Jag har jobbat två dagar på sommarjobbsjobb vilket är detsamma som på ett boende bland psykiskt sjuka med missbruksproblem. Det är en kontrast till all annan verklighet varje gång port passeras och arbetspass påbörjas. Människorna som bor där jag jobbar lever trasiga oförställbara liv och jag kan inte återge deras verklighet på nått heltäckande rättvist sätt men jag vill och jag kommer försöka.

     Jag kommer till jobbet och ingen är hemma. En man, han jag vill berätta om enkom för att han holistiskt sett utgör samhället och vardagarna och helgerna tillsammans med alla oss andra, smög iväg innan personal kom och avlöste sovande jour. Kanske tassade han ut i januariregnet vid 04 eller 05 eller kanske kom han aldrig hem. Det finns ju nerpissade offentliga toaletter som erbjuder härbärge när kommunpolitiker, budgetar och välfärd sviker, det finns vakna nätter att genomlida och det finns andra obebodda platser att bebo när hem är för avlägset.

     Ett telefonsamtal meddelar på eftermiddagen att han har setts berusad högst upp på våningshus där ingen kan se honom men nån ändå har lyckats identifierat honom.

     Jag fyller några av hans timmar på egen hand:

      Han smyger ner för trapp förbi dörr till sovande jour och han andas inte ens. Går på tysta bomullståspetsar. Vill inte bli konfronterad och få frågor om var varför eller uppmaningar som nej upp inte värt det skärpning. Han har gjort det tusen gånger, kanske fler, och vet lika säkert som en autopilot vilka knarrande trappsteg som bör undvikas och vet hur portdörren bäst öpnnas och vet vägen bort från abstinensbesvär och tacksamt nog är samma väg den som leder rakt ut i regnande frihet.

        Dörren stängs varsamt och kontrollerat igen utan tillstymmelse till oljud, snart snart är han fri, och han vrider huvudet och låter första vattendropparna träffa rödflammigt ansikte. Öppnar törstande mun, tar en klunk med frisk luft och känner hur inandningen letar sig ner till lungorna och samtidigt känner han regnet som fastnar på såriga läppar, och snart är han fri.

        Det är mörkt och ödsligt tomt ute. Stora vattenpölar breder ut sig som Kronblom på smala gator och vägar och blänker starkt när skenet från gatubelysningen också kikar ner över dessa asfaltsgropar fyllda av vatten.

       Inte en bil så långt ögon kan nå och inte heller syns några nattliga vandrare till i närheter eller långheter. Det är som att gå ut och möta absolut ingeting och det är det bästa han kan tänka sig stunder som, eller ja, i alla stunder. Det är som ett pip för pavlovs hundar, detta är hans salivutsöndrande stimuli - en ensam gata. Bara han och mörkret och ingenting. Hur många dagar i hans liv har inte börjat med den indikatorn på vad som komma skall?

        Hans abstinensdarrande händer rotar i gömma bland buskage bland hus bland perifera kvarter. Gårdagens oöpnnade spritflaskor ligger där som orörda sjörövarskatter. Inhandlade för månadens sista låga sjukpenning. Nästa shoppingrunda får han finansiera genom att sälja av rekvisita från lägenheten. Vad? Han har redan sålt det mesta. Kanske har han kvar någon dvd-film eller cd-skiva. Fingrarna nuddar vad dem letat efter. Snart är han fri. Han tar ut två flaskor och stoppar den ena i jackfickan, den andra öppnar han och häller häller.

      Första klunken är enda klunken som ger en nanosekund av frihet. Han är fri. Sedan är det något annat som tar över, han skiter i vilket, han häller och han häller för mycket för fort och får spriten över jacka och tröja och han skiter i det också och fortsätter hälla. Häller häller.

       Sedan vandrar han bakgator upp och ner. Han går på smågatorna där inte många lägger märket till honom. Har på så sätt blivit ett med det ingenting han nyss steg ut och omfamnades av. Lika bra är väl det när han är skyldig pengar till varenda alkis och halvalkis och plånbok är såld och fickor tomma och spriten gör sig bäst hos bara honom. Han söker sig bara till sina dryckesbröder och systrar när han själv inte har något att fylla kroppen med. Delar aldrig med sig själv. Aldrig.

        Han smiter in nånstans.

       Jag kan inte fylla hans timmar längre för jag vet inte var han tar vägen och på jobbet avlöser timmar varandra och när senkvällen dyker upp går vi upp till hans lägenhet. Där finns ingen utslagen han. Inte heller finns det mycket möbler. Det finns en frän lukt av urin som dränkt hans säng och soffa allt för många berusade nätter och av spyor som hamnat lite varstans på golv och envist fastnat trots ihärdig skurning och av snus som ligger slängd och intorkad överallt och av kläder som är otvättat nerbajsade från fyllan natten innan och innan och innan.

       Han bor där. Han bor där jag jobbar.

       Det kan låta konstigt att lägenheten ser ut som den gör. Därför finner jag det direkt nödvändigt att som en fotnot inkludera att ovanstående bör förstås i relation till att lägenheten är renoverad och städad och uppdaterad men berusning är berusning och snart är en ny cirkel startad och till slut väntar alla på bättring som aldrig kommer och under tiden.. alltid under tiden.. ser det ut som det gör.

         På soffbordet ligger flertalet blodiga näsdukar. Han har varit hemma men vänt och gett sig ut igen. Snart kommer en ny natt. Mitt arbetspass tar slut och jag lämnar jobbet som är hans hem och kanske passerar jag honom när jag åker förbi garage, parkbänkar, toaletter, våningshus, vindar, källare.