera infiltrera tankar så frön.

David - behöver sömn

Jag har avnjutit helig sovmorgon. Långsamt öppnade jag tunga ögonlock och såg hur klockan redan hade passerat tidiga timslag och då låg jag bara och andades med blick i taket. Och där - i närliggande framtider - fanns absolut ingenting att skynda till. Ingen skola. Ingen människa. Inget möte. Allt som fanns och fortfarande finns är tomhetens lugn att innesluta sig i.
     Finns det något som för en icke-kristen är närmare kristendomlig frälsning än att försätta både sinne/själ och kropp i fullständig harmoni? Skapas det där ljusskimrande livomvälvande trosuppfattningsavgörande ögonblicket när man motbevisar dualismen genom att nå denna komplicerat enkla förening.

      Förresten, var det så Jesus vandrade på vattnets blanka yta? I en mer metaforisk mening - när han nådde harmoni i sinne och kropp och blev flytande svävande vattenvandrande. Jag vet inte men jag gillar tanken.

      Det jag säger för den som inte orkar läsa om ovanstående stycke är att jag har en skön softardag och gillar precis allting med läget.

      Annat var det kl 16.16 igår.

      Jag satt på Arlanda och väntade på SAS opålitliga flygplan som skulle ta mig till nordligare breddgrader. Ni som befinner er på Sveriges största flygplats då och då vet att det alltid finns en utsvulten armé säljare redo att attackera. Svärmar som moskitos runt avföring - sin egen? Jag tror och tycker det låter logiskt att säljarna är flugorna och avföringen på samma gång. Ytterligare en komplicerat enkel förening.

      Som jag redan skrivit om en gång tidigare på denna blogg och som tidigare rader redan avslöjat är mitt största problem på flygplatsen dessa försäljare. Ändå kan jag inte låta bli att smygfascineras av deras väsen. För mig är säjare som Jedi i Star Wars eller som Hobberna i Sagan om Ringen eller som Alice i underlandet eller som Jultomten. Det är science fiction med fiktiva människor. Skådespelare.

      Och gratis skådespel vill åtminstone jag ta del av så jag brukar slå ihjäl väntande tider på flygplatser genom att sitta och kartlägga beteenden säljtekniker kommentarer.

      Igår satt jag och observerade Jedi och Alice.

      Först var det mest ren irritation som bultade invärtes. Säljarna gick runt och sträckte fram amercian express-folders  med orden varsegod och när någon sällsynt tog emot det i tron att det var någonting man kunde slänga 100 meter bort tvingade Jedi eller Alice dem att komma till ett bord och uppge en massa uppgifter.

      När trettiotvå personer i följd hade passerat med orden nej tack utan att lyssna på supergenerösa erbjudanden med 100 000 bonuspoäng kunde inte säljarna hålla sig utan gjorde sig lustiga över alla nej-sägare. De gjorde miner, imiterade röster och tyckte det var så himla obegripligt konstigt att man inte tog sig tid att lyssna på alla tiders bästa erbjudande.

      Senare, kanske först idag, har irritationen spätts ut något med en gnutta sympatisk ödmjukhet över deras provisionsbaserade yrkestillstånd.

      Jag ser Jedi och Alice och jag ser ingen harmoni ingen frälsning. Det enda jag ser är hur någonting blir sålt men jag har svårt att avgöra exakt vad det är. 

David - tillfällig teolog

Jag har varit spretigare än vanligt i mina snåriga tankar den senaste tiden och har därför inte kunnat uppdatera denna sida som önskat. Kanske att den observante redan noterat och höjt ett fundersamt ögonbryn över detta uteblivande.

     Det här är ingen ursäkt. Det är en förklaring för nyfikna själar med höjda buskiga ögonbryn som noppas 23 gånger för sällan på ett år.

     Den nämnda spretigheten och den fallna önskan är en följd av att jag har påbörjat nytt jobb, har skaffat mig ny handske, och i och med det har jag förberett och ordnat i bästa gulrisiga påskpyssel stilen. Klippt och klistrat med stora mänskliga beståndsdelar för att formulera syften målsättningar tillvägagångssätt. Jag har landat någorlunda.

      Parallellt med mitt människopysslande har jag haft fullt upp på andra gamla seminya idrottslärarjobbet. Planerat lektioner, kikat på omdömen, initiera betygsättning och knepat och knåpat även på den fronten.

      På alla fronter nytt.

      Det är tur att det finns annan läsning. Vanligtvis är det därifrån jag får mina uppslag till egna inlägg. Läser reagerar responderar. Så är det fortfarande men nu har det inte blivit utlopp. Mest mentala upplopp - nån form av bearbetning i huvudet.

       Hur som helst läste jag och nickade instämande till Ronnie Sandahls kolumn på aftonbladet häromdagen: 3/12 "De förstod - men teg". Med vassa iakttagelser lyfte han i den kolumnen fram fegheten hos personalen på arbetsplatsen där löpsedlarnas tv-läkare arbetade, sövde och våldtog. Kollegorna såg anade förstod visste och så vidare men ingrep inte. När allt väl uppdagades steg de fram ur skuggorna och talade ut om vad dem hela tiden hade sett anat förstått vetat och så vidare.

        Är det Svenskt civilkurage när den är uppklädd i sin stiligaste uniform?

Länk för den som har aftonbladet plus: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article1380865.ab?teaser=true

 David - spretar vidare

Helgen och jag har några timmar kvar tills vi vinkar av varandra. Ett tråkigt avsked av en bra helg som jag inledde med att åka tio mil söderut för att i handling visa att jag tycker om en person. Sedan åkte jag tjugo mil norrut för att återigen med handling visa uppskattning för personer jag bryr mig om.

      Jag tror att det är viktigt att göra sånt ibland. Att handla i överensstämmelse med vad man tycker. Visa klargöra och bara finnas där.

      Den senaste tiden har jag noterat många missar på det planet. Människor med goda ideal och värderingar och sund moral och etik och som vet hur livet ska levas i teorin men som aldrig lyfter fingrar för andra eller som inte offrar hårstrån om det inte genererar vinster för den egna personen. Det rimmar inte särskilt väl, att säga tycka värdera föreslå och sen aldrig göra agera handla.

        Förvisso är det inga breaking news att det finns gott om individer av det dåligt rimmande slaget. Ändå kan jag inte låta bli att förundras förvånas förargas varje gång en närstående bara ser till sig själv när det finns så mycket mer att se och begripa.

         Är det våra handlingar som summerar vem vi är?

         Varför innefattar vi inte i så fall våra medmänniskor mer i våra korta liv?

         Idag tänkte jag skriva en klassisk finn fem fel:

         Min vän, min goda vän, som jag har växt upp och ihop med har huvudrollen i det jag ska berätta. Min vän är troende efter ett liv i helvetet. Tron känns naturlig. Han har spruckit upp som en maskros genom nött asfalt och blivit till en fjärran motpol mot hat och obarmhärtigheter och allt annat han fick uthärda som barn.

          En dag ska han skjutsa upp en kompis till storstan huvudstan. Fotnot: båda är av afrikansk härkomst.

          Jag hade aldrig nämnt landstillhörighet etnicitet om jag inte trodde att det spelade en avgörande roll för hans utflykt.

          De två kompisarna spenderar en solstrålande dag strosande i Stockholm. Betar av södermalm gamla stan och kollar kläder köper kebab på valhalla grillen och bidrar till myllrande massrörelse.

          Sen vänder skruttig bil håll och hemfärd börjar.

          Någon enstaka mil innan avfartsskylten mot borta bra hemma ändå bäst ser han en polisbil i backspegeln. Sen kommer en till blåvit bil. Och en till. Han kollar hastighetsmätaren och han kör lagligt och han undrar om det är nått på gång och han kollar längre fram på vägen för att se vad det kan vara. Försöker se någon bil som kör snabbt snett onyktert. Ingeting syns till. Han undrar vem som ska fångas in med långa armar?

          Mördare? Rånare? Smugglare?

          Sirener slås på. En polisbil kör om min goda väns bil och bromsar in, en annan polisbil lägger sig i andra filen och åker upp jäms med och den sista tjutande tutande bilen ligger kvar bakom som ett plåster på john.

            Min vän förvånas chockas kanske är ett bättre ord men behåller lugnet och kör åt sidan. Bromsar. Stänger av bilen. Vapen dras och han och hans kompis får kliva ur fordonet med knäppta händer mot bakhuvudet och om det hade varit en amerikansk bruce willis actionrulle hade poliserna sagt dont you fucking move men nu i svensk tappning vet jag inte riktigt vad som sägs. Jag vet att vapen är dragna och jag vet att min vän skämdes när bilister passerade på motorvägen och han fick stå där som en skyltdocka i ett skyltfönster.

             Han frågade vad det var frågan om.

             Det var nått om knark.

             Han sa att det inte var något för honom.

             ”Den har vi hört förut.” Bilen söktes igenom.

             Han fick följa med till polisernas moderskepp polisstationen och han började bli sur över att bli trakasserad förnedrad förödmjukad orättvist behandlad.

             Sen snackade blåklädda poliser en massa i långa förhör och han sa att han inte har knarkat och de sa att det har han visst och så turades dem om. När turerna fortgått i några långsamma timmar ville poliserna ta med honom till sjukhuset eller nått för att ta spruta och se om han var en knarkare trots allt. Min vän hatar sprutor och han sa det och sen sa han att han inte ville och att han kunde göra nått annat test. Det gick bestämt inte. Han vägrade. Då brottade de ner honom och bar in honom i blåvita bilen och till slut hade han tagit sina sprutor.

               Observera plural.

               Sen blev han släppt. "ja, det är klart. Du kan gå."

               "Men..."

               "Vad?"

               "Men... vaddå? Ska jag bara gå nu... som om ingeting har.."

               "Ja, det är bara gå. Hej då."