Jag har avnjutit helig sovmorgon. Långsamt öppnade jag tunga ögonlock och såg hur klockan redan hade passerat tidiga timslag och då låg jag bara och andades med blick i taket. Och där - i närliggande framtider - fanns absolut ingenting att skynda till. Ingen skola. Ingen människa. Inget möte. Allt som fanns och fortfarande finns är tomhetens lugn att innesluta sig i.
     Finns det något som för en icke-kristen är närmare kristendomlig frälsning än att försätta både sinne/själ och kropp i fullständig harmoni? Skapas det där ljusskimrande livomvälvande trosuppfattningsavgörande ögonblicket när man motbevisar dualismen genom att nå denna komplicerat enkla förening.

      Förresten, var det så Jesus vandrade på vattnets blanka yta? I en mer metaforisk mening - när han nådde harmoni i sinne och kropp och blev flytande svävande vattenvandrande. Jag vet inte men jag gillar tanken.

      Det jag säger för den som inte orkar läsa om ovanstående stycke är att jag har en skön softardag och gillar precis allting med läget.

      Annat var det kl 16.16 igår.

      Jag satt på Arlanda och väntade på SAS opålitliga flygplan som skulle ta mig till nordligare breddgrader. Ni som befinner er på Sveriges största flygplats då och då vet att det alltid finns en utsvulten armé säljare redo att attackera. Svärmar som moskitos runt avföring - sin egen? Jag tror och tycker det låter logiskt att säljarna är flugorna och avföringen på samma gång. Ytterligare en komplicerat enkel förening.

      Som jag redan skrivit om en gång tidigare på denna blogg och som tidigare rader redan avslöjat är mitt största problem på flygplatsen dessa försäljare. Ändå kan jag inte låta bli att smygfascineras av deras väsen. För mig är säjare som Jedi i Star Wars eller som Hobberna i Sagan om Ringen eller som Alice i underlandet eller som Jultomten. Det är science fiction med fiktiva människor. Skådespelare.

      Och gratis skådespel vill åtminstone jag ta del av så jag brukar slå ihjäl väntande tider på flygplatser genom att sitta och kartlägga beteenden säljtekniker kommentarer.

      Igår satt jag och observerade Jedi och Alice.

      Först var det mest ren irritation som bultade invärtes. Säljarna gick runt och sträckte fram amercian express-folders  med orden varsegod och när någon sällsynt tog emot det i tron att det var någonting man kunde slänga 100 meter bort tvingade Jedi eller Alice dem att komma till ett bord och uppge en massa uppgifter.

      När trettiotvå personer i följd hade passerat med orden nej tack utan att lyssna på supergenerösa erbjudanden med 100 000 bonuspoäng kunde inte säljarna hålla sig utan gjorde sig lustiga över alla nej-sägare. De gjorde miner, imiterade röster och tyckte det var så himla obegripligt konstigt att man inte tog sig tid att lyssna på alla tiders bästa erbjudande.

      Senare, kanske först idag, har irritationen spätts ut något med en gnutta sympatisk ödmjukhet över deras provisionsbaserade yrkestillstånd.

      Jag ser Jedi och Alice och jag ser ingen harmoni ingen frälsning. Det enda jag ser är hur någonting blir sålt men jag har svårt att avgöra exakt vad det är. 

David - tillfällig teolog

Jag har varit spretigare än vanligt i mina snåriga tankar den senaste tiden och har därför inte kunnat uppdatera denna sida som önskat. Kanske att den observante redan noterat och höjt ett fundersamt ögonbryn över detta uteblivande.

     Det här är ingen ursäkt. Det är en förklaring för nyfikna själar med höjda buskiga ögonbryn som noppas 23 gånger för sällan på ett år.

     Den nämnda spretigheten och den fallna önskan är en följd av att jag har påbörjat nytt jobb, har skaffat mig ny handske, och i och med det har jag förberett och ordnat i bästa gulrisiga påskpyssel stilen. Klippt och klistrat med stora mänskliga beståndsdelar för att formulera syften målsättningar tillvägagångssätt. Jag har landat någorlunda.

      Parallellt med mitt människopysslande har jag haft fullt upp på andra gamla seminya idrottslärarjobbet. Planerat lektioner, kikat på omdömen, initiera betygsättning och knepat och knåpat även på den fronten.

      På alla fronter nytt.

      Det är tur att det finns annan läsning. Vanligtvis är det därifrån jag får mina uppslag till egna inlägg. Läser reagerar responderar. Så är det fortfarande men nu har det inte blivit utlopp. Mest mentala upplopp - nån form av bearbetning i huvudet.

       Hur som helst läste jag och nickade instämande till Ronnie Sandahls kolumn på aftonbladet häromdagen: 3/12 "De förstod - men teg". Med vassa iakttagelser lyfte han i den kolumnen fram fegheten hos personalen på arbetsplatsen där löpsedlarnas tv-läkare arbetade, sövde och våldtog. Kollegorna såg anade förstod visste och så vidare men ingrep inte. När allt väl uppdagades steg de fram ur skuggorna och talade ut om vad dem hela tiden hade sett anat förstått vetat och så vidare.

        Är det Svenskt civilkurage när den är uppklädd i sin stiligaste uniform?

Länk för den som har aftonbladet plus: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article1380865.ab?teaser=true

 David - spretar vidare

Helgen och jag har några timmar kvar tills vi vinkar av varandra. Ett tråkigt avsked av en bra helg som jag inledde med att åka tio mil söderut för att i handling visa att jag tycker om en person. Sedan åkte jag tjugo mil norrut för att återigen med handling visa uppskattning för personer jag bryr mig om.

      Jag tror att det är viktigt att göra sånt ibland. Att handla i överensstämmelse med vad man tycker. Visa klargöra och bara finnas där.

      Den senaste tiden har jag noterat många missar på det planet. Människor med goda ideal och värderingar och sund moral och etik och som vet hur livet ska levas i teorin men som aldrig lyfter fingrar för andra eller som inte offrar hårstrån om det inte genererar vinster för den egna personen. Det rimmar inte särskilt väl, att säga tycka värdera föreslå och sen aldrig göra agera handla.

        Förvisso är det inga breaking news att det finns gott om individer av det dåligt rimmande slaget. Ändå kan jag inte låta bli att förundras förvånas förargas varje gång en närstående bara ser till sig själv när det finns så mycket mer att se och begripa.

         Är det våra handlingar som summerar vem vi är?

         Varför innefattar vi inte i så fall våra medmänniskor mer i våra korta liv?

         Idag tänkte jag skriva en klassisk finn fem fel:

         Min vän, min goda vän, som jag har växt upp och ihop med har huvudrollen i det jag ska berätta. Min vän är troende efter ett liv i helvetet. Tron känns naturlig. Han har spruckit upp som en maskros genom nött asfalt och blivit till en fjärran motpol mot hat och obarmhärtigheter och allt annat han fick uthärda som barn.

          En dag ska han skjutsa upp en kompis till storstan huvudstan. Fotnot: båda är av afrikansk härkomst.

          Jag hade aldrig nämnt landstillhörighet etnicitet om jag inte trodde att det spelade en avgörande roll för hans utflykt.

          De två kompisarna spenderar en solstrålande dag strosande i Stockholm. Betar av södermalm gamla stan och kollar kläder köper kebab på valhalla grillen och bidrar till myllrande massrörelse.

          Sen vänder skruttig bil håll och hemfärd börjar.

          Någon enstaka mil innan avfartsskylten mot borta bra hemma ändå bäst ser han en polisbil i backspegeln. Sen kommer en till blåvit bil. Och en till. Han kollar hastighetsmätaren och han kör lagligt och han undrar om det är nått på gång och han kollar längre fram på vägen för att se vad det kan vara. Försöker se någon bil som kör snabbt snett onyktert. Ingeting syns till. Han undrar vem som ska fångas in med långa armar?

          Mördare? Rånare? Smugglare?

          Sirener slås på. En polisbil kör om min goda väns bil och bromsar in, en annan polisbil lägger sig i andra filen och åker upp jäms med och den sista tjutande tutande bilen ligger kvar bakom som ett plåster på john.

            Min vän förvånas chockas kanske är ett bättre ord men behåller lugnet och kör åt sidan. Bromsar. Stänger av bilen. Vapen dras och han och hans kompis får kliva ur fordonet med knäppta händer mot bakhuvudet och om det hade varit en amerikansk bruce willis actionrulle hade poliserna sagt dont you fucking move men nu i svensk tappning vet jag inte riktigt vad som sägs. Jag vet att vapen är dragna och jag vet att min vän skämdes när bilister passerade på motorvägen och han fick stå där som en skyltdocka i ett skyltfönster.

             Han frågade vad det var frågan om.

             Det var nått om knark.

             Han sa att det inte var något för honom.

             ”Den har vi hört förut.” Bilen söktes igenom.

             Han fick följa med till polisernas moderskepp polisstationen och han började bli sur över att bli trakasserad förnedrad förödmjukad orättvist behandlad.

             Sen snackade blåklädda poliser en massa i långa förhör och han sa att han inte har knarkat och de sa att det har han visst och så turades dem om. När turerna fortgått i några långsamma timmar ville poliserna ta med honom till sjukhuset eller nått för att ta spruta och se om han var en knarkare trots allt. Min vän hatar sprutor och han sa det och sen sa han att han inte ville och att han kunde göra nått annat test. Det gick bestämt inte. Han vägrade. Då brottade de ner honom och bar in honom i blåvita bilen och till slut hade han tagit sina sprutor.

               Observera plural.

               Sen blev han släppt. "ja, det är klart. Du kan gå."

               "Men..."

               "Vad?"

               "Men... vaddå? Ska jag bara gå nu... som om ingeting har.."

               "Ja, det är bara gå. Hej då."