Benen fryser sig kalla bakom mörka jeansen som inte skyddar mot invarderande minusgrader. De två stora hålen vid bakfickan växer sig större och större för varje användning och är på så sätt som trojanska hästar i mina byxor. Jag går med frusna svärande steg från arbetsplats mot liten leksaksbil som ändå är en riktig bil för vuxna barn med körkort i plånboksfack.

     Klockan på bilens instrumentpanel visar 14.50.

     Kylan utanför visar ingen hänsyn.

     Vi slår sönder klockor, det har vi gjort i alla tider, men ingen ger sig på eller rår sig på övermäktiga kölden. Kanske just för att dess karaktär är hänsynslös och det mot alla, utan undantag. Det är samma nedsänkta celsiusantal som träffar alla kategoriserande motsatspar och okategoriserande omotsatspar.

     Radion är på och när klockan slår om till 15 är det ekot och nyhetsläsaren berättar välartikulerat korta notiser om världen som omger oss. Den som är gränsen mellan våra egna kroppar och precis allting annat. Omvärlden är Norge.

     Bilen rullar framåt, närmar sig gröngulrödljus i en korsning, i bakgrunden hör jag den första och enda nyheten som fastnade innan tankar tog vid och blev större större växande om en kvinna nånstans i ett främmande Saudiarabien som blev gruppvåldtagen och åtalad för brott (=hon hade varit i en bil med en man - där våldtäktsmännen hade funnit henne) och straffet utdömdes till 200 piskrapp.

     Parkerar bilen utanför radhus i mellanklassland ganska långt bort från en del problem, närmare till andra, och parkerar mig själv framför dataskärm för att jag vill återge nyheten så korrekt som möjligt - naivt trodde/hoppades jag att jag kanske hade hört lite fel. Söker fakta men finner bara annan misär andra hemskheter annan tortyr andra helveten: 

    På en sida står det att läsa om ytterligare en kvinna, den här gången i pakistan, som blev dömd till en gruppvåldtäkt av 14 män för att hennes 12-åriga bror påståddes ha begått ett brott.     

     På annan nätsida läser jag om gerilla soldater i Sierra Leone som systematiskt amputerar civilbefolkningens armar när stödet inte visas tillräckligt tydligt.

     På annat forum läser jag om kille som hette Riccardo. Gränslösa sparkar tog hans liv och om det finns en fortsättning efter jordelivet undrar jag om man liksom förblir samma person där uppe bland moln flygplan stjärnor som man var här innan Ingmar Bergman-döden spelar schack (och vinner) mot en. Hur känner man annars igen varandra? Om det nu är så att man är samma-lika när man kommer uppåt kan jag inte låta bli att undra om Riccardo skakar av rädsla innan han somnar är lampan tänd om natten håller famnar av godhet om honom är allt ont borta och glömt och han får drömma sina godaste drömmar om naken marilyn monroe om snygga fotbollsmål om skrattande vänskap?

      På annan hemsida läser jag om unga killars dödskjutningar av skolkamrater i USA I Finland.

      Och på näthinnan skriver jag att hela världen är galen och så läser jag det tyst några gånger och sen önskar jag att jag lyssnade på the ark för då skulle jag spela låt på repeat och dansa tills benen fötterna och jag blev varma.

David - slår ett slag för värmen