Julen sprang sina snabba hundra meter och växlade över stafettpinnen till en något långsammare juldag. Allt gick smidigt. Inte som när man var liten i skolan och hela klassen skulle springa stafett och halva klassen sprang utan pinne och fick vända tillbaka efter några löpsteg och den andra hälften visste inte vem som stod på tur och ingen sprang på flera sekunder.

     Igår fick jag i uppgift att nämna fyra personer, levande eller döda, som jag skulle bjuda på middag om den chansen hade funnits.

     Det var en intressant tankeresa som gjordes. Personporträtten avlöste varandra. Jag betade av genre efter genre för att hitta gömda små guldkorn: författare, musiker, komiker, skådespelare, politiker, historiska personer, revoluionärer, världsomvälvare, härskare, forskare, idrottare o s v. Därefter spanade jag igenom släktträdet med speciellt fokus på dem döda kvistarna.

     Så här skulle det bli:

     Min middag skulle ske på gäspande eftermiddag, en halvslumrande söndag som ramade in rummet som i sin tur skulle rama in gästerna och mig. Förrätt, varmrätt och efterrätt skulle vara av mindre intresse och därför varken påkostad eller märkvärdig. Det verkliga intresset skulle givetvis vara förbehållet konversationen.

     Först in i rummet skulle med största sannolikhet och ännu större (fast ändå mindre) respektingivande existens bli filosofen författaren Jean-Paul Sartre. Kommer man från den döda delen av livet antar jag att tristess gör att man kommer i tid. Lite avhängt vad som händer efter död förstås.

      Om varje gäst fick ta med sin respektive så hade det sannerligen varit ett nöjsamt välkomnande Simone de Beauvoir hade fått.

      Varför Sartre?

      För att jag vill lyssna och han är en person jag vill lyssna till, precis som mina andra gäster. Mer specifikt vill jag vara idel öra för att hans person är fylld av filosofiska antaganden och den humana existentialistiska inställningen till livet lockar på mig som godisfiskedammar lockar kalasande småbarn. Sen vill jag förhöra mig om hur han med subtila formuleringar kan ringa in insikter om livet som inte ens livet självt kan formulera. Hur är det möjligt att skriva genialiska Muren? Eller Äcklet som med meningar totalt förför mig?

      Nästa gäst kommer också från gravliv. Hon kommer straxt efter Sartre artigt har tagit i hand och slagit sig ned till bords. Det är författarinnan Virginia Woolf som kommer med sitt bästa humör i följetåg. Värden var något orolig för den detaljen men när han ser smilband vet han att dysterhet depression och självmord är avlägsna kapitel i hennes förgångna liv.

      Hennes man Leonard hade också varit varmt välkommen om platser runt dukat bord hade inbjudit till det.

      Woolf hade gärna fått berätta om hennes skrivande, hur hon lärde sig sin oerhörda yrkesskicklighet med målande flytande mästerverk. Ordet flytandet används då hennes meningar aldrig tycks stanna upp eller hacka. Det bara strömmar. Den tidigt insiktsfulla feministiska/humanistiska föreläsningen och tillika novellen Ett eget rum hade varit spännande att dyka djupare i. Hur gick den där föreläsningen? Hur var responsen från studenterna?

      Det hinner gå några minuter med lågmälda inledande fraser av inkännande då plötsligt en bullrig stämma hörs i lokalen. Det är futuristiska poeten Vladimir Majakovskij som ackompanjerar sitt eget intåg med den karismatiska Ett moln i byxor.

     Han tar hårt i hand och tittar sedan misstänksamt på gästerna vid bordet. Det blixtrar till i mörka ögon, ett ögonblick av hånfullt förakt för uppdukat bord och uppklädda människor månne?, han låter blixtrarna blixtra klart och när ögon är lugna slår han sig ned.

     Majakovskij krusar ingen. Han har på sig en sliten gul skjorta och under ena ögat har han målat ett tjockt svart streck. Jag vill höra hans version av berättelsen om när han intog scenen på finaste finrestaurangen och fullständigt dissade den ryska överklassen som bekvämt satt där och förväntade sig stillsamma strofer med orden:

        "Ni som vältrar er från orgie till orgie

         Ni som har badrum och vattenklosett

         Ni som fikar efter tsarens medaljer

         och fjäskar uppåt i ert anletes svett

         Ni som bara tänkar på att fylla tarmen

         och suga alla fnaskens innanlår

         Ni som bara liderligt läser Severjanin

         Er borde man frakta undan på bår"

     Jag vill njuta av när han berättar om modet om buropen om allt som kastades upp på scenen och om hur han tvingades fly.

       Sen, om tillfälle ges, ska jag ödmjukt be om alla hans kärlekshistorier. Kanske att Lili Birk hade följt med som bordsdam, om det nu var möjligt, och då hade deltagit i dramatiseringen av just deras gemensamma historia.

        Sista gästen kommer med andan i halsen. Det är mormor. Jag var så ung när hon gick bort att jag behöver uppdatera min minnesbank min luktbank och allt som har med henne att göra.

        Förrätten kommer in och måltiden börjar.

        Vilka fyra skulle ni bjuda?