På denna blogg har intet mycket hänt. Stillsamhet är icke att underskatta. Under lygnt yttre har inre batterier laddats även om produktivitet tillfälligt stelnat till i sjukligt varm vinter. Föregående mening är avsedd att fungera som en maskerad passning till alla bristande ansvarstagare gällande vår miljö. En del kanske kopplar nya osorterade väderlekar till hur människor handlar, det gör jag. En del kanske bara living large för man får bara en gång och då spelar alla andras gånger mindre roll. Andra kanske önskar, hoppas, vill, tänker, tycker, gör på andra sätt som jag summerar så här eftersom det är omöjligt att veta om, eller redovisa för, alla dessa.

     Hur som helst: om människans oförmåga att se långsiktigt kan man skriva essälånga inlägg men jag nöjer mig med att konstatera att varje gång någon lyckas se bortom omedelbar tillfredställelse är den Någonen värd en P3-morgonpasset ”kaka”.

     Apropå P3 tänkte jag häromdagen skriva om Deniz Merdol, i radioprogrammet Mitt P3, som varje dag kl.13.00-14.00 lyckas med det formidabla konststycket att leverera sitt namn minst 1 gång per minut (kalkylerat minus musiken). Att hon dessutom ger märkbart märklig respons på lyssnarnas SMS och mail är ren bonus. Hon ber folk skriva in till henne och sedan får några få utvalda lam torr respons. Igår handlade programmet om nojor och någon skrev in och berättade att varje gång hon/han passerade människor höll hon/han andan för att inte få in baciller i sig. ”Jaha, jag vet inte om du är allvarlig? För hur du tänker du då egentligen? Jorden är ju full av människor.. he he. Man kan ju liksom inte bara låta bli att andas en hel dag. Eller vaddå hur gör man om man blir kär då? Och ska kyssas? He he konstigt. Ni lyssnar på Mitt p3 med Deniz Merdol. Jag är Deniz Merdol och nu ska ni få höra en låt, sedan blir det mer Deniz Merdol.”

     Jag har lite svårt för människor som ser sig själva som nav vilka ekrar/länkar/människor kretsar kring. Extra svårt har jag när navet blir lätt nedlåtande. Det är dessvärre den bilden jag har av radioprataren i fråga. Må hända stämmer den inte. Men varje gång jag väntar på suveräna Christer i P3 som följer efter Mitt P3 hör jag ett namn upprepas till absurdum. 

      I lördags tänkte jag skriva om 15-20 st INFO 14 killar som ockuperar stadens gator på helgerna i litet samhälle och slår stygn i huvudet på invandrarkille på 15 år.

      Det hade jag kunnat koppla till dagens killgruppsämne som var mod. Eller mer specifikt handlade det om vardagsmod. Att våga stå för vad man tycker, vem man är och vad man har gjort. Antonio Gramsci skrev ”att leva är att ta ställning” och det kan man utveckla till att exempelvis inkludera att man måste ha mod för att leva och för att leva måste man ta ställning.

      Att i grupp berätta om antingen det stoltaste ögonblicket i sitt liv (jag berättade om stoltheten jag i efterhand känner för min familj som lät en behövande människa bo i åtta månader hos oss) eller det sårbaraste (jag berättade om dröm som gick i krasch) eller det pinsammaste var uppgiften.

     Men det har inte blivit så mycket skrivande för utanför blogg har det hänt mycket. Jag har fått ytterligare ett jobb, ett halvtidsvikariat fram till sommaren som kurator på en skola för dövblinda med någon form av utvecklingsstörning. Samtidigt håller jag på med en flytt. Och killgrupper. Och vårda nära och kära.

     Då vet ni.

     En kort uppdatering.