Helgen var Sanna Kallur och jag stod kvar på starlinjen när hon hoppade över häckar och gick i mål med segerleende och utsträckande armar som närmade sig onåbart idrottshallstak. Snöpligt. Känslan måste vara synonym med den som den där slalomåkaren hade när han skulle ge sig ut i stuprörslutande backen för att slå personbästa men istället för perfekta svängar av svinfeta lår lämnade han pjäxorna och skidorna kvar vid startlinjen.

     Helg och röda tankar: 

     På söndagen hade vi bjudit elva närstående vänner på inflyttningsfika. När dagen var slut hade tre hälsat på efter diverse dammiga skäl. Egentligen vill jag tänka att det inte spelar någon roll och nöja mig med det men ibland kan jag inte känna annat än att det är tråkigt att hamna långt ner på prioriteringslistor. Någonstans bland livets aldrig upphörande givande och tagande eller yinar och yangar och alla andra balanserande termer tycker man plötsligt att en sida slår över. Och att det är nästa persons tur att ge eller göra eller uppskatta eller det viktigaste: bry sig om.

     Jag undrar varför det ofta anses som ett svaghetstecken att bry sig? När jag läser värdegrundsböcker, när jag jobbar på skolor, när jag jobbar på boenden, när jag ser mig omkring är det den nya tidens största fattigdom. Vi bryr oss inte. Kanske om oss själva. Ibland inte ens det.  

     Gränsen är hårfin mellan att ha rätt i sitt claimande och att vara oförstående självömkande. Mellan att vara klok och dum i huvudet. Mellan att vara en god vän och bara ytterligare en bekräftelse i personers jag-pyramidande.

     Jag sitter på jobbet och försöker analysera emotioner och nå fram till slutsatser. Psykodynamisk psykoterapi på mig själv. Freud hade sagt: gå och masturbera istället. Men jag sätter ingen tillit till honom. Så jag skippar psykodynamisk tillbakablick på barndomens fyra första stadier eller det undermedvetnas influerande viskningar till Jaget.

     Fuck it, för att använda Freud egen retorik.  

     Jag eftersträvar och lever efter att i första hand påverka mitt förhållningssätt - men det får inte bli absurt eller bli det Stefan Einhorn kallar Falsk Snällhet i sin bok som jag kanske läser i framtiden om den är intressant i första inledande början för annars får den ligga oöppnad tills jag slänger den alternativt blir ett rynkigt skrutt. Just det. Boken "Konsten att vara snäll" får inte ha småttisbokstäver heller för det är alldeles för jobbigt för ögonen att anstränga sig då. Exkluderar boken dessa två kriterier kommer jag högst sannolikt läsa den.

      Ibland måste nån med bultande bröstkorg helt enkelt starta en revolution, nån gång måste man offra sina hörntänder för att nån beter sig som ett arselhårigthål och trots att man inte kan slå knytnävsslag eller ens vill slåss säger man högt att "vad i allsin dar håller du på med" trots att han/hon är värsta största muskelbiffen med dasslockshänder och då och då måste det vara okej att bli besviken/sårad/ledsen/arg eller vad som helst.

Såna saker måste få vara okej oavsett om man promotar att det är ens eget förhållningssätt som är avgörande för hur man vill ha det. Paradoxalt nog vill man ju ibland tycka att någon är dum i huvudet eller att en regim måste störtas trots att det är multiplicerat jobbigt.

      Vänner fejdar och då vill jag må som en bitterfitta/bitterballe trots att jag kan välja att skita i det och tänka alkoholfria paraplydrinkstankar. 

      Jag läser vad jag har skrivit och det kanske verkar som att jag ligger och hulkar under skrivbordet på jobbet med endast ena handen på tangentbordet ovanför skrivbord. Då har jag målat fel. Jag känner ett sting av besvikelse och jag skriver om det för det känns skönt gott i mager mage att få säga att man noterat var i prioriteringarna man har hamnat och att det - om nått - är fan inte okej.

David - tack ni som kom förresten!