Om du kniper igen ögonen så hårt du bara kan, tillåt ingen strimma nå känslig pupill. Om du sen försöker sätta öronplugg i öronöppningar och håller för med dasslockshänder, tillåt inga ljudliga vågor att smita förbi. Ta dig sedan från köket till vardagsrummet till ytterdörren till skolan till klassrummet till allt levande liv. Då möter du vardagen hos nya bekantskaper. De är dövblindfödda, kanske adderat med utvecklingsstörning, och de kanske inte vet om det men jag är deras nyblivna kurator.

     Jag ska slåss för att deras tillvaro ska bli så bra den bara kan bli. Och att personer i närheten mår bra, stöttas lugnas eldas på eller vad som krävs.

     Jag är utmanad och jag ger mig in i fajten, ett ordval som jag vet att jag kommer ångra när jag nu skriver vidare: medan barn får taktil stimulering i varma bassänger och lär sig sätt att kommunicera med omvärlden som får bortskämd ny kurator att tappa hakor av beundran.

     Fajt?

     Alla går olika matcher med olika regler men att se någon kämpa svetten ur sig för att äta, för att sätta på sig kläder, för att gå från punkt a till b och när man förstår att det inte handlar om engångsföreteelser utan om en kamp som varar varje stund livet ut då känner man öm kärlek pumpa runt i ådror. Jag har svårt att bestämma mig för om det beror på att livet är allt bra magiskt eller bara tragiskt. Men så ser jag stela fingrar liksom vecklas ut och öpnnas och formas till en hälsande hand, nån har känt registrerat och noterat min närvaro och vill hälsa på mig och då undanröjs mina tvivel - it´s all magic.
     Förresten du kan titta nu. Och ta ut öronpropparna.

David - som en bomullstuss bland hårdhudade fajters