Helgen och jag har några timmar kvar tills vi vinkar av varandra. Ett tråkigt avsked av en bra helg som jag inledde med att åka tio mil söderut för att i handling visa att jag tycker om en person. Sedan åkte jag tjugo mil norrut för att återigen med handling visa uppskattning för personer jag bryr mig om.

      Jag tror att det är viktigt att göra sånt ibland. Att handla i överensstämmelse med vad man tycker. Visa klargöra och bara finnas där.

      Den senaste tiden har jag noterat många missar på det planet. Människor med goda ideal och värderingar och sund moral och etik och som vet hur livet ska levas i teorin men som aldrig lyfter fingrar för andra eller som inte offrar hårstrån om det inte genererar vinster för den egna personen. Det rimmar inte särskilt väl, att säga tycka värdera föreslå och sen aldrig göra agera handla.

        Förvisso är det inga breaking news att det finns gott om individer av det dåligt rimmande slaget. Ändå kan jag inte låta bli att förundras förvånas förargas varje gång en närstående bara ser till sig själv när det finns så mycket mer att se och begripa.

         Är det våra handlingar som summerar vem vi är?

         Varför innefattar vi inte i så fall våra medmänniskor mer i våra korta liv?

         Idag tänkte jag skriva en klassisk finn fem fel:

         Min vän, min goda vän, som jag har växt upp och ihop med har huvudrollen i det jag ska berätta. Min vän är troende efter ett liv i helvetet. Tron känns naturlig. Han har spruckit upp som en maskros genom nött asfalt och blivit till en fjärran motpol mot hat och obarmhärtigheter och allt annat han fick uthärda som barn.

          En dag ska han skjutsa upp en kompis till storstan huvudstan. Fotnot: båda är av afrikansk härkomst.

          Jag hade aldrig nämnt landstillhörighet etnicitet om jag inte trodde att det spelade en avgörande roll för hans utflykt.

          De två kompisarna spenderar en solstrålande dag strosande i Stockholm. Betar av södermalm gamla stan och kollar kläder köper kebab på valhalla grillen och bidrar till myllrande massrörelse.

          Sen vänder skruttig bil håll och hemfärd börjar.

          Någon enstaka mil innan avfartsskylten mot borta bra hemma ändå bäst ser han en polisbil i backspegeln. Sen kommer en till blåvit bil. Och en till. Han kollar hastighetsmätaren och han kör lagligt och han undrar om det är nått på gång och han kollar längre fram på vägen för att se vad det kan vara. Försöker se någon bil som kör snabbt snett onyktert. Ingeting syns till. Han undrar vem som ska fångas in med långa armar?

          Mördare? Rånare? Smugglare?

          Sirener slås på. En polisbil kör om min goda väns bil och bromsar in, en annan polisbil lägger sig i andra filen och åker upp jäms med och den sista tjutande tutande bilen ligger kvar bakom som ett plåster på john.

            Min vän förvånas chockas kanske är ett bättre ord men behåller lugnet och kör åt sidan. Bromsar. Stänger av bilen. Vapen dras och han och hans kompis får kliva ur fordonet med knäppta händer mot bakhuvudet och om det hade varit en amerikansk bruce willis actionrulle hade poliserna sagt dont you fucking move men nu i svensk tappning vet jag inte riktigt vad som sägs. Jag vet att vapen är dragna och jag vet att min vän skämdes när bilister passerade på motorvägen och han fick stå där som en skyltdocka i ett skyltfönster.

             Han frågade vad det var frågan om.

             Det var nått om knark.

             Han sa att det inte var något för honom.

             ”Den har vi hört förut.” Bilen söktes igenom.

             Han fick följa med till polisernas moderskepp polisstationen och han började bli sur över att bli trakasserad förnedrad förödmjukad orättvist behandlad.

             Sen snackade blåklädda poliser en massa i långa förhör och han sa att han inte har knarkat och de sa att det har han visst och så turades dem om. När turerna fortgått i några långsamma timmar ville poliserna ta med honom till sjukhuset eller nått för att ta spruta och se om han var en knarkare trots allt. Min vän hatar sprutor och han sa det och sen sa han att han inte ville och att han kunde göra nått annat test. Det gick bestämt inte. Han vägrade. Då brottade de ner honom och bar in honom i blåvita bilen och till slut hade han tagit sina sprutor.

               Observera plural.

               Sen blev han släppt. "ja, det är klart. Du kan gå."

               "Men..."

               "Vad?"

               "Men... vaddå? Ska jag bara gå nu... som om ingeting har.."

               "Ja, det är bara gå. Hej då."