Jag har avnjutit helig sovmorgon. Långsamt öppnade jag tunga ögonlock och såg hur klockan redan hade passerat tidiga timslag och då låg jag bara och andades med blick i taket. Och där - i närliggande framtider - fanns absolut ingenting att skynda till. Ingen skola. Ingen människa. Inget möte. Allt som fanns och fortfarande finns är tomhetens lugn att innesluta sig i.
     Finns det något som för en icke-kristen är närmare kristendomlig frälsning än att försätta både sinne/själ och kropp i fullständig harmoni? Skapas det där ljusskimrande livomvälvande trosuppfattningsavgörande ögonblicket när man motbevisar dualismen genom att nå denna komplicerat enkla förening.

      Förresten, var det så Jesus vandrade på vattnets blanka yta? I en mer metaforisk mening - när han nådde harmoni i sinne och kropp och blev flytande svävande vattenvandrande. Jag vet inte men jag gillar tanken.

      Det jag säger för den som inte orkar läsa om ovanstående stycke är att jag har en skön softardag och gillar precis allting med läget.

      Annat var det kl 16.16 igår.

      Jag satt på Arlanda och väntade på SAS opålitliga flygplan som skulle ta mig till nordligare breddgrader. Ni som befinner er på Sveriges största flygplats då och då vet att det alltid finns en utsvulten armé säljare redo att attackera. Svärmar som moskitos runt avföring - sin egen? Jag tror och tycker det låter logiskt att säljarna är flugorna och avföringen på samma gång. Ytterligare en komplicerat enkel förening.

      Som jag redan skrivit om en gång tidigare på denna blogg och som tidigare rader redan avslöjat är mitt största problem på flygplatsen dessa försäljare. Ändå kan jag inte låta bli att smygfascineras av deras väsen. För mig är säjare som Jedi i Star Wars eller som Hobberna i Sagan om Ringen eller som Alice i underlandet eller som Jultomten. Det är science fiction med fiktiva människor. Skådespelare.

      Och gratis skådespel vill åtminstone jag ta del av så jag brukar slå ihjäl väntande tider på flygplatser genom att sitta och kartlägga beteenden säljtekniker kommentarer.

      Igår satt jag och observerade Jedi och Alice.

      Först var det mest ren irritation som bultade invärtes. Säljarna gick runt och sträckte fram amercian express-folders  med orden varsegod och när någon sällsynt tog emot det i tron att det var någonting man kunde slänga 100 meter bort tvingade Jedi eller Alice dem att komma till ett bord och uppge en massa uppgifter.

      När trettiotvå personer i följd hade passerat med orden nej tack utan att lyssna på supergenerösa erbjudanden med 100 000 bonuspoäng kunde inte säljarna hålla sig utan gjorde sig lustiga över alla nej-sägare. De gjorde miner, imiterade röster och tyckte det var så himla obegripligt konstigt att man inte tog sig tid att lyssna på alla tiders bästa erbjudande.

      Senare, kanske först idag, har irritationen spätts ut något med en gnutta sympatisk ödmjukhet över deras provisionsbaserade yrkestillstånd.

      Jag ser Jedi och Alice och jag ser ingen harmoni ingen frälsning. Det enda jag ser är hur någonting blir sålt men jag har svårt att avgöra exakt vad det är. 

David - tillfällig teolog