Jag skapar uppföljare idag. För igår skrev jag om det som skulle hända idag och mycket riktigt: idag har det hänt.

     Det som hände var att en skara unga killar satte sig samlat runt blåfärgat bord och där luftades tankar åsikter erfarenheter om (ungdoms)våld. 

     Vi som är med i den samtalande gruppen berättar inte för någon utanför gruppen om vad som sägs. Så vilka bilder berättelser och ord som lades upp på bordet kan jag inte delge. Men jag tänkte berätta om designen upplägget strukturen tillvägagångssättet.

     Målsättning och syfte beskrev jag som en gammal bekant igår.

     Efter genomgång av innebörd av fenomenet samtalsgrupp och vilka regler och ramverk som gällde inledde jag med att beskriva några av mina egna erfarenheter av våld. Min historia är inte hemlig - det finns inlägg som avhandlat kommande erfarenheter - så jag sa som det var:

     Om pojken som blev slagen av sina föräldrar.

     Om hundradels sekunder som skiljde liggande mig från sparkar i huvudet.

     Om gammal morfar som får stenar kastade mot sig när han går promenad med stappligt sköra ben.

     Om ännu äldre morfars syster vars man blir omkullkastad av ungdomsgäng på stan och tuppar av dagar efteråt p g a rädslan.

     Om en tunnelbanevagn i Stockholm där rasister först hånar en afrikansk man inför dennes familj och sedan brutalt misshandlar den som försöker ingripa.

     Jag hade kunnat berätta mycket mer för världen är full av våld och jag har ögon att se med, öron att lyssna med, en kropp och ett huvud att försvara när annan människa gör så jag faller på hård uppskrapande asfalt. Ändå fick det räcka. Det är ju lite så man känner överhuvudtaget.  

     Efter mitt givande var eleverna fria att sitta tysta eller skänka meningar till oss andra runt bordet. Ge och ta brukar vara en bra formel. Därefter utgick vi ifrån ett antal frågor och diskuterade olika aspekter och infallsvinklar av våld. Varför vad vem när hur konsekvenser i lilla stora större perspektiv.

     Sen knöts säcken ihop med avslutande tro om att för varje slag man slår, för varje spark man delar ut, för varje bråk man är med i - med betoningen på att även om det sker på skolgård fritidsgård och mellan jämnåriga kompisar - legitimerar man att det är okej att söner & döttrar blir slagna, hustrumisshandlar fortgår, morfädrar får stenar mot sin 92-åriga gestalt o s v.

     Vill vi ha det så?

 

sara

14 december 2007 09:52

jag hoppas dina frön tar sig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...