För en stillsamt passerad timme sedan läste jag aftonbladet.

    En 15-årig tjej och hennes 16-åriga kille hade enligt avisan mord i sinnet. Det var en klasskamrat till tjejen som var föremål för planerna. Tack och lov lyckades polisen kliva in och upprätthålla klyftan mellan livet och döden.

    Förutom det faktum att människor som är så unga vill någon så illa reagerar jag på en mening i texten:

    De två misstänkta ungdomarna bor i idylliska villaområden med välansade rabatter. Grannarna är häpna över vad som har hänt.

    1) Som om det överhuvudtaget är relevant var någonstans dem bor? Eller hur välskötta rabatterna är?  Ska det stå som en förklaring för brottet?

    2) Eller skriver journalisten ut det eftersom det för en gångs skull inte är betongdjungelns vilda republikaner som haft ont uppsåt och det är så chockerande att två ungdomar från välskötta familjeförhållanden ens kan tänka i dessa banor. Hör och häpna, precis som grannskapet. Speciellt eftersom alla vet att det egentligen bara är invandrare från förorterna som är mördare och våldtäktsmän. Det ligger i deras kulturella natur. Medan det i detta fall bör ses som ett sällsynt undantagsfall.

     En sådan liten beskrivning i Sveriges största kvällstidning ser inte mycket ut för världen. Men folk skummar förbi, snappar upp omedvetet, och lär sig vad man bör häpna över:

      Ondskan i idylliska kvarter.

      Lär sig att ondskan egentligen inte hör hemma eller frodas där. Det är något som journalisten uppenbarligen också tycker eftersom hon skriver ut sina ord. Hon har höjt på ögonbrynen och uppmärksammat frågeställningen:

       Svenska medelklass barn som planerar ett grymt brott, finns det?

    3) Som om grannar i arbetarklassområden med nertrampade pelargoner bara rycker på axlarna om deras grannbarn planerar att mörda nån. "Äh, det är som vanligt här i förorten. Våldtäkter, rån, mord, you name it- we got it."

   4)...

   5)...

David - undrar