Trivsam decemberkväll har spenderats i musikfylld kyrka. Där satt jag på bänkrad och fick ståhud eller gåspäls eller vad det nu heter av öronförförande samsjungare. Denna armfjunsresning föranleddes av en allmänt skön känsla av välbehag i kroppsliga skrymslen. Välbehagsgörarna var en klass med estetgymnasister som hade luciaföreställning och vän fick med mig dit och det är jag glad för.

      Ibland ter sig livet lite märkligt (eller om det är vi som ibland gör livet lite märkligt) när enkla skeenden skrivs med svarta bläckbokstäver på kritvitt mentalt pappersark. Ni vet, ett sådant sällsynt tillfälle då man ser saker i tydlighet och inte som oftast i diffust bakhuvud. Jag illustrerar min senaste tydlighet genom att trassla in mig i en pappersboll: mycket nyligen uppmärksammade jag hur lång tids frånvaro kompenserade sitt uteblivande genom komprimerad återhämtning. Jag visste inte att det kunde fungera så självklart - att det som under faser i ålderdomar försvinner kommer dyka upp i tiofaldiga doser i ett senare skede. Fast å andra sidan; varför inte?

      Låt mig nu veckla ut den triviala pappersboll jag ovan skrynklade ihop med onödigt krångel.

      I tisdags hade jag inte sett en enda lucia med anhängande ledvandrande gäng på över tio år. Vid dagens slut har jag bevittnat hela fem luciatåg på två dagar. Varav det sista, det ikväll, ägde rum i samma kyrka som jag senast besökte.

      Den gången var det en god man som begravdes och på ceremonin spelade son med ledsna fingrar gitarr för att hedra honom. Det var vackert sorgligt. Även den gången sträckte armarnas fjun på sig.

       Samma kyrka. Samma armars hårresning. Osamma anledning. Ena gången var det sorgen som höll varje strå som en fanbärare och andra gången var det glädjens händer som tog bestämda grepp.

     Hur som helst är det skönt att känna någonting i allt mer avtrubbad postmodernistisk kropp med jämna mellanrum. Tendenser hintar om atombombsmångfald av intryck som är omöjlig att processa och istället stålsätter människor sig och skapar mindre och mindre respons.

      Kanske kommer inte robotar att byggas utan snarare evolveras.

      Så de där gångerna när ståhudar och gåspälsar framträder och brottar ner trikåklätt förnuft och tar sig ur rationalitetens partäröverläge och vinner på poäng över logiken vill man sätta segernäve i skyn och som Majakovskji förkunna att Jag Lever.

      När var senaste gången du fick gåshud?