Jag har läst inledande meningar i Johan Höglunds bok En av grabbarna om livet som våldsverkande medlem i Firman boys. Han beskriv ett så kallat box där hans AIK kamrater möter upp Djurgårdare och käkar blir avslagna, blod färgar rännsten och han slår sparkar hoppar skallar skriker medan adrenalinet nöjt pulserar i ådror på muskliga berg.

     Han vill inte ta droger eller hoppa från klippor eller åka fort på vägar för att få kickar - han vill placera sin raka höger i en Makrill (GAIS supporter) och vråla AIIIIIK. Det är hans njutning i livet. Grattis!

    På tidig sida erkänner han utan omsvep att han är beroende och om han skulle åka till fjärran öde ö (tänk tengah) och bara fick ta med sig en enda sak skulle det vara det oefterhärmliga tjutande illvrålet från två galna folkmassor som startar upplopp mot varandra för att göra upp. Han kan inte leva utan det. Sin nationalsång. Sin kick. Sitt beroende. Sitt våld. Sina grabbar. Sin firma.

      Han tycks nästan stolt över sitt beroende. Jag har en radikalt motsatt åsikt; den att i längsta utsträckning undvika beroenden i mitt liv. Vilket betyder att medvetet sträva efter att inte ha någon vana eller ovana som på minsta sätt inverkar på hur jag lever mitt liv (annat än just beroendet av att inte vara beroende - om någon nu vill kalla det för ett beroende) och som jag har möjlighet att påverka. Det kanske är ett löjligt tecken på kontrollbehov, låt så vara, jag vill ha den kontrollen att kunna välja när jag ska ta eller göra någonting istället för ännu löjligare tvärtom. 

     Inget morgonkaffe som väcker mig till liv, ingen cigarett på balkongen efter sex, ingen öl bara för att det är inflyttningsfest eller nyår, inget kvällsvin för att lugna uppstressade nerver och ni hajar.  

     Jag får upp författaren i bakre huvud efter en tisdagsmorgonträff med killar i grupp där vi diskuterade beteenden. Det var givande, utifrån mitt perspektiv, och jag pratade, killarna pratade, uppgifter delades ut och uppgifter löstes och test utfördes och lektioner tog slut. Likheter mellan Johan och unga elever jag jobbar med är slående: en grupp unga killar turas om att flytta gränsen för det tillåtna, i klassrummet eller på norra stå, och alla gillar dem känslan.

      Vad känner man? Makt, hängivenhet, frihet, tvång, galenskap, lojalitet, kamratskap?   

      Beteenden föder i regel alltid liknande beteenden, speciellt i större grupper, och när norm regel lag bryts tenderar det att leda till upplösning av även nästa gradskillnad i samma skala (för vad som är okej) och lärare får uppkäftiga svar och nån vill vara värre och kastar grönt suddgummi i bakhuvudet och klass skrattar rått och nästa elev vill bräcka suddgummikast och på läktaren kastar en huligan en toarulle som blir en smällare som blir ett mynt som blir en sten som blir ett grishuvud och nån i röd landslagströja springer in på planen för att slå domare och allt bara skenar iväg och vem ska stoppa vem när ingen är massan och alla är massan?