Jag sitter i soffa i ny lägenhet med snyggt men ofunktionellt kök. Forts följer.

     Hinner inte skriva mer än den första meningen så accelererar tankeverksamheten som ekorren på red bull i filmen På andra sidan häcken. Följande meningar är en följd av detta och rekommenderas att inte fästa större vikt vid. Se det mer som en inblick av hur trött hjärna skenar iväg på tusen stickspår och ger belägg för att tiga är skimrande guld.

      Snyggt men inte praktiskt. Eftersom jag tenderar att bli lätt extrovert ilsken på sånt vill jag skriva att det är tidstypiskt. Mycket kosmetika. Lite botox. Avklätt. Brun-utan-sol. Biffiga biceps. Men jag kanske har fel. Kanske att neandertalarna hade samma problem att brottas med bara att vi inte vet om det för vi tror att vi vet allt men vi målar ju upp historier och världsbilder och scenarion på två- tre penselstrån. Kanske satt en stenåldersfarbror eller medeltidstant i sina bästa år och förbannade sig över att prePustelli köket bara hade en jävla diskho. Och noll diskmaskin. Diska under rinnande vatten går inte nu när vi lever i miljökatastrofkrisen. Det kan jag verkligen känna ett uns av svag irritation över att det kommer just nu när jag är 25. Kunde inte insikterna ha haglat ur Al Gores mun för 50-60 år sen så det hade blivit ett integrerat tänk i min vardag. Nu måste jag ställa om kunskaperna. Fan, hade morsan och farsan lärt mig det från början hade jag bara skitit ner en blöja om dan och så hade jag fortsatt min miljlvänliga utvecklingskurva och haft det Mange Schmidt glassigt nu.

     Ironin ska inte tas som annat än trötthet. Jag går i bräschen med miljövänligt beteende. Det är i alla avseenden eftersträvansvärt. Och jag hoppas många tänker pro-miljö/framtid.

     Nu är det kämpigt. Lite hur ska man lära gamla hundar att lyfta på benet när de ska pissa. Som sagt: diska under rinnande vatten är inte bra och då är enda alternativet att ta fram en stor balja för avsköljning. Den täcker halva köksbänken och den andra halvan tas i anspråk av diskstället och där mittemellen försöker jag tränga mig in och gno bort ketchup från tallrikarna.
      Klart man är bitter. Inte ´hur´ bara enkelt torrt ´har´ inredaren tänkt? Ps. har giljotinen avskaffats?

     Varje disk leder som ovanstående text bäddat för till en operation modell större, jag tycker det är okej att slänga med kirurgiska termer och liknelser vid enstaka tillfällen, det är lite City Akuten flavour över det, och det känns lätt hjärnblödsförödande, om det nu klassificeras som ett ord, inte för att jag bryr mig särskilt oavsett svenskordliststillhörighet - det är innebörder vi vill ge och förstå när vi kommunicerar. Jag är inget undantag. Obs. se meningen som en dålig passning i lite under midjehöjd till uniformerade spårkpoliser. 

      Till slut har jag ändå våndats klart och ketchupfläcken har försvunnit och disken står i ställ och jag tar er åter till ursprungets soffa och det jag ville skriva.

      Jag trycker på play och ser nakna kroppar och akrobatiska ställningar och central orgasmisk jakt och stånd och ostånd och buskigt vulvahår och stora veckade magar med gömda navlar och onda elaka piskor som en del tycker är goda bra och läderklädslar och en solokvist voyerist och bakom dessa och andra normprovocerande nakenheter och sexor döljer sig en vacker kärleksfilm med några repliker som sticker hårt i brösttrakt och förkunnar att allt inte behöver vara på ett visst sätt för att vara vackert sorgligt kärleksfullt tragiskt.

      Filmen tar slut och jag stoppar ner skivan i fodralet. Shortbus.

I lilla staden där jag huserar har främlingsfientlig organisation börjat synas allt oftare på gator, i tidningar och nu senast på informationsblad i brevlåda. I lilla skolan där jag jobbar syns tydligt på raster och i klassrum att det är uppdelat efter någon skenbart självklar tillhörighet. Samhällets svåröverbryggade segregationsproblematik är inte undanhållet skolgårdens taskigt uppkritade hopphagar. Där finns behov av så frön för att staden tidningarna och brevlådorna ska slippa olikhetsbehandlande. Fröna bör nog sås på en enkel och förstålig nivå så att unga skolelever kan hänga med i resonemang och kanske att man kan säga att fientlig avighet beror på att människor är direkt dåliga på att möta olikheter och avvikande åsikter.

     Jag kommer att tänka på Timbuktus låt Pendelparanoia (eller vad den heter) med en refräng som går ungefär: "Om vi bara lärde känna varandra skulle vi inte ha så svårt att förstå varandra". Som jag hävdade när jag skrev om hiphop och dess enkelhet och som aldrig kan sägas tillräckligt många gånger: vilken chimär/synvilla när det rymms så mycket bakom enkelt uppställda versrader.

     När man ser informationsblad i brevlådor och två läger om vardera sida hoppruta är det signalerande tendenser att ta på allvar. Allvar. Om vi inte vill fortsätta ha ett samhälle där det finns fler vd:ar inom svenskt näringsliv som heter Anders i förnamn än vad det finns kvinnliga vd:ar sammanlagt. Om vi inte vill fortsätta att bygga på den strukturella diskrimineringen av invandrande människor. Om vi inte vill ha våldsmma uppgörelser mellan oförstående gäng.

       Hur möter vi(jag) varandras olikheter och likheter? En frågeställning som jag försöker uppdatera frekvent för att hålla medvetenheten i trim. Speciellt eftersom det är så komplicerat svårt. Människor letar gärna efter minsta gemensamma nämnare och sedan har vi en (ofta artifciell?) tillhörighet. Och har vi en tillhörighet har vi ofta en motpol - de som inte passar in, de som är olika och sedan finns det en miljon olikheter att bry sig om, att slåss för, att förtrycka för, att hata för.

     Repetition (för att inte blanda ihop sånt som går att blanda ihop i bloggsfär): i skolans världar jobbar jag på en kommunal låg- och mellanstadieskola och på en statlig specialskola som jag berättade om i senaste inlägget.

     Igår på kommunal skola ledde jag en tjejgrupp där vi arbetade med medvetenhet på olika nivåer och som bottnade i hur vi är och hur vi är i förhållande till omgivningen - inklusive allt. Vi började med en enkel övning där man fick rannsaka sig själv i jakten på meningsfullheter i tillvaron. Dessa meningsfullheter skalades sedan av till singular och en stunds reflektion. Varför är det viktigt och behandlar jag denna meningsfullhet efter dess värde?

       Efter mjukstartande inledning fick man svara ja eller nej på 9 allmänna påståenden av karaktären "Om man.. röker får man sämre ork och blir lättare sjuk/källsorterar bidrar man till att miljön mår bättre/ser på medmänniskor utan att kategorisera dem efter hudfärg, religion eller kön o s v skulle t ex rasism inte vara lika utbrett."

        Och slutligen fick man svara ja eller nej på mer individspecifika påståenden som hade en självklar återkoppling till ovanstående allmänna påståenden: "Jag röker inte/Jag källsorterar/Jag ser på medmänniskor som just medmänniskor och delar inte in folk efter svenskar och invandrare, kristna och muslimer..."

       Det var väldigt intressant att se hur en del tyckte att det i allmänhet ska vara på ett sätt men sedan inte kunde backa upp det på det egna planet. Man ska göra så - jag gör si. Som brukligt ledde den dissonansen till diskussioner. Och speciellt blev det ljud i gruppen kring hur man tycker att man ska bemöta alla, oavsett om det är en svensk eller invandrare, lika men sedan inte gör det själv.

       En nyttig diskussion.

       Vad är egentlig olikhet och vad är likhet?

Om du kniper igen ögonen så hårt du bara kan, tillåt ingen strimma nå känslig pupill. Om du sen försöker sätta öronplugg i öronöppningar och håller för med dasslockshänder, tillåt inga ljudliga vågor att smita förbi. Ta dig sedan från köket till vardagsrummet till ytterdörren till skolan till klassrummet till allt levande liv. Då möter du vardagen hos nya bekantskaper. De är dövblindfödda, kanske adderat med utvecklingsstörning, och de kanske inte vet om det men jag är deras nyblivna kurator.

     Jag ska slåss för att deras tillvaro ska bli så bra den bara kan bli. Och att personer i närheten mår bra, stöttas lugnas eldas på eller vad som krävs.

     Jag är utmanad och jag ger mig in i fajten, ett ordval som jag vet att jag kommer ångra när jag nu skriver vidare: medan barn får taktil stimulering i varma bassänger och lär sig sätt att kommunicera med omvärlden som får bortskämd ny kurator att tappa hakor av beundran.

     Fajt?

     Alla går olika matcher med olika regler men att se någon kämpa svetten ur sig för att äta, för att sätta på sig kläder, för att gå från punkt a till b och när man förstår att det inte handlar om engångsföreteelser utan om en kamp som varar varje stund livet ut då känner man öm kärlek pumpa runt i ådror. Jag har svårt att bestämma mig för om det beror på att livet är allt bra magiskt eller bara tragiskt. Men så ser jag stela fingrar liksom vecklas ut och öpnnas och formas till en hälsande hand, nån har känt registrerat och noterat min närvaro och vill hälsa på mig och då undanröjs mina tvivel - it´s all magic.
     Förresten du kan titta nu. Och ta ut öronpropparna.

David - som en bomullstuss bland hårdhudade fajters