Långtråkighetens allierade, musik och/eller musikvideos, visade sig från sin allra bästa sida en gammal eftermiddag. Jag hade bullat in mig i soffan så djupt att man inte kunde särskilja mig från möbeln och slött och oengagerat zappade jag mellan djurkul antikrundor sportspeglar och stumfilmer repriserade sitcoms. Efter en halvtimme utan att ha fastnat vid någon av kanalerna längre än perioder om 30 sekunder beslöt jag mig för att besluta mig.

     Valet blev Voice-tv eller vad den nu kallas för. Det är som MTV minus all reklam. Nått sånt. Jay-Z körde med sitt halvtaskiga flyt "the roc boyz", Lauryn Hill dammade av "killing me softly" och musikvideo efter musikvideo betades av. Uppgiften som tidsfördrivande funktion uppfylldes till längd bredd och andra håll och kanter.

     Jag zappade inte lika ofta

     Jag lyssnade lite med trötta öron och slötittade ännu mindre.

     Medan musiken musicerades och flimret flimrade kom det upp ett erbjudande längst ned i bildkanten. Jag reagerade. Det gick ut på att SMS:a in sitt namn och födelseårmånaddatum till kanalen för att se vilken superkändis man bäst matchade med. 10 kr. Sen var det klart.

      Vilket klipp!

     Mattias 19920319 betalade 10 kr och fick reda på att "Demi Moore är tjejen för dig. Hon älskar mat och du är bra i köket."

     Elin 19860728 fick det hon alltid vetat svart på vitt: "David Beckham gillar självständiga tjejer. Precis som dig."

     Någonstans i lillgammal mig var det som om jag märkligt nog tyckte att dessa SMS var direkt bortkastade pengar. Att det var som sämsta tänkbara horoskopen och sämre ändå.

     Jag tänkte att kanske skulle det vara bättre att köpa ett rosa pappersark och en blyertspenna för 6 kr på Kullbergs och fylla arket med texten "får jag chans på dig?" och sen ge det till någon i klassen. Fyller hon/han i nej-rutan har man ändå 4 kr kvar att göra nått kul för.

     Hur som helst fick dessa hundratals tiokronor som gick till spillo av människor som var nyfikna på säkerställandet av vilken superkändis man passade bäst ihop med mig att fundera på riktigt dåliga investeringar. Det var underhållande att klä tankar efter den klädkoden.

     Klädesplagg som inhandlas och aldrig används är ju utan tvekan en allmän klassiker. Ibland får jag t ex för mig att jag skulle behöva en stillig skjorta för trevliga evenemang men problemet är det att jag redan har några finskjortor hängandes på galgar längst in i garderoben, dessa tas aldrig ner för att dekorera min kropp. Det är nästan som garderobens egna tavlor - de bara hänger där. Äntligen, sent omsider, har jag insett det och slutat skänka pengar till skjortbutiker skjorttillverkare.

    En annan gång köpte jag ett par byxor för 1000 kronor som jag inte hade på mig förän det två år hade passerat och jag under den tiden hade gjort en remake av byxorna till ett par shorts.

     Köksprylar är en annan källa till ekonomiska felplaceringar. Min far är odiskutabel expert inom området. Han gillar att tv-shopa värdelösa produkter som endast prövas en gång innan de övergivet hamnar i hörn på krympande vind.

      Är det någon annan ute i cybervärlden som har minnen från dåliga inköp, urusla köp eller fleplaceringar eller liknande så skulle delgivning uppskattas.