Det är inte konstigt att människor missförstår varandra. Om man ska vara ärlig, och det tycker jag att man ska vara, sker det missförstånd inom en mängd olika dimensioner. Från samboparet som hade glömt köpa mellanmjölk när de storhandlade på coop till länder med infekterande inbördeskrig där parterna aldrig tycks förstå varandra. Och däremellan är det inget tomrum, inget vakuum, utan en drös med stora och små missar i kommunikationen. Det är som om missförstånd är en del av den mänskliga naturen. Kan det vara så?

    Det är inte konstigt att människor missförstår varandra.

    Inte i dessa tider.

    Inte när vi går mot en mer jagcentrerad värld. Dess orsak kan jag spekulera kring men inte på något sätt veta.  

    Vi ser tecken överallt; företagsklimat, arbetsförhållanden, en mer högerorienterad politik i stora delar av europa, profitjagandet, urholkningen av medmänskliga värden (solidaritet, gemenskap, lojalitet osv osv), mer prat och mindre lyhördhet, mindre medvetenhet om sitt eget varande och sin egen funktion.

    I en jagcentrerad värld blir den empatiska förmågan inte lika viktigt. Man behöver inte sätta sig in andra människors situationer i samma utsträckning.

     Det räcker med sig själv.

     Det räcker med sin egen tolkning, sin egen subjektivitet, för att anse sig ha förstått läget.

    Eller ha förstått vad som sades när man stod i kyldisken och pratade om vem som skulle hämta mjölken.

    

-------

Kolla in farsans blogg: think.bloggagratis.se

Där skriver han kortfattat om sina små, små iakttagelser av omvärlden på ett tänkvärt sätt. 

     

Jag tar vid där jag slutade sist. Maskrosen. Havet. Färjan. Minnena.    

      Det här är den utlovade uppföljaren till Utsikter från en jolle.

     Det vore en skymf mot mitt eget minne att inte nämna maten från den finlandskryssningen jag upplevde för några år sedan och tidigare berättat om. Och inte vill jag vara uppstudsig mot minnet när jag vet med vilken kraft dess framtida hämndaktion kan komma med.

       Så jag gör bäst i att nämna maten.

       Jag skulle vilja påstå att det är i det närmaste kutym att ta en bit mat på någon av båtens två likgiltigt tråkiga restauranger och samtidigt spana på det mobila människomyllret. Främst får man studera pensionärer som tar sig framåt i sävligt tempo och flockar med ungdomar som inget annat vill än att supa sig ostadiga och oblyga så att de kan dra sina inlärda raggningsrepliker från senaste herrmagasinet utan att bli generade.

      Innan man sätter sig till bords och får en ingående lektion i livet som antingen ungdom eller pensionär, man väljer vad man vill studera efter eget skede i livet, väger man sin tallrik med köttbullar och potatis (det är nämligen alltid köttbullar och potatis som serveras och om det mot all förmodan inte skulle vara köttbullar och potatis skulle det med största sannolikhet vara köttbullar och potatismos) vid en våg hos en mulliga kassörskan och får betala 67 kronor.  

      Alltid 67 kronor, om det inte är fel på vågen.

      Räkna med att köttbullarna är hårda och potatisen ännu hårdare. Brunsåsen lever med lite tur och lite kryddning upp till ett knappt godkänt. Sämre mat, som är värd 67 kronor, är svår att föreställa sig.

      Inte nog med att maten är "sådär" (skulle kunna skriva dåligt tillagad och svåräten - men "sådär" kändes en aning mildare) den tvingar dessutom de flesta passagerarna att skynda mot toaletten.

       Eftersom ingen människa som inte gör 60 m under 5 sek hinner ner till dockskåpshytten är många toaletter strategiskt placerade utanför matsalen.

      Jag minns:

      När jag kom in möttes jag av små toalettbås (varför är allt så jävla litet på färjor? Kom det med funktionalismen?) tätt intill varandra med en halvmeter tomrum undertill och ovantill. Det hade lika gärna kunnat vara fem toamuggar bredvid varandra utan skiljeväggar. Alltså var det bara att glömma allt vad ljudisolering heter, här var öppenhet tydligen prioriterat.          

         Glamour?

         Jag försökte sköta mitt bestyr någorlunda tyst och finkänsligt. Det var ett pyssel att få till det. Det krävdes en insats och jag gav en insats. Vad gör man inte för sina medmänniskor?

        Under tiden kom andra in och släppte alla hämningar, volymen var dynamitisk, på vardera sida om mig.

       Där satt jag och log.

       Jag hade hittat en plats att referera till när någon pratade om helvetet på jorden.

Min tillfälliga frånvaro har, som den uppmärksamme noterat och den ouppmärksamme inte noterat, berott på att jag har varit i en annan del av Sverige. Där har mygor bitit på bleka magar och sjövatten har omgivit samma bleka magar och djupa djurfyllda skogar har funnits runt husknutar och trötta armar har hållit om ändlös kärlek nätter igenom.

       Att vara frånvarande krävs för att vara närvarande emellanåt.

Tankar har inte varit tomma. Tvärtom. Jag har varit en halvtimmes bilväg in i ödsliga värmlandsskogar och haft sju meter till sjön och två centimeter till närmsta knott. Nu är jag en millimeter ifrån bredband och två meter från teven.

       En skarp kontrast.

       I brytpunkten, någonstans kring Kumla, föddes en tanke, förkastades och återuppstod vid ett rödljus i Baggetorp. Nu, i efterhand, undrar jag vad oddsen är? Rött ljus i Baggetorp? Har det ens inträffat någon annan?

        Den återuppståndna tanken:

        Vissa människor är dåliga på att klä sina ord i handling och jag tycker det är svårt med sådant. Är ord blott ord eller är det mer och större än så?

        Speciellt tycker jag det är svårt att veta hur man ska agera eller svara inför någon som använder ord som innefattar en speciell åsikt eller ideologi och sedan i sitt beteendet avviker ifrån det sagda. Det blir svårt att föra vettiga och sakliga diskussioner med en inkonsekvent människa.

       Vet folk inte vad de säger eller vet de inte vad de gör?

        Vad händer med etik och moral i ett samhälle med tvetydiga budskap? Och ansvaret?

       Det är t ex en enorm skillnad på att säga att man är kritisk mot det kapitalstyrda samhället, med all dess konsekvens - både här och för världar fjärran från vår - , och sedan vara storkonsument och bonusjagande. Visst, det finns svåra skiljelinjer i begreppen och det är nära på omöjligt att verka utanför ett sammhällssystem som är så globaliserat men man kan välja sin medvetenhet och sina handlingar.        

       Därför var det skönt att komma bort från ICA-affärer som är öppna till 22, privatiserad tand- och läkarvård, telefonförsäljare som jagar bonusar (på vilken bekostnad?) och istället sitta i ett värmländskt buskage och klia sig på ett irriterande bett och förbanna sig över något så trivialt som en mygga.

      

David - återkommer imorgon    

       

Vad krävs för att veta?

      Det är en relevant fråga. Speciellt i en tid av besserwissrar och andra experter som gör anspråk på vetande eller kanske ännu värre - de som finns i umgängeskretsen och hela tiden vet bäst.

     Jag kan inte låta bli att fascineras av dessa personer. Hur vet dem?

     Är de säkra på det dem vet. Alltså vet de med säkerhet att det dem säger stämmer. Hur kan man överhuvudtaget vara säker på någonting?

     Jag kanske har en aning skeptisk hållning för mitt smått anspråkslösa antagande är att jag inte med säkerhet kan yttra mig om någonting utanför mina intryck och upplevelser.

     Ändå säger ju så många människor att de vet annat. Vet mer. T ex om tillstånd, om andra människor och om upplevelser hos andra.

     Min ståndpunkt är att det är omöjligt att med säkerhet veta någonting utanför sig själv.

     Däremot kan man ha goda skäl att hävda att man tror sig veta någonting. Den observante ser med tydlighet skillnaden, men ändå kan ett illustrativt exempel vara på sin plats:

     En kompis säger att hon ska gå på stan i några timmar kl.12, kl.14 frågar en annan vän dig om du vet om hon fortfarande är kvar på stan? Ja eller nej, om man nu inte svarar att man inte vet – men då vet man inte heller, är svarsalternativen man har att välja på. Ingen rationell människa skulle hävda att hon med säkerhet kan svara på den frågan.

     Kompisen skulle exempelvis kunna ha nöjt sig efter en timme och tröttnat på sin stadsrunda. Eller hon kanske träffade någon annan på vägen och ändrade planer. Eller vad som helst kan ha inträffat bortom vår vetskap.

     Däremot skulle man kunna säga att man på goda skäl kan anta att vännen är kvar på stan. Att det är rimligt. Vännen sa det och hon brukar hålla vad hon säger

     Jag är på väg någonstans. Tålamod.

     Likadant är det med andra företeelser. Den där bergfastheten hos någon som harklar sig och ska förklara hur det verkligen ligger till kan man bli galen på.

    I diskussioner om invandrare brukar jag förr eller senare stöta på argumentet att de är mer kriminella än svenskar. Om vi bortser från det illaluktande faktumet att debattörerna i påståendet på fullaste allvar menar att brottslighet handlar om etnicitet (begrunda) och istället koncentrerar oss på vetandet.

    Hur kan de hävda det, hur vet de att det förefaller så?

    De brukar mena att det bara är att titta på fängelsestatistiken så ser man att det finns en procentuell skillnad. Alla som har läst statistik vet hur lättmanipulerad den är. Jag tror visserligen inte att den är det i det här fallet, men vad visar den egentligen?

    Jag brukar fråga om Johan Svensson, hockeyspelare i Gnesta, som gjorde 24 mål förra säsongen är en bättre hockeyspelare än Mats Sundin som gjorde 19 mål?

    Varför skulle alla sportintresserade svara nej på den frågan?

    Stödjer procentsatsen tesen om kulturell tillhörighet som en orsak till kriminalitet?

    Eller så brukar mina opponenter säga att de har hört det. Av vem i så fall?

    Vänner, vad vet de och var har de fått det vetandet ifrån? Media, hur sanningsenlig och objektiv är deras bild – se gårdagens länk?

    Eller så säger de att de vet för att de själva har sett det! De har sett hur invandrare på deras skola eller i deras stad har betett sig illa och drar en generaliserad slutsats. Snyggt, och representativt?

    Eller så använder de andra argument.

    Vad kan man veta när allt kommer omkring?

    Man kan självklart inte gå runt och vara osäker, vela och aldrig hävda att man inte vet något. Däremot tror jag att man bör förhålla sig ödmjuk inför sitt vetande.

    Det är inte okej att gå ut i tidningen, som en insändare igår, och hävda att miljontals muslimer inte är kapabla till kärlek på grund av koranen. Hur kan den svenske snubben med säkerhet veta någonting om någon annan utanför sig själv? Det är svårt att med säkerhet fastslå en enda grej om tre personer i sin omgivning – hur kan man då räta på ryggen och säga att man med säkerhet vet något så grundläggande om ett helt folk?

     Jag tror fler människor skulle behöva inse det som gjorde Sokrates till en erkänt klok man: jag vet att jag inte vet, sade han.

    Ord att ta med sig.

    Ord att ha i bakhuvudet när man möter en besserwisser.

   

David – ska iväg på semester ett par dar. Bloggen kommer således eka tom t o m söndag.

När man sitter framför datorskärmen kan man ibland få för sig att man inte tar del av det riktiga livet. Man tittar ut genom det för länge sedan rengjorda fönstret och låter blicken falla på några tjejer som leker en bekymmerslös lek i sommarvärmen. Det ser så glädjefyllt ut att man nästan trampar snett och börjar tänka i avundens distraherande banor. Sedan vrider man tillbaka blicken och låter några stillsamma sekunder passera och man inser att det är bäst att lämna tanken därhän. Den är i alla avseenden för omfattande i sin existentiella natur och då ids man inte ta tag i det där. Varför trassla in sig i det stora när man kan göra det tillräckligt bra i det lilla?

      Ändå kan jag, de få gångerna jag har energin, utmana mig själv och stanna kvar vid den löst formulerade frågan om jag verkligen lever på ett adekvat sätt. Här och nu. Framför skenet från skärmens lätt irriterande ljus. Är det meningsfullt?

      Jag brukar övertyga mig genom att slå upp Word- filen något slarvigt och vilseledande döpt till ”en röd man”. Om jag tillåts uttrycka mig pretentiöst är det något av en symbol för mitt eget livs sökande efter meningsfullhet eller åtminstone ett par filosofiska funderingar. Jag tror de flesta söker en sådan drivkraft – ni vet, när man försöker besvara frågan om vad som är meningen med sitt liv? Även om alla inte formulerar frågan så öppet finns den i många skepnader. Förklädd till att handla om dagens göromål eller tillvarons glädjeämnen.

     Dock är jag inte säker på att själva frågan eller det svar man får fram gör varken till eller från. Däremot tror jag att man känner sig själv mer meningsfull om man skapar och tror på någon sorts mening i, och med, livet. Med andra ord är det bättre att utgå från att det finns mening än att det inte finns mening.

      ”En röd man”     

       Där, bakom den tillfälliga titeln, göms ett manuskript. En novell eller kanske en bok håller sakteliga på att ta form. Dess fundament utgörs som jag redan nämnt av lekmannamässiga filosofiska funderingar om människan som sådan och dess egendomliga karaktär.

       Det fungerar som en oas i vardagens fåfänga.

       Jag kan lämna stekarnas backslick, tjejernas kortkorta kjolar, de coola minerna, den hårda attityden, de patetiska löpsedlarna, c- stringen och skapa min egen dockteater. Mina ord leker med marionettdockorna och jag kan göra precis som jag vill. Allt och inget kan hända.

     Lite som i den verkliga världen. Fast då är det andra som styr och jag själv är en av alla marionetter.

     Att skriva är som att ha en sexuell fantasi: man kan göra som man vill. Det är bara ens egna tankar som sätter gränserna för var och hur man ska gå. Byta ut nån, byta in nån, ge nån andra fysiska attribut, ta in fler, ändra miljö, korrigera, modifiera, revidera.

     Enda stora skillnaden är att skrivandet tar tid.

     Så jag fortsätter skriva om mina karaktärer och deras tillvaro i deras och min låtsasvärld. Jag vill fylla de med verklighet, göra de mer levande och då är det oundvikligt att inte hamna där till slut igen: de måste ha ett syfte. En mening.

     Vilken?

-----------------------------------------------------------

Fick en intressant länk av Totte som den fattiga på läsning kan uppsöka, klart värt det:

 http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_15965354.asp

Över det av smörgåsen nersmulade köksbordet har jag Sveriges mest lästa kvällstidning framför mina sömndruckna ögon - har jobbat natt.

     Den består av mycket nonsens i en tid där mycket viktiga saker händer. Kanske inte alltid hemmavid, lokalt eller inrikes. Ibland sker det saker bortom både tid och rum. Det är svårare att greppa då men det påminner om att det finns en fortsättning efter horisonten.

     Det spelar ingen roll vad som händer – nonsensdelen förblir störst i tidningen.

     Jag läser aftonbladet från gårdagen denna morgon. Trots att jag inte riktigt bryr mig om vem som är första gästen i Sommartorpet.  

     Massmedia är inte att underskatta.

     Oftast går det att läsa mellan rader. Där ser man tonlägen, nyanser, tendenser och opinionens åsikter. Kort och gott normer och diskurser.

     Hur vinklas integrationsdebatten? Vilket parti eller vilken åsikt får störst utrymme?

     Det beror förstås på vilken tidning eller vilket tv- program man följer. T ex skriver vissa kolumnister i DN (som gärna har ett tv- program i eget namn på en udda kanal) uteslutande högerpolitiskt (läs: mannen är moderat). Så det är inte förvånande att han i sitt tv- program har gäster som Carl Bildt och andra kända profiler med liknande politiska övertygelser.

      Argumentet rör sig runt samma liberala grundsyn. Varv efter varv efter varv.

      Argumenten som sådana kan vara värda att lystra till men det blir en aning enkelspårigt för att uttrycka det milt. Fem moderater som diskuterar inrikespolitik blir mest förutsägbart.

      Men detta är kanske inget den slentriantittande average Joe har i åtanke när han ser hur överens riddarna runt bordet är:

      "Jaha, är det så det är".

      Eller vad tror ni att det får för effekter att stenrika, högerstyrda Bonniers äger DN, Dagens industri, damernas värld, amelia, expressen, sthlm city, GT, SF film och bio, Tv 4, sydsvenskan och ett gäng andra tidningar/bokförlag/tv- produktioner/m.m (se bonniers.se)?

      Det behöver inte betyda att det syns rakt igenom. Däremot skulle det kunna betyda att ledningen på dessa företag blir rekryterade utefter en viss politisk agenda. Även om det inte syns eller sägs explicit kan man nog förstå att lika barn finner varandra, om de nu redan leker bäst ihop.

      Vi pratar om en rätt creepy monopol här.

      Läskigt (och ganska troligt) scenario: En bok från någon av alla Bonniers bokförlag släpps, skriven av en journalist från DN, det blir en radda recensioner och omdömen i majoriteten av tidningar, intervjuad i morgonsoffan i TV- 4 och allmänheten ser författaren överallt. Boken säljer. Bonniers håvar in pengar. Stärker sina aktier. Köper ett nytt företag. Dominansen vidgas. Och plötsligt känns orden: Power to the people avlägsna.

      Det behöver således inte vara en stor kille som slår en mindre för att vi ska bruka ordet makt.

      Jag kommer på mig själv med att ha gett mig ut för långt på ett sidospår. Fast det blir en schysst koppling till makt vid fortsatt läsning. Olika dimensioner av makt.

     Gårdagstidningens Åsa Petersen skriver om att ”bögjävlarna gör äntligen uppror” i sin krönika. Den är bra och intressant att begrunda:

      Hon skriver och ifrågasätter det heteronormativa. Det självklara. Det inlärt korrekta.

      Först fick man inte vara bög alls.

      Sedan fick man vara det om man höll sig hemma och inte syntes i det offentliga.

      Och den som hela tiden har bestämt vad som gäller är självfallet de heterosexuella. De som inte ifrågasätts för deras sexuella läggning.

      Nu är vi i det stadiet skriver Åsa att om man har jeans och vit t- shirt och ser snäll ut så är det okej. Om man är som typ Mark Levengood.

      Här kommer ”Bögjävlarna” – en boktitel som avhandlar samma ämne – in och skriver om det problematiska i att bögar ska vara söta och snälla:

     ”Happygolucky är taktiken, och då finns det inte längre plats för något som är jobbigt, svårt eller ens obehagligt. För om du ska vara en bög som tar plats i offentligheten så ska du vara en glad bög. Inte intellektuell. Inte arg. Inte elak.”

       Varför ska de anpassa sig? Begränsas?

       Och varför ska heterosexuella människor tala om för homosexuella människor vad som är okej?

       Åsa skriver och tydliggör bilden:

       ”Bögjävlarna längtar inte efter tolerans från omvärlden. De längtar efter respekt. Rätten att vara bög på sitt eget sätt. Att inte behöva inordna sig i en bögnorm för att kunna stå emot heteronormen”.

         Det är en bra artikel. Kloka ord. Åsa jämför med feminismen: Ska man vara feminist måste man vara på ett visst sätt för att bli tagen på allvar. Det är lika galet det.

        Varför ska andra människor, företrädesvis män, tala om för en feminist vad en feminist är? Har hon/han inte rätten att själv definiera det?

        Som människa ska man ha rätt att vara människa - som man vill och är.

        Det är svårt när man födds i samhällets smältdegel.

        Be aware.

     

Idag väljer jag att skriva andras ord:

       Jag vill inte öppna. Vill inte släppa in.

       Okej, en bit går väl an. Men inte hela vägen, inte hela mig.

       Jag vet inte varför. Jag tror att det kanske skulle bli för mycket. Jag är van att reda mig själv vid det här laget. I mitt lag är det bara jag. Det är funktionellt.

        En man. Ett liv. Ett lag.

       Utan kompromisser. Utan skör sårbarhet. Utan smågnabb.

       Styra och diktera på egen hand. Sitt eget livs diktator.

       Sedan Olivia och jag skiljdes åt trivs jag bäst utan kvinnor i lägenheten (en rumslig metafor? Ja, kanske.). Det är ett medvetet val att hålla kvinnorna på en armlängds avstånd. Ju längre tiden går utan att någon kommer för nära inpå desto mer medvetet blir valet. Detta därför att påminnelsen om kvinnors ovärderligt ljuva närvaro bara skulle ge mig en obehaglig insikt, den att jag hela tiden har haft fel. Att jag har lurat mig själv att leva i en diktatur när jag egentligen alltid velat vara en demokrati.                  

           Varför?

           För jag har mist en sådan närvaro en gång. Det gjorde uppriktigt ont. Det onda minns jag lite för lätt om jag jämför med det goda eller så är det det gamla goda som jag minns som det onda. Vävnaden efter ärren försvinner i varje fall inte med tiden.

          Och då ska man ha i åtanke att `tid` är vår tids största och mest effektiva helare (på andra plats kommer Runar).

          Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte ha ont igen.              

          Enklast så. Minst farligt. För ju mindre man lever desto mindre har man att förlora – och då slipper man det onda.

          Jag inbillar mig att i min egen kvinnofria tillvaro kan endast insikten om att jag har fel, och har haft fel en lång tid nu, smärta mer än att ytterligare släppa in en kvinna in till märgen och hjärtat och sedan berövas denna härlighet.

         För vad blir kvar av mig då?

         Alltså ju längre tid det går desto mer måste jag ha rätt för annars kommer den eventuella insikten bli än mer outhärdlig.

          All tid som skulle ha passerat utan att jag har upplevt storheten i att leva fullt ut. Öppet. Naket. Ärligt. On the edge.

           Men. Jag är medveten om mitt val.

           Jag väljer mig själv.

           Jag vet att det kan tyckas knasigt att resonera och argumentera för sin ensamhet. Det beror på att majoriteten, kanske till och med alla, strävar efter att inte vara ensamma. Som om det skulle vara det absolut värsta tänkbara.

           Jag har tänkt en hel del på det och anser efter mycket grubblande att det är missvisande. En missledande myt som bland annat gör att folk far oerhört illa. Speciellt kvinnor har jag en känsla av. Det kan visserligen vara fel, känslan baseras mest på massmediala sanningar och det är inte ofta sådana är sanna, men jag tror att det förefaller så. Dessvärre. Inte för att jag tycker att någon annan hellre ska råka illa ut utan dessvärre som i att det existerar över huvud taget.

           Min hypotes är alltså följande: ensamheten är okej. Det är inte det bästa alternativet men inte heller det "värsta tänkbara" som många har fått för sig.

           Det senare är humbug. Ett påhitt som har växt till en myt som växt till en sanning som växt till ett socialt ideal som till slut har växt till en internaliserad norm: en norm som bosatt sig inuti oss.

           Den är med andra ord djupt rotad, denna ensamhetsrädsla, och gör att vi far illa, tror jag. Kvinnor i synnerhet. För ensamhetsrädsla adderat med, observera antalet, en enda närstående person är betydligt mer ”farlig” än andra konstellationer, av en tillfällighet kan jag kontrastera mot konstellationen eller snarare icke- konstellationen ensam.

          Att bli beroende av en person på grund av en ofantlig rädsla att bli ensam är eller kan vara direkt livshotande. Se bara på hustrumisshandlare som utnyttjar denna logik på ett omänskligt vidrigt sätt. Och med det i åtanke kan man ju tycka att det är lustigt att en del inte tror att vi härstammar från djuren.

            Hur som helst går jag i bräschen med min ensamhet. Statuerar exempel. Värjer mig stolt från den typ av försök till umgänge som skulle dra bort ridån och visa att jag har haft fel. Att jag har haft fel i min ideologi om att leva i mitt liv som en ensam härskare.

            En man. Ett liv. Ett lag.

            Värjer mig från det umgänget som skulle innebära att jag hänger mig åt en annan människa (kanske att villkorslös kärlek är så långt bort man kan komma från egoism?).

            Umgänget skulle visa att inget går upp emot att stå blottad, med alla sina ärr och sin sårbarhet, och paradoxalt nog känna sig aldrig så modig och älskad som just då.

                    Men. Jag är medveten om mitt val: jag väljer mig själv.

                    Ensam är stark.

                    Hur stark?

 

Eftermiddagen har passerat i bakvattnet av gårdagens smått berusande tecken och kvällen har sköljt över dagen med sin svala temperatur och något mörkare skimmer.

       Trots ett större midsommarfirande bland goda vänner, nubbar, jordgubbar och barnsliga lekar har en insändare från gårdagen oroligt vankat omkring i mig. Av och an. Fram och tillbaka.

       Jag har bestämt att stilla dess oroliga vandring.

       Jag gör det här.

       Ett utlopp:

       En psykiskt sjuk och farlig man skjuter en polisman till döds i Nyköping. En annan polis blir skottskadad. Ytterligare en kvinna blir lindrigt skadad. Bra många fler blev chockade och skärrade.

      En sådan fruktansvärd handling skapar alltid reaktion. Att reagera är ett sundhetstecken och nödvändigt av flera orsaker. Det väcker debatt; tankar blandas, åsikter utbyts, perspektiv vidgas och människor och samhällen ifrågasätts.

      I beaktande av polismordet kan det vara värdefullt att sätta in detta i ett större sammanhang. Det har varit knivdåd, ministeröverfall, galna bilfärder i huvudstäder och diverse andra brutala dåd av psykiskt sjuka män (jag skriver män för att det är alltid det könet som är i majoritet vad gäller grova brott – oavsett ”friskhet”).

       Det har sammanfattningsvis hänt en del där psykisk friskhet har varit på tapeten.

       Då inkluderas normalitet, avvikelse, psykiatrin, sjukvården, behandlingar och framförallt många människor.

        Nu sker ett nytt brott och det är hemskt. Det kan man inte säga annat om. Jag kommer inte säga någonting annat heller. Aldrig.

       Och jag tror att psykvården och den politiska sjukvårdsagendan bör ses över. Nedskärningarna i början av 90- talet kan, och bör, kritiseras. När (insparandet av) pengar får före människor (det rör sig om ganska många) bör man alltid kritisera.

         Dådet väcker med självklarhetens enkla logik affekt.

         En upprörd människa fattar pennan och skriver en insändare till SN 22/6. Han skriver i ungefärliga ordalag att nu har bägaren runnit över. Psykiskt sjuka ska hållas inom lås och bom. På bokstavlig livstid. Skribenten har sett dessa människor på stadens gator och torg och känner nu en oro över att nästa våldhandling väntar i närheten.

          Innan jag fortsätter bör nämnas att jag jobbar med psykiskt sjuka.

          Jag läser insändaren och tänker att jag har förståelse för hans affektion. Hans upprördhet. Hans känslor som nu beskrivs med ord.

           Men jag håller inte med.

           Personerna jag jobbar med är svårt psykiskt sjuka. De har dubbeldiagnoser. Och de har svår missbruksproblematik och med den kommer ett begär som inte försvinner förrän det är tillgodosetts. Det gör att de stjäl en del.

           Det är fel och det är tragiskt.

           Men de är inte direkt farliga. Ibland sitter de på stan och skriker och låter och ser farliga ut. Fast de skulle inte göra någon fysiskt illa (annat än att en del blir rädda vid åsynen av deras berusning) på samma sätt som jag inte skulle göra det. Även om det naturligtvis alltid finns en risk att något oväntat sker. Det ska inte glömmas.

             Precis som att vanliga, normala människor ibland gör illdåd gör också dessa ofriska det också.

             Så, det jag försöker formulera är att hur ska man veta vem som ska spärras in? Ska alla psykiskt sjuka blir inspärrade? Det skulle för 20-30 år sen ha betytt att alla homosexuella i landet skulle bli institutionaliserade. Paulo Coelho skulle ha stirrat in sterila väggar och tänkt på den intressante fårherden Santiago. 

                Ska bara de ”farliga” psykiskt sjuka sitta inspärrade hela sina liv? Hur avgörs vad som är farligt? Och som jag skrev är vissa farligheter helt oannonserade och kan lika ogärna ske av vanliga Svenssons.

                Eller ska man bara få en chans i livet? Om man är psykiskt sjuk och begår ett brott ska vi ta bort möjligheten att sona det brott?

                Vilka ska bestämma?

                Och hur maktfull blir då den beslutanderätten? 1984 vibbar, nån?

               

Ps. Den som väntar på båtreflektioner behöver inte vänta länge, aight?