Benen fryser sig kalla bakom mörka jeansen som inte skyddar mot invarderande minusgrader. De två stora hålen vid bakfickan växer sig större och större för varje användning och är på så sätt som trojanska hästar i mina byxor. Jag går med frusna svärande steg från arbetsplats mot liten leksaksbil som ändå är en riktig bil för vuxna barn med körkort i plånboksfack.

     Klockan på bilens instrumentpanel visar 14.50.

     Kylan utanför visar ingen hänsyn.

     Vi slår sönder klockor, det har vi gjort i alla tider, men ingen ger sig på eller rår sig på övermäktiga kölden. Kanske just för att dess karaktär är hänsynslös och det mot alla, utan undantag. Det är samma nedsänkta celsiusantal som träffar alla kategoriserande motsatspar och okategoriserande omotsatspar.

     Radion är på och när klockan slår om till 15 är det ekot och nyhetsläsaren berättar välartikulerat korta notiser om världen som omger oss. Den som är gränsen mellan våra egna kroppar och precis allting annat. Omvärlden är Norge.

     Bilen rullar framåt, närmar sig gröngulrödljus i en korsning, i bakgrunden hör jag den första och enda nyheten som fastnade innan tankar tog vid och blev större större växande om en kvinna nånstans i ett främmande Saudiarabien som blev gruppvåldtagen och åtalad för brott (=hon hade varit i en bil med en man - där våldtäktsmännen hade funnit henne) och straffet utdömdes till 200 piskrapp.

     Parkerar bilen utanför radhus i mellanklassland ganska långt bort från en del problem, närmare till andra, och parkerar mig själv framför dataskärm för att jag vill återge nyheten så korrekt som möjligt - naivt trodde/hoppades jag att jag kanske hade hört lite fel. Söker fakta men finner bara annan misär andra hemskheter annan tortyr andra helveten: 

    På en sida står det att läsa om ytterligare en kvinna, den här gången i pakistan, som blev dömd till en gruppvåldtäkt av 14 män för att hennes 12-åriga bror påståddes ha begått ett brott.     

     På annan nätsida läser jag om gerilla soldater i Sierra Leone som systematiskt amputerar civilbefolkningens armar när stödet inte visas tillräckligt tydligt.

     På annat forum läser jag om kille som hette Riccardo. Gränslösa sparkar tog hans liv och om det finns en fortsättning efter jordelivet undrar jag om man liksom förblir samma person där uppe bland moln flygplan stjärnor som man var här innan Ingmar Bergman-döden spelar schack (och vinner) mot en. Hur känner man annars igen varandra? Om det nu är så att man är samma-lika när man kommer uppåt kan jag inte låta bli att undra om Riccardo skakar av rädsla innan han somnar är lampan tänd om natten håller famnar av godhet om honom är allt ont borta och glömt och han får drömma sina godaste drömmar om naken marilyn monroe om snygga fotbollsmål om skrattande vänskap?

      På annan hemsida läser jag om unga killars dödskjutningar av skolkamrater i USA I Finland.

      Och på näthinnan skriver jag att hela världen är galen och så läser jag det tyst några gånger och sen önskar jag att jag lyssnade på the ark för då skulle jag spela låt på repeat och dansa tills benen fötterna och jag blev varma.

David - slår ett slag för värmen

 

tjorren

17 december 2007 19:42

så kallt är det inte. I helgen satt jag ute i skogen och åt min matsäck, visst frös jag om händerna, men ingen annan stans.
Idag gick jag från ks oc h hem ca 1 timmes promenad- jag blev varm och var tvungen att knäppa upp jackan.

 

jennifer

17 december 2007 22:24

Blev så jävla upprörd när jag läste om det här. fyfan

http://jenniferisaxon.bloggagratis.se

 

sara

18 december 2007 09:49

klart som fan man fryser ända in i benmärgen när man funderar på de orättvisor som finns i världen. lika självklart som man blir varm av att sitta i skogen med matsäck och njuta av naturen (?) om man nu gillar det.. Allra varmast blir jag av att ligga och dra mig i sängen med min lilla son när han vaknar på sitt mest strålande humör. Det slår allt!

 

» jonna

18 december 2007 16:38

Det är ganska vidrigt hur avdomnade folk i allmänhet har blivit, händelser som de du beskriver ovan är mer eller mindre vardagsmat i media & man reagerar knappt längre. Det gör mig förbannad. Jag har en känsla av att jag kommer kika in på din blogg titt som tätt starting now, hoppas det är okies =^-^=

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...