Igår hade jag en ur min synvinkel underhållande sms-dialog med närstående frånvarande vän. Det var kanske en månad sen vi hördes och det är sällan för att vara tajta vänner men när man är äldre och det finns jobb och andra orter än bara den lilla sandlådegården utanför villatomten kanske det nånstans är okej. Eller så är det bara så man säger. Finns det giltiga skäl till att låta livets viktigaste ingredienser upphöra? Jag ser skärmen och ser ljumma bortförklaringar som inte håller.

      Hur som helst, innan vidare läsning kan det vara viktigt att veta detta, min vän har för ungefär åtta månader sedan flyttat till huvudstad eller kanske att det har förflutit längre tid. Mitt minne är allt för bekvämt för att minnas. Samma huvudstad har jag besökt i andra ärenden under denna tidsrymd och då har jag försökt hälsa på men det har aldrig riktigt passat och flyttkortet har ännu inte landat i rätt brevlåda.

      Igår när jag stod inträngd mellan diskställning och diskbaljan fick jag ett sms på mobilen.

     G: Vad sägs om att åka till Sälen över påsk? Åka tisdagkväll

     D: Ett intiativ!! Ett livstecken!! Om jag inte jobbade över påsk eller om jag hade fast anställning och kunde ta ut semester skulle jag följa med. Är besviken över att behöva tacka nej till ditt förslag. Däremot vill jag gärna träffa dig snart. Kärlek

     G: Synd, annars då. Hänt nått nytt?

     D: Har jag sagt att jag flyttat? Eller att jag jobbar halvtid som kurator på specialskola?

    G: Jag hjälpte dig att flytta ray svaret är ja. visste dock inte om tjänsten grattis kul

    D: Ha ha. Varför har du inte kommit och hälsat på då?

    G: Inte bjuden

    D: Trodde man var tvungen att vänta i några år innan man bjöd hem nån på inflyttningsfika. Jag har en kompis som gör så.