Jag har haft ett energitapp senaste tiden och det inkluderar dess värre hela mig. Fingrar vill inte slå mot tangentbord, hjärnan vill ligga på sofflock och text om utlovad manlighet blir till stor tunga börda över redan klent axelparti. Men oket försvinner bara om jag själv tar bort det så jag tvingar pekfingrar att trotsa motiga viljor och hjärnor tvingas till arbete.

     Soffan får stå kvar som hägrande oas bortom bergsbestigande meningar.

     Vi satt i stuga och väntade på klockar att slå tolvslag och det var allt för länge dit och tiden gick sakta sakta saktare vid rådande tystnad och nån öppnade läppstiftsmålad mun och ord blev till snöboll och tiden var åter i rullning.

      Hon hade sagt något om Peter Siepen och det diskuterades olika typer av manlighet runt största bordet för tio personer. Man kunde vara manlig på olika sätt sa dem. På ett kategoriserande ungefär kunde en man vara antingen fåfäng och osäker och en del andra komponenter eller så kunde han vara nått i stil med ful och säker.

      Diskussionen fick ny fart när fråga frågade en i sällskapet vad som fick honom att känna sig manlig. Svar liksom svävade som en blomma fjäril i flowerpowerigt såpbubbelflum och förankrades aldrig i konkretion. Såklart.

      Jag: Är det bara jag som tycker att manlighet är humbug som allt för många har gått på?

      Nån: Vad menar du?

      Jag: Finns det verkligen någonting som kan kallas för manlighet?

      Nån: Ja, men fysisk styrka till exempel.

      Nån annan: Det finns kvinnor som lyfter tyngder fjärran från vad män orkar.

     Jag tror att det enda som finns är tillskrivningar baserade utifrån kön. Tillskrivingar som blir som autostereotypier – osanna sanningar – och vi är inte medvetna och inte resistenta och vi köper att det finns något som verkligen är manligt och kvinnligt beteende. Det finns anatomiska skillnader som gör att vi biologiska ser olika ut. Mer är det inte.

     När vi säger i kör att det är manligt när en man är stark eller när en man är händig eller när en man är sportintresserad eller när vi säger att det är kvinnligt när en kvinna är omhändertagande och kärleksfull tycker jag att vi sjunger i falska stämmor som skapar falska stereotypa uppfattningar och så har vi två snöbollar i rullning som vi inte kan väja för.

     Manlighet (och kvinnlighet) är på sin höjd ett samlingsnamn för sociala konstruktioner av egenskaper och i så fall är det ju onekligen tillgängligt för alla människor och inte förbehållet män, utan även t ex butchar, men om det skulle vara så, vilket jag tror, snubblar begreppet lite på sitt eget stödjeben. För om manlighet också är ett möjligt kvinnligt beteende är begreppet till att börja med, och inte minst, missvisande och därför svårdiskuterat. I synnerhet om inte alla parter är överens om detta faktum.

     Så återigen: är det bara jag som tycker manlighet är humbug som allt för många har gått på?

 David – sätter snöbollar i rullning